Tjabba Tjabo!

Musiker, kompositör, meditatör och tidigare elitspelare i badminton. Reinis ”Tjabo” Zarins har levt ett liv där skapandet fått växa organiskt, från kvartersband i Köping till kyrkomusik, jazzprojekt och nya verk för ovanliga instrument. I botten finns också familjens lettiska flyktinghistoria, en livslång nyfikenhet och en stark tro på samtalet som motkraft till samtidens hårdnande ton.

Reinis ”Tjabo” Zarins liv kretsar kring musiken. En fortsättning på en rörelse som pågått så länge han kan minnas och som tar sig ständigt nya uttryck. Ett aktuellt projekt är ett beställningsverk för en ovanlig bambuorgel på Filippinerna, initierat genom ett samarbete med köpingsbördige designprofessorn Johan Granberg.

– Bambuorgeln har en torrare, mer avskalad klang än en traditionell kyrkorgel, och det har påverkat hur jag närmar mig kompositionen. Arbetet är som att lyssna sig in i ett ljudlandskap snarare än att i förväg bestämma vilka toner som skall ingå, berättar Tjabo när vi sitter och samtalar i hans hem på Västeråsvägen i Köping en solig förmiddag i mars.

Hur går det till när du komponerar?

– Ibland börjar jag utan en tydlig idé, bara med en känsla eller en klang som får växa fram. Andra gånger utgår jag från ett tema eller en berättelse, men även då handlar det om att låta stämningen ”sippra ner” i musiken. Processen är intuitiv. Jag skriver, låter det vila och återvänder senare för att forma en helhet. Det är mindre konstruktion än ett slags lyssnande – både inåt och mot det som håller på att bli till.

Parallellt med komponerandet är Tjabo aktiv i flera musikaliska sammanhang. Jazzgruppen, där han skriver material specifikt för musikerna, är en viktig del. Där finns utrymme för det improviserade, för samspelet och för att låta musiken förändras i stunden. Samtidigt spelar han i mer rakt på sak-orienterade konstellationer, där energin och spelglädjen står i centrum. För Tjabo finns ingen motsättning mellan dessa världar. Han ser dem som olika sätt att närma sig samma kärna.

Vad betyder musiken för dig?

– Musiken är för mig inte bara ett yrke eller ett intresse utan ett sätt att orientera mig i tillvaron. Musiken fungerar som ett språk för sådant som annars är svårt att formulera, men också som en plats där erfarenheter kan få ta form. Oavsett om det handlar om ett nytt verk, en repetition eller ett samtal med andra musiker, är det där – i rörelsen, i lyssnandet – som jag känner mig som mest hemma.

Tjabos familjehistoria är dramatisk. Hösten 1944 flyr hans familj från Lettland, undan den framryckande sovjetiska offensiven. Flykten sker över Östersjön i farfaderns båt, tillsammans med ett nittiotal andra människor. Det är en dramatisk resa, präglad av både improvisation och fara: tyska soldater försöker stoppa dem, skott avlossas och båten riskerar att sjunka. Men de lyckas ta sig över Östersjön och räddas till slut av ett svenskt fartyg som bogserar dem in till Nynäshamn.

– Den berättelsen har förstås levt kvar i familjen. Släktingar blev kvar, några förde ryssarna bort till Sibirien och de kom aldrig tillbaka. Dessa fragment av familjens historia har för mig fått större tyngd med åren. Det är många frågor jag bär på i dag, sånt jag skulle vilja förstå bättre. Men svaren har ofta gått förlorade tillsammans med dem som var med och inte längre finns i livet.

Familjen Zarins slog sig ner i Sverige, och efter en tid hamnade de i Köping. Där började ett nytt liv, präglat av arbete, anpassning och sammanhållning. Hemma talades det lettiska, och språket blev en viktig länk till det förflutna.

Hur har berättelsen om flykten påverkat dig, även om du inte var född?

