Iván Czitroms spännande livsresa

Iván Czitrom är köpingsprofilen med många ansikten. Han är politiker, pastor, skådespelare, terapeut, poet, reklam­ansikte, jude och kristen. Både som politiker och pastor har hans fokus alltid varit socialt arbete, samhällsengagemang och solidaritet. Magazin24 har träffat honom.

Iván börjar med att berätta en politisk nyhet, när vi möts i hans hem i Sömsta, lantligt men alldeles utanför stan. Här har Iván och hustru Christina bott sedan år 2002. Idag bor också Bonnie, boardercollie, och katten Signe i detta hus.

– Den 1 januari 2026 kliver jag av mitt uppdrag som ledamot i Köpings kommunfullmäktige och gruppledare för Liberalerna. Går det bra i valet hösten 2026 behåller jag gärna mitt uppdrag i Social- och arbetsmarknadsnämnden.

År 2002 ställde Iván upp i valet till kommunfullmäktige i Köping som förstanamn på Folkpartiets lista. Partiet gick då från två till fyra mandat i detta val. Detta blev starten på ett långvarigt engagemang i kommunpolitiken.

Iván har suttit i fullmäktige i sammanlagt 19 år, med ett uppehåll mellan 2014 och 2018. Åren 2018–2022 ingick Liberalerna i styret av Köping tillsammans med S, V och M.

– Jag är 76 år gammal och tycker inte att jag skall kandidera till omval i fullmäktige i fyra år till. Yngre krafter får ta över.

Valet att bli liberal var inte självklart, utan kom efter en längre process. Iván röstade för första gången när han var 27 år gammal och hade blivit svensk medborgare.

– Ett avgörande ögonblick var när jag hörde ett socialdemokratiskt kommunalråd uttrycka att ”det som händer i Sydafrika inte angår oss”. Det fick mig att ta avstånd från Socialdemokraterna.

Iván övervägde flera alternativ – VPK, Centerpartiet och Folkpartiet. Till sist bestämde han sig för Folkpartiet.

– Avgörande var idéer om frihet och alla människors lika värde. När andra partier siktade in sig på särskilda grupper, till exempel arbetare eller bönder, var Folkpartiet ett parti för alla, inte för någon särskild grupp. Partiledaren Per Ahlmarks starka frihetspatos och retoriska lyskraft bidrog också till mitt val.

Något du är särskilt stolt över att ha uträttat som politiker?

– Är inte stolt över något särskilt. I stället sörjer jag idéer jag drivit som inte blivit av. Bland annat en motion som föreslog särskilt stöd till traumatiserade familjer som flytt från krig och katastrofer. Vi förstår inte i Sverige hur krigstrauman påverkar en hel familj. Helhjärtade insatser till stöd för hela familjen är i dessa fall så betydelsefulla.

Vi lämnar lokalpolitiken och övergår till att tala om Iváns rika, spännande och omväxlande liv.

Iván föddes i Budapest i augusti 1948, i en så kallad ”nödlägenhet”, en typisk bostad för efterkrigstiden. Föräldrarna levde ett enkelt liv i Ungern efter kriget.

– När jag var fem år gammal dog min mamma, Margit. Den första tiden efter mammas död tillbringade jag hos en bonde på landsbygden. Där fick jag valla grisar. Jag minns en särskild händelse när en gris sprang in i ett majsfält. Det gjorde mig rädd att jag hade svikit mitt ansvar. Jag gömde mig under en häst.

Iván och hans fyra år yngre bror András skickades till olika barnhem.

– Under hela min barndom hade jag ingen kontakt med min bror. Vi växte upp på olika platser, på olika barnhem. Det är oklart varför vi inte skickades till samma barnhem och fick växa upp tillsammans. Den frågan har jag aldrig fått svar på.

Hur var dina år på olika barnhem?

– Barnhemstiden var svår men lärorik. Jag fick lära mig att ta ansvar, anpassa mig och växa.

