Minnesbilden: Lusthus på vift

Senaste tillskottet till Gammelgårdens friluftsmuseum i Köping är lusthuset på kullen vid lekparken. Nu när det är nymålat och fint kan man tro att det är ganska nytt, men så är inte alls fallet.

Jag upptäckte till min egen förvåning när jag sökte i min samling av Köpingsbilder att lusthuset stått på minst fyra olika ställen tidigare. Ett ställe visste jag redan, nämligen i Bysala vid min mormor och morfars sommarstuga.

Men för att ta det från början:

När järnvägen kom till Köping på 1870-talet så fanns ett värdshus nere i hamnen där båthusen står idag. Precis där skulle järnvägen dras fram och värdshuset måste flyttas.

Staden ställde då till förfogande en vacker plats i den nyanlagda Karlbergsskogen där man byggde den nya sommarrestaurangen. Den kallades ”Alphyddan”. Platsen motsvarar idag höghusen vid Bergsgatan strax söder om lasarettet.

Från Alphyddan finns en hel del fotografier där man kan se att det succesivt tillkommer nya byggnader, bland annat lusthuset som jag talar om. Därför har jag själv trott fram tills helt nyligen att lusthuset byggts just där vid Alphyddan.

Men se det var fel!

Lusthuset har visat sig vara äldre, inte så mycket, men rätt ska vara rätt.

Efter Köpings stadsbrand 1889 skedde en stor förändring av Köping. Politikerna passade på att både göra om gatunätet och tillåta byggnation av nya stora stenhus med affärslokaler i gatuplanet. I nuvarande Scheeleparken stod ett stort stenhus men som politikerna lät riva 1902. Där i dess trädgård dyker för första gången ”vårt lusthus” upp. Det är år 1895.

Kanske hade staden först tänkt låta det stå kvar där, i den blivande Scheeleparken, men det vet vi inte. Däremot förstår vi av fotografier att det flyttades till Alphyddan i Karlbergsskogen just år 1902. Där kostade man på lite extra utsmyckning, bland annat nymodigheten elektriska lampor. Lusthuset användes vid de årliga sommarfesterna, såsom ölstuga, orkesterpodium och fiskdamm för barnen.

Åren gick och man började tycka att Alphyddan låg för långt utanför centrum. 1923 flyttades byggnaderna istället till stadshotellet vid Stora gatan. Men lusthuset fick inte plats där. Det placerades istället vid Köpings gamla telegrafhus, då småskola, som låg granne med Karlbergsskolan.

1967 brann telegrafhuset/småskolan ner men lusthuset klarade sig. Då hade staden tröttnat på att flytta runt det och tänkte bränna ner även detta.

Många gamla Köpingsbor som fröjdat på Alphyddan älskade sitt gamla lusthus och protesterade. Min mormor, Maja Arpi, som var ordförande i Husmodersföreningen och van att ”gripa in”, stegade upp till dåvarande kommunalrådet Karl-Erik Wallbom, och sade

– Kan inte jag få lusthuset istället för att det bränns ner, om jag lovar att forsla bort det?

– Få och få, sade kommunalrådet Wallbom, du får allt betala 10 kr!

Och så blev det. Lusthuset plockades ner ännu en gång och fraktades till Bysala där det sattes upp vid mina morföräldrars sommarstuga.

Många år senare kom jag att ärva sommarstugan, och därmed lusthuset, men kom till insikt att det gamla, vackra lusthuset borde stå i Köping, där det hörde hemma. Nu var det min tur att stega upp till kommunalrådet.

Hon hette Elizabeth Salomonson, och jag frågade om inte staden ville ha tillbaks sitt vackra lusthus? Det tyckte hon var en bra idé och 2017 invigdes det med pompa och ståt på dess nuvarande plats.

Tillbakaforslingen till Köping fick kommunen sköta men slapp betala 10 kr.