– Arvet från flykten handlar inte bara om historien i sig. Den har inneburit en existentiell erfarenhet: att livet kan förändras snabbt, att tryggheten inte är given. Men också en berättelse om att bygga upp något nytt, att hitta en väg framåt i det okända. Den dubbelheten, mellan förlust och möjlighet, har blivit en del av hur jag ser på tillvaron. När jag i dag arbetar med musik, som tar avstamp i historiska berättelser, finns denna bakgrund där som en tyst resonansbotten. Det är inte alltid uttalat, men det präglar både min blick på världen och mitt sätt att välja att uttrycka mig.

Brodern Atis uttryckte sig istället genom måleri och skulptur. Marmorskulpturen Porten, som finns på Kungsörs torg, skildrar en människas passage genom moderlivet och den flyendes försök att nå en ny verklighet. I Mariahamnen i Köping finns granitskulpturen ”Möte-Avsked”.

Reinis Haralds Petravis-Zarins föds i Köping 1956. Han växer upp i en familj med tio barn, där han själv är näst yngst. Han kommer att kallas Tjabo. Familjen bor i en liten lägenhet på Scheelegatan. Hemmet är trångt, livligt och ständigt fyllt av människor.

– Utrymmet är starkt begränsat, men gemenskapen desto större. Syskon, vänner och grannar rör sig in och ut. Dörren är alltid öppen.

Föräldrarna sätter tydliga men olika prägel på hemmet. Mamman, Lidija, är varm och välkomnande, en samlande kraft som gör att alla känner sig hemma. Pappan, Fromholds, är mer stillsam, sitter ofta i bakgrunden och säger inte så mycket.

Mamman tog hand om de tio barnen. Pappan jobbade först på Bulten i Hallstahammar. Sedan som gjutare på Meag i Köping. Tillsammans skapar föräldrarna en miljö där det finns både trygghet och frihet – en plats där barnen får röra sig ganska fritt, men alltid med familjen som grund.

Vad betydde språket?

– Hemma talades det lettiska med föräldrarna och de äldre släktingarna, medan svenskan hör till livet utanför. Den dubbla tillhörigheten blir tidigt naturlig. I dag finns lettiskan kvar som ett arv, som gradvis bleknar, eftersom jag nästan aldrig talar språket.

Hur var du som barn?

– Jag var energisk och nyfiken. Jag var med överallt, gjorde saker tillsammans med andra och drogs till det som hände runt omkring mig.

Hur kom musiken in i ditt liv?

– Mitt musikintresse väcktes tidigt. Redan i åtta – nioårsåldern bildade jag band tillsammans med kompisar i kvarteret. Den första gitarren är hemgjord, med strängar som sitter alldeles för högt. Det spelar mindre roll. Det viktiga är att få spela, att vara med i ett sammanhang. När mamma senare köpte en riktig gitarr till mig förstärktes mitt musikintresse ytterligare.

Vid sidan av musiken fanns under många år idrotten som en drivkraft i Tjabos liv. Som tonåring började han spela badminton, en sport där han visade sig ha en ovanlig talang. Redan som 14-åring nådde han final i sin åldersklass på nationell nivå, och under flera år dominerade han tävlingarna i Västmanland. Det var en tid präglad av disciplin, träning och målmedvetenhet, men också av nära relationer, inte minst till tränaren Jan-Erik Kihlström, som kom att betyda mycket.

– Vårt samarbete handlade inte bara om teknik och resultat. Efter träningarna kunde vi sitta länge och samtala i timmar, om livet och olika perspektiv. De stunderna satte spår. Tränarens röst och tänkande lever kvar i mig. Idrotten blev inte bara en fysisk aktivitet utan också en plats för reflektion och utveckling.