Under hela barnhems- och uppväxttiden hade Iván ingen kontakt med sin far, Emil. I efterhand har han fått förståelse för faderns agerande.

– Min far orkade troligen inte ta ansvar för sina söner efter att ha genomlevt andra världskriget och suttit i sovjetiskt fångläger.

När Iván var tio år gammal blev han återfunnen av sin mammas yngsta syster, Vera. Hon hade letat efter Iván tillsammans med sin man Josef. Dessa två och mormodern, Aranka, beskriver Iván med värme och respekt.

– Josef blev som en far för mig. Vera och Josef ville adoptera mig, men min far motsatte sig det, vilket skapade sorg och besvikelse.

När Iváns far gifte om sig låg hans mor på sjukhus. 1956 flydde fadern från Ungern tillsammans med sin nya fru. Som facklig ledare för frisörerna i Budapest riskerade han att bli hängd. Han tog sig till Österrike till fots, och kom sedan till Sverige, bosatte sig i Jönköping och öppnade en frisörsalong.

När Iván är 16 år har fadern, Emil, fått svenskt medborgarskap och kommer till Budapest med bil för att övertyga Iván och hans bror András att följa med till Sverige. Lillebror vill följa med, Iván säger nej. Men myndigheterna villkorar – om inte Iván åker med får inte András åka till Sverige.

Omkring ett år senare är alla handlingar ifyllda och alla tillstånd klara. Pappa Emil kan åka till Budapest på nytt och ta med sig sina söner Iván och András till Sverige.

– Bilresan blev början på ett nytt liv. Smörgåsbordet på färjan med ett överflöd av mat jag aldrig sett tidigare blev en symbol för den trygghet och frihet som Sverige representerade. När jag kom hit kändes det som om jag kommit till paradiset.

Iván börjar arbeta i pappans frisersalong, men inser att frisöryrket inte passar honom. Efter ett halvår flyttar Iván hemifrån, utan faderns vetskap, och bosätter sig en kort tid hos en ungersk familj i närheten.

Iván talar idag en korrekt svenska och har ett ordrikt språk. En lätt ungersk accent är ännu hörbar.

Hur lärde du dig svenska?

– Jag bestämde mig väldigt tidigt att bara prata svenska. Språket lärde jag mig genom att läsa serietidningar, särskilt 91:an. Jag läste också dagstidningar, särskilt sportsidorna. Den som vill stanna i ett land måste lära sig språket, annars blir man beroende av andra.

Efter en kort tid som lagerarbetare på Tempo i Jönköping började Iván att studera vid Södra Wetterbygdens folkhögskola 1967.

Iván har judiskt ursprung på både mammas och pappas sida, men är uppvuxen som ateist. Tron på Gud var för honom länge något som ”bara tokiga människor sysslade med”.

På folkhögskolan köper Iván en bibel, med viss tveksamhet.

– En bibel kostade ju lika mycket som två biobiljetter på den tiden …

Denna bok kom att förändra Iváns liv.

Efter folkhögskolan planerar Iván att bli mentalskötare, men missar ansökningsdatumet. I stället utbildar han sig till sjukvårdsbiträde och blir snabbt uppskattad. Som man blev han vald till klassens ordförande bland 20 kvinnor.

– En sommar får jag en andlig upplevelse. Jag upplever att Gud kallar mig till att bli missionär i Japan. En inre röst säger åt mig att kliva av bussen. Vid ingången till ett kafe lägger en man sin hand på min axel och frågar om jag är jude. Jag svarade att jag är född jude, men kristen till min tro. Han berättar att han varit pingstpastor men numera lever i missbruk. Jag försöker att hjälpa honom, men några månader senare dör mannen i en överdos. Händelsen gör starkt intryck på mig. Jag inser att hur mycket man än vill hjälpa någon annan människa måste vilja till förändring alltid komma inifrån.

Iván träffar Christina under en kurs för ungdomsledare på Lidingö.

– Vi spelar fotboll och jag råkar sparka ner henne. Vi förlovade oss i stadsparken i Jönköping 1971 och gifte oss 1972.

