En krönika om att skriva krönika om Erdogans barnsliga retorik

När vi nu närmar oss nationella prov-tider så bjuds ni i denna spalt på en metakrönika som får fungera som levande instruktion.

Detta eftersom en genre som nästa generations medborgare ska behärska är krönikeformatet, den eventuellt framtida konkurrensen till trots valde jag att skriva stora delar av den här krönikan i klassrummet tillsammans med årskurs 9.

Först måste man ha formen: en personligt skriven text om något vardagligt som kan sättas i ett större sammanhang, inledningen får gärna vara intresseväckande och kunna återknytas med avslutning.

Det är svårt att både lära sig själv och andra att skriva. Det handlar om att vara språkligt intresserad, omsätta det genom att ta del av olika språkliga sammanhang vilket helst ska vara ett automatiskt heltidsgöra. Sätt det i perspektiv jämförandes andra typer av ambitioner.

Riktigt bra på fotboll blir du inte genom att träna ett par kvällar i veckan med laget, och vill du behärska ett instrument kräver det övning utanför musiklektionerna. Jobbet måste läggas ner, vilket det enligt statistiken inte gör då ungdomars läsning av det vi kallar för text i allmänhet och skönlitteratur i synnerhet minskar i stadig takt.

Jag förstår att TikTok är betydligt roligare än morgontidningen och nyaste FIFA eller Pinterest trumfar klassiska romaner, och det ska sannerligen blir intressant se hur morgondagens språkliga content artar sig men det är en helt annan krönika.

När det kommer till formatets innehåll handlar det i mångt om dina referensramar och intressesfärer eftersom formen tarvar personligt vardagligt. För mig som nitisk nyhetskonsument får eleverna leva med att vårt ämne rör något som mer eller mindre tapetserats sedan i somras: Sveriges eventuella medlemsskap i NATO. Inga större protester. Vi startar lite metaforiskt.

När man som liten lekte med lego tillsammans med bröderna blev det ibland tjafs. Någon av dem kunde ta de bästa bitarna i besittning och vägra låna ut dem. ”Snälla, kan jag inte få den”, sa jag och bönade och bad, ibland på mina bara knän och utan resultat. Tillslut fick jag väl nog och sa något taskigt, kanske till och med gick till ett lättare fysiskt angrepp. ”Nu får du dem verkligen inte”, sa brorsan och jag blev utan bitar. Precis som om jag hade fått dem innan!

Lite så fungerar Turkiets president Erdogan. I samband med Sveriges ansökan hamnade vårt militära öde i en på gränsen till totalitär diktators händer, Erdogan skulle komma att avgöra ifall Sverige får hjälp om vi blir attackerade av Ryssland eller någon annan krigisk nation.

Från början lät det från turkiskt håll att vi var alldeles för slapphänta och mesiga mot kurderna, vi hade tillåtit alldeles för många ”terrorister” i landet och det hotades med att rösta nej om Sverige inte ändrade inställningen ordentligt.

Därefter velades det fram och tillbaka under hösten tills dess att den danska opportunisten Rasmus Paludan nu nyligen valde att elda koran utanför Turkiets ambassad, då förvandlades Erdogan till min lillebror. ”Nu får ni verkligen inte vara med i NATO”. Precis som om vi hade fått det innan!

Såhär: yttrandefriheten är vad den är 2023 med allt vad det innebär, och jag tänker som sekulär medelklassman i ett sekulärt land verkligen inte nonchalera vikten av varken religion eller religiösa urkunder. Jag tänker absolut inte försvara Paludan vars agenda inte verkar vara någon annan än att uppvigla, men jag tänker faktiskt försvara hans rätt att uttrycka sig. För vad blir annars kvar av vår yttrandefrihet?

Sverige är inte störst, vi är inte mäktigast. Men Sverige är attraktivt för människor från oroshärdar och konfliktområden, människor på goda grunder betydligt mindre sekulära än mig och mitt medelklassumgänge. Sverige är unikt när det kommer till våra rättigheter, rättigheter som nu antidemokratiska krafter vill diktera och komma att inskränka. Vad är det som gjort Sverige attraktivt och framgångsrikt? Vad är våra principer egentligen värda?

Nu är Sverige paria och allmän fiende nummer 1 i vissa delar av världen, främst delar som inte delar vår syn på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter vilket fått SÄPO och den amerikanska ambassaden på tårna. Med i perspektivet säkerhetsläget ska vara att Sverige med sin geografiska placering och tillverkningsindustri har mycket att erbjuda en försvarsallians.

Ni kommer ihåg vad jag skrev om att återknyta avslutningen med inledningen? Lektionen hade tagit slut innan krönikan gjorde det, den slutfördes hemma i arbertsrummet. Jag antar att ungdomarna får läsa slutet av vår gemensamma krönika ifall Magazin24 börjar publicera sig på TikTok.