Tjabos yrkesliv har vuxit fram stegvis i takt med livet och musiken. Efter gymnasiet arbetade han inom industrin, bland annat på mekanisk verkstad, och under en period även på Posten. Parallellt började han engagera sig i studiecirklar och undervisning, vilket blev en första väg in i ett mer kreativt arbetsliv.

Så småningom kom musiken att ta större plats, både genom egna projekt och samarbeten, men den har sällan varit den enda inkomstkällan. Under perioder har han arbetat som musiklärare, samtidigt som han varit verksam som musiker och kompositör. Han arbetade också för Riksteatern under en period.

Åren i Stockholm under 1980-talet blev en viktig period. Där fördjupades både musiken och livet i stort. Tjabo bildade familj, arbetade och rörde sig i nya miljöer. Hans kvintett vann en Grammis.

Men storstadslivet hade också en annan sida – pendlandet, tempot och avstånd som tog energi.

Familjen hade bott i Mälarhöjden, men behövde ett nytt boende. Kyrkoherde Lars-Erik Eriksson erbjöd Tjabo en vaktmästartjänst i Köpings församling. Eftersom Tjabos pappa hade gått bort fanns möjligheten att ta över hans lägenhet i Köping.

– Vi hade kunnat hamna var som helst, men det blev Köping.

En viktig del av yrkeslivet blev arbetet i Köpings kyrka. Där hade han en halvtidstjänst med ansvar för förrättningar, ljud och praktiska uppgifter i kyrkorummet. Tjänsten gav både en stabil försörjning och en miljö där han kunde förena det praktiska med det kreativa, inte minst genom arbetet med körer och musik i kyrkliga sammanhang.

Tillsammans bildar allt detta ett yrkesliv som präglas av flexibilitet och kombinationer, där flera mindre delar samverkar, snarare än en enda tydlig karriärväg.

Tjabo har inte gått den traditionella vägen in i musiken. Ingen musikhögskola, ingen tydligt utstakad utbildning. I stället har hans lärande vuxit fram steg för steg, genom nyfikenhet, praktik och möten med andra musiker.

Tjabo beskriver sig själv som i huvudsak självlärd – men inte isolerad. Tvärtom har han aktivt sökt upp människor som kunnat svara på frågor, visa vägar och utmana honom vidare. Ett exempel var lektioner för trummisen Ronnie Gardener, som gav ett ömsesidigt utbyte.

– Jag har fått en informell utbildning, där samtalen varit lika viktiga som spelandet. Genom att fråga, lyssna och pröva mig fram har jag byggt min egen förståelse. Många musiker har tagit sig fram på liknande sätt. Tillgång till kunskap behöver inte alltid gå via institutioner. För mig har det varit avgörande att hitta ett uttryck som fungerar för det jag vill säga.

Instrumenten har också spelat olika roller i den processen. Gitarren är hans ursprungliga verktyg. Ett instrument Tjabo fortfarande använder när han komponerar. Trummorna blivit ett naturligt inslag i ensemblespel. Pianot har en annan funktion. Där sätter han sig inte för att prestera, utan för att ”drömma”, när han vill utforska klanger och strukturer utan att vara bunden av invanda mönster.

Kan du läsa och skriva noter?

– Ja, det har jag lärt mig längs vägen. Men det är inte notbilden i sig som står i centrum utan helheten. Hur musik känns, rör sig och samspelar. För mig finns ingen tydlig gräns mellan att lära och att göra. Genom att ständigt vara i rörelse, i spelandet och i tänkandet, utvecklas uttrycket vidare. Det kanske tar längre tid eftersom jag saknar en formell utbildning, men det blir samtidigt djupt förankrat i den egna erfarenheten. Snart släpps flera av mina kompositioner på Spotify.

Varför började du meditera?

– Redan i slutet av 1970-talet började jag intressera mig för meditation, delvis som en motreaktion mot det jag såg omkring mig. I musik- och konstnärskretsar fanns en närhet till droger och destruktiva livsmönster, något jag tidigt valde att ta avstånd från. I stället sökte jag en annan väg. Jag ville fördjupa mig i mig själv.