I dag, 43 år senare, har de fyra barn och elva barnbarn tillsammans.

Iván börjar läsa teologi vid Svenska Missionsförbundets teologiska seminarium på Lidingö.

När Iván är färdigutbildad pastor får han en tjänst i Kinna utanför Borås. Det är tänkt att han skall stanna i två år, han stannar i fyra år. Under åren i Kinna föds barnen Hanna och Daniel. Första barnet, Magdalena, hade fötts i Stockholm, före flytten till Kinna.

Efter åren i Kinna flyttar familjen till Motala, där Iván arbetar som pastor i åtta år. Där föds då yngsta barnet, Mirjam.

– Under de sista två åren i Motala arbetar jag halvtid som flyktingassistent och undervisar då också om invandring i skolor.

År 1987 flyttar familjen Czitrom till Köping. Iván får en tjänst som pastor i Missionskyrkan (senare Tunadalskyrkan). Det var en tid av nya möjligheter, men också utmaningar. Först bodde familjen tillfälligt i en HSB-lägenhet på Sveavägen, tack vare en församlingsmedlem. Kort därefter köper familjen ett hus på Falkvägen, ett hus som visar sig passa deras livsstil perfekt – med utrymme för barnen att ta hem vänner och skapa en varm gemenskap.

– Familjens liv i huset präglades av öppenhet och gemenskap. Barnens vänner var alltid välkomna. Hemmet blev en plats för trygghet, samtal och fredagskvällar fyllda av liv. Huset upplevdes som ett nav för både det egna och andras familjeliv.

Hustru Christina fortsätter att arbeta som SFI-lärare – ett engagemang som hon påbörjade redan under åren i Kinna. Hennes språkliga kompetens och pedagogiska engagemang kompletterar Iváns sociala och andliga arbete. Hon beskrivs som mycket kunnig, särskilt i svenska språkets struktur och grammatik – något Iván själv aldrig bemästrat teoretiskt, men intuitivt.

De första sex åren i församlingen går mycket bra. Enligt dokument var Iván ”den bästa pastorn man haft”. Så småningom uppstår en situation där hans ledarskap ifrågasätts.

– Även om slutet i Missionskyrkan i Köping blev turbulent, lämnade jag inte med bitterhet. Andligt och socialt ledarskap är inte alltid enkelt, men integriteten väger tungt.

På en konferens inom Svenska Missionsförbundet 1997 fick Iván höra att det fanns problem med att tillsätta en pastorstjänst på kvinnofängelset Hinseberg. Halvt på skämt, halvt på allvar sa han: ”Skulle jag vara kvinna, skulle jag söka den tjänsten.”

Några dagar senare ringde en ansvarig från Nämnden för andlig vård (NAV) upp Iván. Den som först fått tjänsten som pastor på Hinseberg hade inte godkänts av kriminalvården.

Iván träffade personalen, blev godkänd av kriminalvården – och i oktober tackade han ja till tjänsten.

Iván startade en teatergrupp med de intagna. Gruppen satte upp ett julspel där kvinnorna själva bidrog till manus och spelade rollerna. Alla, utom de som var sjuka, deltog. Vakterna hade varit skeptiska – men det fungerade.

När Iván kom tillbaka efter ledighet i januari 1998 möttes han av en stor hög med förfrågningar om enskilda samtal. Han samtalade med de fängslade kvinnorna från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen.

– Kvinnorna satt med benen ihop, rak rygg och respekt. Jag förstod att jag hade vunnit deras förtroende.

Iván ledde också bibelgrupper och höll andakter på Hinseberg.

Iván arbetade även på Tillberga­anstalten. En kväll samlade han18 män för samtal. Han började med att läsa en saga som handlade om att vara förälder bakom lås och bom. Sedan frågade han: ”Händer det att vi män gråter?” Alla räckte upp handen. Det blev början på ett djupt och öppet samtal – ett av många.

