Bruksgrabben med passion för bilder
Conny är grabben från Kolsva som tillfälligtvis bott i Köping i 54 år.
Conny är grabben från Kolsva som tillfälligtvis bott i Köping i 54 år.
Som barn drömde Conny om att bli fotbollsproffs. Det blev i alla fall över 300 allsvenska matcher – som fotograf. En bild på kungens nalle blev årets populäraste frimärke. AIK är laget i hans hjärta, ett arv han överfört till både barn och barnbarn. Magazin24 har träffat honom.
Året är 2007. På Eyravallen i Örebro skall hemmalaget möta IFK Göteborg. Fotografen Conny Sillén är på plats, som så många gånger förr. Den här gången skall han komma att ta en bild som blir en klassiker.
IFK Göteborgs peruanske stjärna gör en rabona. Det innebär att man sparkar bollen med vänster fot bakom höger ben. Det gäller att hålla balansen och inte snubbla. Rabona var en delikatess som den argentinske stjärnan Maradona brukade servera. Han gjorde dock aldrig mål med denna konstspark.
Andres Vasques gör en rabona på Eyravallen. Conny fångar med sin kamera ögonblicket efter att Vasques gjort sitt tillslag och bollen är på väg mot mål – och i mååål…
Inte bara bortalagets blåvita supportrar utan också hemmapubliken jublade och applåderade det konststycke de fått bevittna på fotbollsplanen.
Detta mål har kallats för ”tidernas allsvenska mål”.
Bilden hamnade på sportsidor över hela världen, från Aftonbladet och Expressen till engelska dagstidningen The Suns första sportsida och ett antal tidningar i Peru. Perus president vädjade till sin hjälte: ”Kom hem. Vi vill se dig spela här.”
Vi sitter hemma hos Conny Sillén på Stora gatan i Köping. Hemmet är vackert; stil, smak, hemtrevnad i skön förening. Vi pratar minnen och ser på bilder. Vi pratar om ordets makt och bildens kraft i tidningarnas underbara värld, den bästa av världar, tycker vi båda.
Conny, 77 år, är och förblir Kolsvas bäste ambassadör och starkaste röst i världen. Hans devis är en klassiker i Kolsva:
– Jag är grabben från bruket som tillfälligtvis bott i Köping i 54 år. Fantastiska människor i Kolsva genom åren. Människor med engagemang inom föreningsliv, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och politik.
Hustru Karin serverar oss gott kaffe och fika. Conny och Karin gifte sig och flyttade till Köping 1970, då till Prästgärdsgatan. I många år bodde de på Mullgatan i Gamla stan. Sönerna Daniel, 53 och Jakob, 48 jobbade båda extra på sporten på Bärgslagsbladet.
I dag är Daniel i finansbranschen och Jakob chef för radiosporten på Sveriges Radio. Connys fem år yngre bror, Staffan, är också i mediebranschen, med en lång karriär inom Sveriges Radio och Sveriges Television bakom sig.
Conny börjar berätta:
– Jag är född i Västerås. Några månader senare flyttade familjen till Köping. Mina föräldrar, Erik och Sonja, var delägare i konditori Bivur på Viktoriagatan och Odenruds på Stora gatan, långt upp på gatans vänstra sida, i dag pizzeria.
När lillebror Staffan var nyfödd och Conny var fem år gammal flyttade familjen till Kolsva.
– Farsan köpte ett konditori i Kolsva som hette Ritz. Vi bodde i lägenhet ovanför konditoriet. Detta var på 50-talet och Kolsva blomstrade. Industrin gick på högvarv. Många beställningar från ett krigshärjat Europa, som skulle byggas upp efter andra världskriget. Under ett enda år växte Kolsva kommun med 600 personer. Många kom från Finland. Det var då Bergtorpet byggdes och alla hyreshus längs Bergslagsvägen. Två damer startade och drev Ritz konditori. Det gick inte bra. Så farsan fick köpa Ritz. Och då började det gå bra.
Hur var din barndom?