Tjabo började med transcendental meditation och fördjupade sig senare ytterligare genom mer avancerade program. Erfarenheterna därifrån var intensiva och ibland utmanande, men de lade grunden till en praktik som han hållit fast vid sedan dess.

Senare utbildade Tjabo sig också i kristen djupmeditation och var under många år med och ledde en meditationsgrupp i kyrkan. Där möttes olika traditioner – österländska tekniker och kristen kontemplation – i ett gemensamt fokus på närvaro och inre stillhet.

Mediterar du fortfarande?

– Ja, jag mediterar varje morgon, oftast omkring en halvtimme. En stillsam rutin som hjälper mig att samla mig och skapa klarhet.

Den här erfarenheten präglar också Tjabos syn på världen. Han återkommer ofta till vikten av samtal, att kunna resonera med varandra utan att låsa sig i fasta positioner.

– I mina ögon är det just den förmågan som håller på att försvagas i vår tid. Tonläget har hårdnat, motsättningarna blivit tydligare, och viljan att lyssna minskat.

Det väcker sorg hos Tjabo. Han beskriver det som en form av medvetandeförlust, där gamla mönster av konflikt och makt återkommer trots att mänskligheten borde veta bättre.

– Jag bär ändå på en insikt och ett hopp. Genom att arbeta med sig själv, genom att lyssna och hålla samtalet levande, finns fortfarande möjligheten att påverka riktningen – om än i det lilla.

21 personliga frågor till Tjabo

1. Vem är du, i tre egenskaper?
   – Nyfiken, eftertänksam och målmedveten.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – I närhet och gemenskap med människor jag gillar.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Mina barn och att jag fått iscensätta den konstnärliga aspekten av mitt liv.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag är autodidakt som kompositör. Vill lära mig mera inom konsten att komponera.
5. Finns det någon konsert som har gjort ett extra starkt intryck på dig?
   – När Keith Jarrett fick Polarpriset och gav ett par konserter på Konserthuset. Ett otrolig spel. Han var som ett kärnkraftverk
6. Vilken människa har format dig mest till den du är idag?
   – Min framlidne bror, konstnären och skulptören Attis.
7. Vilka egenskaper värderar du högst hos andra?
   – Ärlighet, livsglädje, humor och tillit.
8. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Våren, i slutet av maj, då jag fyller år.
9. Din favoritfärg när du klär dig?
   – Har ingen favoritfärg, kanske vitt …
10. Har du någon fobi?
    – Ja, klaustrofobi. Obekväm i hissen. Kan också känna mig instängd socialt, när jag upplever blockerande samtal.
11. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Min frukostmat.
12. En frestelse du inte kan motstå?
    – Att stanna upp i stillhet när naturen är som vackrast.
13. En okänd talang?
    – Den är okänd också för mig.
14. En talang du önskar att du hade?
    – Att vara lite mera av en entreprenör inom musikområdet och arrangera fler konserter själv.
15. Något citat som du bär med dig i ditt bakhuvud som inspirerar dig eller som du tänker på ibland?
    – Gör det du gör, när du gör det. Det har jag kommit på själv. Så viktigt att fokusera.
16. Ett lockande resmål du ännu inte besökt?
    – Det mesta av jordklotet, särskilt Indien.
17. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Försöka skapa fred i hela universum.
18. Det bästa råd du någonsin fått?
    – ”Tro på dig själv, inse hur bra du är.” Ett råd från min badmintontränare Jan-Erik Kihlström.
19. Vad drömmer du om?
    – Kärlek mellan alla människor.
20. Om du möter Gud på gatan vad skulle du säga då?
    – Jag skulle vara tyst och njuta av Guds närvaro i det innevarande ögonblicket.
21. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – En härlig fasta. En tradition bland indiskt troende.