– Ett starkt minne från Tillbergaanstalten var ett kors, som en muslimsk man skapade och skänkte till Sorbykyrkan i Munktorp. Ett tecken på ömsesidig respekt och samhörighet bortom religionstillhörigheten.

Än i dag blir Iván kontaktad av tidigare intagna på anstalterna där han tidigare arbetat.

– Ibland vill de berätta att de i dag har ett bra liv. Ibland vill de prata med pastorn för att deras svårigheter i livet består.

Vi dricker kaffe, äter gott fikabröd som Christina bakat. Vi byter spår i vårt samtal och börjar tala om Iváns liv i teaterns värld.

– Teaterintresset grundlades tidigt i mitt liv, när jag som tonåring kom till min moster, som var skådespelare, och hennes man. I hemmet fanns Shakespeares verk. Jag började läsa med stor nyfikenhet.

Det Iván minns starkast är inte de stora huvudrollerna, utan de mer undanskymda men betydelsefulla karaktärerna.

– Jag identifierade mig mer med biroller än huvudrollerna med strålkastarljus, som till exempel Horatio i Hamlet.

För Iván är inte scenkonst bara underhållning.

– Det är ett sätt att beröra, bearbeta och uttrycka livets komplexitet. Under hela mitt yrkesliv har jag använt teater som pedagogiskt och andligt verktyg. Jag har startat flera ungdomskörer fastän jag inte är sångare själv. Jag har också byggt upp konfirmationsundervisning som dramatisk gestaltning. Ett sätt att levandegöra tron.

I Köping blev Iván aktiv i Hagateatern. Han minns särskilt sin medverkan i uppsättningen David och Lisa, regisserad av Carina Eriksson. Där inleddes en lång relation med amatörteatern i staden.

– Jag har mest uppskattat roller som skiljer sig mycket från den jag själv är. Att i rollen få kliva utanför min egen vardagsidentitet.

En av hans favoritroller var ”mormor” i Familjen Addams, en roll han spelade med glädje. En annan drömroll han fått spela var Alfred Doolittle, Elizas far i Pygmalion – en alkoholiserad sopåkare som blir en slags filosof. I denna uppsättning var Iván också regissör – liksom för flera andra produktioner, bland annat Spelman på taket, där Iván spelade rabbinen.

Iván har också deltagit i Köpingsspelet i olika roller och uppsättningar, alltid med ett engagemang för lokalhistoria och kollektivt berättande.

Kommande roll du ser fram emot?

– Jag ser fram emot att snart få spela doktor Mörk (eller ”Arcue”) – föreståndaren för fängelsesjukhuset i Skönheten och odjuret. En kall och maktfullkomlig person. Rollen är ännu ett exempel på mitt intresse att få spela karaktärer, som står långt ifrån min egen personlighet.

En drömroll du skulle vilja spela?

– Fagin, ledaren för gatubarnen i Oliver Twist. Fagin är en man som både ”tar hand om” och utnyttjar barn. Här finns en mörk problematik kring beroende, manipulation och falsk omsorg som jag gärna skulle vilja förkroppsliga på scen.

Iván har ett mycket karaktärsfyllt ansikte. Det har reklamvärlden upptäckt. Hans ansikte har senast kunnat ses i TV-reklam och på alla bussar i Stockholm – reklam för banken Nordea. Kampanjen väckte uppmärksamhet.

– Jag har inte sökt mig till reklamvärlden. Jag har blivit upptäckt, säger Iván och skrattar. Reklamuppdrag är dubbla till sin natur. De ger en viss inkomst, alltid välkommet för en pensionär. Men jag tackar bara ja om syftet känns gott och innehållet är rimligt.

Du skriver dikter, utgivna i två böcker. Varför?

– För mig har det i perioder varit ett sätt att reagera på verkliga händelser som berört mig. I prosadiktens form har jag kunnat få fram ett budskap som den som läser fritt kan reflektera kring med anknytning till sitt eget liv. I regel skriver jag längre dikter, knutna till verkliga händelser.