– Jag drömde att jag skulle bli allsvensk fotbollsspelare. Spelade i Kolsva IF upp till juniorlaget. Jag höll på AIK då och jag håller på AIK än i dag. Jag gick i Malmaskolan. Jag var inte så intresserad av skolan. Men jag läste böcker och bibliotikarien i Kolsva, Hanna Björnemo, betydde mycket för att inspirera barn och ungdomar att läsa. Hennes man, Albert, var min klassföreståndare. Hannas och Alberts son, Dag, gick i min klass. Den bästa bok jag läste var Vredens druvor av Nobelpristagaren John Steinbeck. Jag blev inte fotbollsstjärna. Men jag har gjort över 300 allsvenska matcher – som fotograf. Jag har plåtat fotbollsmatcher i allsvenskan i framför allt Örebro, men också i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Degerfors…
Berätta om någon kolsvaprofil från din skoltid?
– Jösta Hagelbäck och jag gick i samma klass. Så småningom fick Jösta göra en långfilm, Kejsaren. Filmen handlade om polska arbetare på skånska jordbruk. Den hade produktionsstöd från Filminstitutet. Filmen var egentligen ganska tråkig, tyckte många. Ungefär som God natt, jord. Men den vann pris i filmfestivalen i Berlin. Jösta blev osams med Jörn Donner, Filminstitutets chef. ”Du skall aldrig få en krona för att göra en ny film”, skrek en arg Donner.
När kom kameran in i ditt liv?
– Jag tyckte att det såg kul ut med fotograferna bakom målet. Och så fick dom ju gå gratis på matcherna. Efter mitt första sommarjobb köpte jag en Agfa. En enkel kamera för 200 kronor. Då var jag 13 år gammal. Jag gick på brottning i Kolsva och hade kameran med mig. Fotograferade för att jag tyckte det var kul, ofta med blixt.
Kolsva har stolta traditioner inom brottningen. De berömda brottarna i Connys ungdom var bröderna Andersson. Berra, som var med i landslaget. Kjell, som satt i kommunstyrelsen för Socialdemokraterna. Övriga bröder var Stig, Kurt, Kenneth och Conny.
När Conny var 20 år gammal fick han sommarjobb på Hedfors foto och blev kvar i tre år. Sedan startade han eget.
– Jag räknade ut på öret hur jag skulle kunna komma igång. Jag köpte en Leica, mörkrumsutrustning, förstoringsapparat. Allt gick på 11 000 kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Jag fick låna i bank med farsan som borgen. Jag gjorde lumpen i Örebro som vicekorpral på ett skyttekompani.
När du startade eget – vilka kunder siktade du på då?
– Studiofotografering har aldrig lockat mig. Jag ville att mina bilder skulle synas i tidningarna! Bärgslagsbladet hade en fotograf som hette Ulf Johansson, som var en förebild. Han var lite egen och totalt underskattad. VLT och Folket hade lokalredaktioner i Köping på den tiden. VLT hade redaktion vid Stora torget. Där fanns redaktörerna P-G Barkelius och Ulf Öhrn. Den förre skrev under signaturen Bark, den senare under signaturen Pius. Sedan hade vi Folket med redaktörerna Gösta Lundgren och Jan Vase.
Conny fick kontakt med Nerikes Allehanda.
– Den tidningen hade inte redaktion i Köping. Men tidningen ville att läsarna i Arboga skulle få lite material från Köping. Från Arboga åkte folk till Köping för att handla och för att besöka lasarettet. Det var samma med Eskilstuna-Kuriren i Kungsör. För kungsörarna, som också besökte Köping, ville E-K ha material härifrån.
Det blev flera tidningar.
– Ibland kunde jag jobba åt fem, sex tidningar samtidigt, mot liten betalning. Jag började också få lite ströjobb åt Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter. Ibland fick man ett uppdrag, ibland sände man bilder på spekulation. Sport, olyckor, när något hände.
Det blev mer Aftonbladet och mindre Expressen. I 15–20 år var Aftonbladet min största kund.
Sedan kom industrifotograferingen in i Connys yrkesliv.
– Jag fick i uppdrag att börja fotografera för Volvo. Har fotograferat från alla deras anläggningar – i Göteborg, Skövde, Hallsberg, Lindesberg, Arvika. Mina bilder använde Volvo i sin utbildning, i pressreleaser och årsredovisningar. Volvo blev sedan en fast kund under hela mitt yrkesliv. En betydelsefull kund som gav goda inkomster. Men de ställde också krav på kvalitet, leveranssäkerhet och diskretion. Det lyckades jag tydligen leverera.
