Pressens oföränderliga roll

Civilisationen är en väv av berättelser. Allt annat är rymdgrus, slocknande stjärnor och geologi. Det som skiljer mänskligheten från andra livsformer är att vi berättar, vi söker komma ihåg och sätta saker i ett samband.  Låt mig berätta historien om Torgny Segerstedt, en tidningsman i Göteborg under nästa tre decennier från 1917 till 1945.

Torgny Segerstedt hade försvunnit som en tidningsman bland många andra om det inte var för en sak. Året innan Hitler kom till makten, 1932, började Torgny peka ut att den tyska nationalsocialismen som antisemitisk, våldsbenägen och odemokratisk, vilket bara kunde sluta med elände.

När väl Hitler hade kommit till makten i början av 1933 ökade Segerstedts kritik från den lilla tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilket föranledde Hitlers gunstling Hermann Göring att författa ett skarpt telegram till Segerstedt i Sverige med krav på att Segerstedt omedelbart skulle upphöra med kritiken av det nationalsocialistiska Tyskland. Nu var nazisterna vid makten och den lille tidningsmannen Segerstedt skulle f-n passa sig.

Segerstedt publicerade det hotfulla telegrammet från Göring och tillade att han inte skulle vika sig en tum och lovade sina läsare att han skulle som fri publicist inte ge upp kampen mot det totalitära och våldsdyrkande nazismen. Till Görings telegram tillade Segerstedt sin utblick, ”Den som har ögon till att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland.

Ett av två kan inträffa. Antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän som nu äro i färd med att strypa dess frihet, och det kommer näppeligen att bliva en oblodig affär, eller också sättes Europas fred på spel.”

Den lilla tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, med en Torgny Segerstedt som pensionsmässig redaktör, blev steg för steg en måltavla för de odemokratiska och nationalsocialistiska strömningarna påhejade av Tyskland. I stället för att nedslås av det stigande motståndet mot det fria ordet blev snarare Segerstedt motiverad att fortsätta eftersom han hade rätt kompass.

Han förstod värdet av frihet, människors rätt att granska makten, och när tidning efter tidning blev tyskvänlig och kritiken tystnade blev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning allt mera högljudd i sin kritik.

Under hela resten av 1930-talet fick svenska regeringen fortlöpande motta hotfyllda tyska krav att stänga ner Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Detta skulle tysta Segerstedt, eftersom ingen annan tidning i slutet på 1930-talet skulle trycka hans kritik av nazismen men svenska regeringen ingrep inte inledningsvis.

Däremot iscensatte de som stödde Hitler-Tyskland en annonsbojkott för att svälta ut Segerstedt, de ville få i gång en annonsstrejk i hopp om att det skulle få Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att sluta kritisera tyska övergrepp, diktatur och förtryck. De svenska medlöparna försökte neka Segerstedt tidningspapper och stänga av strömmen, men folk som kunde skilja på rätt och fel, maktgalenskap från vett, gjorde att tidningsproduktionen kunde fortsätta.

I december 1939 började justitiedepartementet fundera på hur Segerstedt kunde stoppas, drivet av tyskvänlighet och ett ökande tryck från Tyskland att få stopp på skriverierna, där departementschefen konstaterade att man måste ”förebygga sådana missbruk av tryckfriheten som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden äro uppenbart skadliga för riket”.

Det stoppade inte Segerstedt som efter invasionen av Norge och Danmark i april 1940 fick mer att skriva om när motståndskvinnor och motståndsmän, oliktänkare och flyende judar, sökte sig till Segerstedts redaktion för att berätta vad som pågick i de av Tyskland ockuperade områdena.

Den svenska staten hittade en gammal paragraf som gjorde att man kunde beslagta tidningar som kunde missförstås av främmande makt och staten började beslagta Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilket staten gjorde åtta gånger.

Tidningar som aldrig lämnade tryckeriet och beslagtogs så fort de blivit tryckta. Segerstedt svarade med att ha rubriker som “I norska fängelser och koncentrationsläger” i med tom text där artikeln skulle ha varit, rubrikerna var inte tillräckliga för att beslagta tidningarna, och läsarna förstod av det tomma utrymmet att där skulle sanningen stått.

När kriget vände till de allierades fördel 1943, och alltmer information nådde Sverige om övergrepp och folkmord i Europa, upphörde försöken att stoppa Segerstedt. Under resans gång hade många svenskar ställt sig bakom Segerstedt mot maktövergrepp, och för demokrati, där en av de mest kända var författare Vilhelm Moberg.

Dagens tryckfrihetsförordning (TF), som är en grundlag, kom i slutet på 1940-talet och som var ett resultat av hur tryckfriheten och synen på den fria pressen nedgraderats under krigsåren. I backspegeln insåg riksdagen att den fria pressen är medborgarnas verktyg att granska makten, dess laglighet och hur maktutövningen sker under de lagar folket ställt upp som spelregler.

Saker byter skepnad över tiden, de ord som Segerstedt söktes stoppas med är idag annorlunda, men försök att minimera och bli av med den fria pressen skiljer sig i praktiken på intet sätt år 2023 från de som för åttio år sedan tyckte att Herman Göring hade en poäng i sin kritik av Segerstedt. En granskande fri press kommer alltid av vara jobbig för makten när makten gör fel.

Det kan vara att tjänstemän själva skaffar guldkant, äter och dricker för skolans skattemedel “för vi är ju riktiga ledare som i näringslivet” och i stället för att redovisa vilken grund och rättfärdigande väljer att attackera pressen.

Men eftersom de som gjort fel är fega görs det inte öppet utan som en tyst bred annonsblockad, där det kläs in som “ni når inte rätt målgrupp” och “vi vill nå befolkningen på annat sätt,” för att straffa pressen. Inte en tanke på att ändra ett systematiskt tveksamt beteende när det gäller hur man hantera det förtroende som makten fått av folk när de betalade skatt.

Kommunernas riksorganisation SKR, Sveriges kommuner och regioner, definierar korruption som; “Korruption handlar om otillbörligt utnyttjande av den offentliga positionen för att uppnå privata fördelar; en otillbörlig sammanblandning mellan det offentliga uppdraget och privata intressen.”

Det är en oerhört klar distinktion mellan vad som är rätt och vad som är fel, och det kan ha andra former som för Segerstedt, men det är historiskt konstant att press, makt och maktfullkomliga har att välja sida – demokrati eller godtycke.