Kan vi inte hjälpas åt?

Jag var i dinosaurielekparken med mitt barnbarn häromdagen. Fantastisk plats. Roliga klätterställningar och mitt i sandlådan ligger ett fossilt skelett nedgrävt. Eller, ja, det ska ligga nedgrävt. När vi kom dit var det redan helt framme. Barnbarnet tappade nästan intresset direkt.

Även fast jag är gammal förstår jag att det är meningen att barnen ska få gräva fram det själva. Det är ju det som är halva nöjet. Att få känna sig som en riktig upptäcktsresande. Borsta bort sanden och hitta ett ben. Sen ett till. Jag minns själv när vi grävde efter skatter på gården hemma i Dalsland. Oftast var det bara en rostig spik eller en trasig porslinsbit. Men vi kände oss ändå som arkeologer. Den känslan vill jag att mitt barnbarn också ska få.

Men så här blir det när alla barn gräver fram samma skelett dag efter dag och ingen lägger tillbaka sanden. Kommunen kan man inte räkna med. De skär ner allt på äldreboendet, så de kan nog inte anställa någon att stå där med spade och täcka över ett plastdjur varje kväll.

Så jag tänker att det här får bli vårt ansvar. Vi som är där med barnen. Kan vi inte bara hjälpas åt att täcka över skelettet lite innan vi går hem? Det tog mig cirka två minuter. Men det kan ge nästa unge en eftermiddag av magi. Det är rätt bra utdelning, tycker jag.

Hälsningar
Morfar Hans

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.