En annan industriell kund var Nordins System, som gjorde köks- och diskrumsutrustningar till hotell.
– Åt detta företag fotade jag på Grand Hotell i Stockholm, Kronprinsen i Malmö – men också OK Motorhotell i Umeå. Den här uppdragsgivaren tog mig också till Afrika och Sheraton Hotel på Mauritius, i Etiopien, i Djibouti Mina bilder ingick i deras annonser och katalog. På Madagaskar blev jag inlåst av myndigheterna i fem timmar. Släpptes sedan, utan förhör och utan förklaring.
Ett speciellt uppdrag?
– Postens frimärksavdelning bad mig att plåta kungens leksaker på Tidö slott. Resultatet blev tre frimärken. Frimärket med kungens Nalle blev årets populäraste frimärke. Ett annorlunda, roligt och minnesvärt uppdrag.
Hur överförde du dina bilder före den digitala tiden?
– Jag köpte en telefotosändare. Först en begagnad. Den gav jag 1 500 kronor för. Den var skitgammal. Måste ha varit en av de första. Den köpte jag av Jan Kallbergs farsa. Sedan hade jag tur och fick köpa en tysk utrustning, Hell, som visats på en mässa. Därför kunde jag köpa den till halva priset. Den kopplade man på telefonledningen. En skarp signal och en svag signal.
När gick du över till den nya digitala världen?
– Jag var tidig, gick över redan 1999. Tidigare, efter en allsvensk match i Örebro, fick jag snabbt åka gamla vägen över Götlunda, och hem, göra i ordning bilden och sända den över telefonledningen. Den digitala tekniken förändrade allt.
Varför blev du AIK:are?
– Farsan åkte med bokföring från Kolsva till Steninger revisionsbyrå i Köping. Jag följde med. Farsan gick till Systembolaget. Det var motbok på den tiden. Han köpte ut sin ranson. Han var brukare, inte missbrukare. Där Hemköp ligger i dag fanns en fotbollströja i fönstret, som jag tyckte såg snygg ut och som jag tjatade till mig från Farsan. Det var en AIK-tröja. Den som sålde den till mig var Köping-Gustafsson, som var djurgårdare. Sedan dess har jag varit AIK:are hela mitt liv. Mina söner och mina barnbarn är också AIK:are. Köping är ju annars ett näste för djurgårdare.
Ett starkt minne från IP?
– Jag minns särskilt en match mellan KIS och Örebro SK i division II, som i dag heter SuperEttan. Vi parkerade på Karlbergsskolans gård, pappa och jag, och gick in på IP. Vi satt alltid på bänkarna längs löparbanan. Den här matchen drog rekordpublik, 7 000 åskådare. Orvar Bergmark var landslagskapten, i mål stod Lasse Carlsson, som spelade i B-landslaget. Leif Eriksson fintade bort Orvar Bergmark och satte bollen i krysset. Vilket minne!
Vad har du gjort på din fritid?
– Jag har hållit på mycket med fotboll. När jag inte kunde spela själv, så blev jag först kassör, sedan ordförande i Kolsva IF. A-laget låg i ”gamla” division 4. När jag började fanns ett A-lag, ett B-lag och ett äldsta pojklag. I kassan fanns inga pengar men en obetald bussräkning på 5 500 kronor. En skuld till Åkerlunds buss i Kolsva. Efter några år hade vi 16 lag i seriespel. I Kolsva på den tiden gick alla omkring i svart träningsoverall med tre vita ränder.
Dina karaktärsegenskaper?
– Jag har ingen karaktär. Tror att jag är rätt snäll. Sällskaplig är jag också. Jag spelar inget instrument och jag har aldrig sjungit i någon kör.
En talang du önskar att du hade?
– Kunna simma på rygg. Det kan jag inte.
Ett citat du bär med dig?
– Du är aldrig bättre än ditt senaste jobb. Du måste vara på topp hela tiden och alltid leverera högsta kvalitet.
Sedan går vi ut på Stora gatan. Inte lätt för en fotograf att bli fotograferad. Inte lätt för en journalist att fotografera en fotograf.
Men vi har roligt hela tiden och vårt utbyte av minnen från tidningsvärlden tar inte slut…