Även en trosuppfattning är i rörelse. Beskriv din tro i dag!

– Jag ser min tro som en ständigt närvarande del av livet – inte något stillastående, utan en levande relation. Jag har flera gånger i livet känt att Gud har kallat, lett och burit mig. Både i svåra stunder och i vardagliga beslut. Jag bär ständigt med mig bibelorden: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Hur vill du sammanfatta din livsresa?

– Jag ser tillbaka på mitt liv med ödmjukhet och tacksamhet. Barndomens svårigheter har inte gjort mig bitter – tvärtom. De har lärt mig ansvar, empati och kraften i att lyssna. Jag drömmer inte om stora materiella ting. Jag dras till det till synes enkla: att få leva, att få älska, att få finnas till.

Dikter av Ivan:
OM
Det är i hopplösheten möjligheten kan växa om den ges tid bortom all förutfattad mening.

DUMHET
Det finns människor som påstår att du är värdelös, dum. Misströsta inte, de har enbart drabbats av något de själva inte vill kännas vid, ren och klar dumhet!

EROS
Att smeka din kropp är som en långpromenad i naturen, upp och ner, berg och dalar, kallt och varmt, ett dopp i havet, vid en strand, hand i hand.

21 personliga frågor till Iván Czitrom

1. Vem är du?
   – Jag är den jag är. Jag är ungrare. Jag är jude. Jag är kristen. Jag är gift. Jag är morfar och farfar. Jag älskar livet.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – Det gör jag varje dag, tack vare min fru, Christina.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att jag får leva. Livet är en gåva, ingen självklarhet.
4. Någon bok som betytt särskilt mycket för dig?
   – Bibeln – och särskilt Predikaren. ”Inget är nytt under solen”, tänker jag ofta på.
5. En favoritfärg när du klär dig?
   – Jag älskar gult.
6. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Ärlighet, uppriktighet, omtänksamhet.
7. Vilken årstid föredrar du?
   – Alla årstider går jättebra, men mest våren. Att allt står i blom vartefter, inte allt på en gång.
8. En frestelse du inte kan motstå?
   – Tårta, men helst den ungerska tårtan Dobos. En tårta med flera tunna lager med olika smaker, mest choklad.
9. Vem är bäst på att få dig att skratta?
   – Den franske skådespelaren Louis de Funes i filmens värld och min vän Dan Sederowsky i min egen värld.
10. Ett citat som inspirerar dig?
    – Livet går upp och ner. Tron ger mig den kraft jag behöver. Jag gillar bibelcitatet: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”
11. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Ja, jag skulle gärna vilja hoppa fallskärm.
12. En okänd talang?
    – Jag är bra på att fotografera, helst naturbilder.
13. En talang du önskar att du hade?
    – Matematiskt tänkande. Som politiskt aktiv är det bra att kunna se siffrorna och vad som finns bakom siffrorna.
14. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Jag är mycket förtjust i fiol. Särskilt när instrumentet spelas av Yehudi Menudin eller en zigenarorkester i Budapest. De vill själva kalla sig så.
15. Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
    – Kongo. Jag har nära vänner från Kongo. Landet genomgår en så fruktansvärd situation av helvete att jag skulle gärna åka dit och vara nära dem som drabbas.
16. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?
    – Försöka att fortsätta att bara vara mig själv.
17. Vad drömmer du om? Vad längtar du efter?
    – Det skulle vara roligt att ha en husbil istället för en husvagn.
18. En prestation du skulle vilja genomföra?
    – Det vore häftigt att springa ett maratonlopp i Berlin.
19. Vad skulle du helst vilja vinna på lotteri?
    – Några miljoner för att kunna öppna ett hem för ungdomar och barn som behöver vuxen närhet och stöd.
20. Om du möter Gud vad skulle du säga då?
    – Bra att du är här. Du behövs mer än någonsin.
21. Din sista måltid i livet. Vad vill du bli serverad?
    – Jag blir glad om jag får vatten och bröd.