Mästare med sax och kam
Johan är hårets hantverkare.
Johan är hårets hantverkare.
Johan Sandblom är klassisk frisör med Mästarbrev. Han är dyr men levererar högsta kvalitet i sin klippning. Han har känsla för service och personligt bemötande i sin attityd. Han har en stor kundkrets och får mycket uppskattning. Cello är det musikinstrument som Johan tycker är vackrast att lyssna på. Chips är en frestelse han har svårt för att motstå.
Vi möttes på hans salong, Johans, sent på eftermiddagen i fredags. Salongen ligger i det andra röda huset på vänster sida på Jämmertunagatan, när man kommer från Stora torget och passerat rondellen på Glasgatan. I salongens lokaler låg tidigare Virgatans fastigheter. Johan äger huset, som också innehåller fyra lägenheter.
Vi sätter oss i köket och börjar samtala. Jag ber Johan att berätta om verksamheten.
– Vi är sju frisörer som arbetar här, två män och fem kvinnor. Min son Emrik, 19, är yngst. Britt-Marie är 72. I april börjar också sonen Vasa. Väldigt många av våra kunder känner sig hemma här. Vi har legat i dessa lokaler i sex år och vuxit lagom. Vi klipper, färgar, permanentar. En traditionell salong. Men vi vill att alla skall känna sig sedda och känna sig väldigt välkomna när de kommer hit. Bemötandet är så viktigt för oss i salongen.
Berätta om din bakgrund, Johan.
– Jag är född och uppvuxen i Köping, mamma Ulla och pappa Åke. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5–6 år. Sedan bodde jag växelvis två veckor hos mamma, två veckor hos pappa. Pappa bodde på en liten gård på landet och mamma i stan. Så är det fortfarande. Båda mina föräldrar fick två barn till i nya äktenskap. Min pappa var månskensbonde, hade inga djur. Fördelen med att växa upp på landet var att det var väldigt fritt. Hos pappa fanns mycket ”åkasaker”. Traktor, bil, motorcykel. Det var förstås roligt för mig i den åldern.
Var gick du i skola?
– Jag gick första till sjätte klass i Nibbleskolan. Högstadiet gick jag i Scheeleskolan. Sedan började jag på Carlforsska frisörskolan i Västerås. Det var som ett vanligt gymnasium utom sista året. Då var det praktik. Jag fick jobba på Klippstugan i Västerås. Efter skolan gjorde jag lumpen som malaj i Enköping.
När bestämde du dig för att vilja bli frisör?
– När jag gick i åttan eller nian. Jag hade aldrig klippt någon. Men jag gillade människor, gillade mode, visste att jag inte ville jobba på kontor. När jag var liten tyckte jag att tjejen som klippte mig var snygg. Det skapade en tidig, positiv inställning till yrket.
Sedan började Johan att jobba hos Britt-Marie, som hade en salong på Stora Gatan.
– Jag hyrde in mig, vi hade mycket att göra, så Britt-Marie anställde först en tjej till, sedan några flera. Vi drev salongen tillsammans, Britt-Marie och jag. Men 2008 var jag trött på att ha anställda, jag bröt mig loss och hyrde en stol under ett år. Det funkade bra. 2010 startade jag Johans, min egen salong, i Bärsingens gamla lokaler på Västra Långgatan. Vi var tre frisörer, fler fick inte plats. Men det var alltid full fart och många kunder. Vi hade alltid roligt. Efter nio år köpte jag huset på Jämmertunagatan, där vi är i dag.
Några kunder som hängt med under alla år?
– Ja, jag har fortfarande kunder som jag klippte som trainee för 35 år sedan. Det är förstås fantastiskt roligt.
En vanlig dag i ditt liv?
– Jag går upp kvart över 5. Jag vill gå och träna på City Gym tidigt varje morgon. Det blir en skön start på dagen. Sedan kommer jag till min salong vid halvåttatiden. Eftersom jag har en stor kundkrets finns det inte utrymme för så många nya kunder. Men det gör att jag har långa relationer med de kunder vi redan har.
En fördel med jobbet?
– Våra kunder har ju längtat efter oss när de kommer. De kommer inte för att de måste utan för att de vill. En frisör är också lite av en psykolog. Vi får höra saker i förtroende om relationsproblem och ger då kanske ett och annat gott råd, baserat på våra egna livserfarenheter. Vi får höra en hel del om sjukdomstillstånd. Då kan vi bara lyssna och visa empati.

Har du haft någon förebild inom frisöryrket?
– Ja, framför allt min gamle chef i Västerås, Göran Falander. Jag märker att jag ofta tänker på vad han lärde mig när jag var 18–19 år och lite halvtokig. Han lärde mig mycket om disciplin och struktur. Ofta tänker jag…hur skulle Göran ha tacklat det aktuella problemet?
Berätta om frisöryrket som hantverk, hur blir man en duktig frisör?
– Viktigast är att lyssna in vad kunden vill ha. Hur vill du se ut? Hur kort skall jag klippa? Vilken del av frisyren förhöjer ditt utseende? Ibland vill kunden att jag skall bestämma. Konsultationen är viktig. Mina yrkesverktyg, saxarna, är förstås också viktiga.
Johan går och hämtar sina saxar, jag ber honom att lägga dem framför sig och berätta om varje sax. (Se Johans saxar och hans berättelse om varje sax i rutan intill)
Lever yrkesstoltheten kvar i ditt yrke?
– Min uppfattning är att yrkesstoltheten är hög inom frisöryrket. Jag tycker att det är kul att vi har våra trainees, lärlingar och gesäller. För att bli gesäll måste du ha avlagt ett godkänt gesällprov och varit verksam i yrket i minst sex år. För att få ett Mästarbrev inom frisöryrket måste man i dag genomgå en bred företagarutbildning på deltid och distans. Du måste också ha avlagt ett godkänt Mästarbrev i enlighet med bestämmelserna. Nu är det allt fler som anstränger sig för att erhålla ett Mästarbrev. Det tyder på att yrkesstoltheten är på uppåtgående inom frisöryrket.

Hur många klipper du om dagen?
– Omkring 10 i genomsnitt. En färgbehandling tar två timmar. Då blir det några färre under dagar då jag kanske har fler som vill färga håret.
Var i kroppen gör det ont när du går hem efter jobbet?
– Jag har lite problem med en fot. Annars har jag inte ont någonstans. Det tror jag beror på att jag går på gym och tränar. Många frisörer har ont i nacke och axlar. Förr var det problem med nickel och kemikalier. Mycket av detta är inte tillåtet i dag. Vattenallergi var också vanligt. I dag använder vi handskar när vi tvättar hår.
Hur känns det att ha konkurrens av frisörer som kan ta 200 kronor för en klippning utan att ens alltid vara utbildade inom yrket?
– Det känns inte konstigt. Deras kunder vill inte komma till mig och mina kunder vill inte anlita de frisörer du nämner. Jag tar 520 kronor för en professionell klippning. För att få en klipptid hos mig måste du boka långt i förväg. Alla måste vi hitta vår egen kundkrets. Alla frisörer på min salong har samma taxa utom Emrik. Han är trainee och därför billigare.
När du inte är på jobbet, vad gör du då?
– Förutom allt vi gör tillsammans inom familjen är jag engagerad i några föreningar. Jag har jobbat mycket ideellt inom Köping Basket och ryckt in där jag kunnat göra en insats. I dag är jag mest sponsor. Jag är med Odd Fellow och Round Table. I den senare föreningen åker man ut när man fyllt 40. Men vi är ett gäng tidigare medlemmar i Köping som håller ihop, träffas och har kul en gång i månaden.
Vad betyder Köping för dig?
– Köping är ju hemma. Det är ju trygghet. Det är glädje. Jag älskar mitt Köping. Min hustru Dobrila är född i Köping. Hennes föräldrar kom från före detta Jugoslavien. Därför kändes det naturlig att köpa en lägenhet i Kroatien. Vi åker dit några gånger varje år.
Johan och en kompis äger två mindre hus i centrala Västerås, med sammanlagt nio lägenheter.
– Vi ser det som en investering i en pensionsförsäkring. Jag är inte ”portvakt på distans”. Är det något som måste fixas så ber jag hantverkare, som jag känner i Köping, att rycka ut.
– Det ordnar sig alltid
