Skifs konst skapas i Kungsör
I drömkåken med gamla anor.
I drömkåken med gamla anor.
I sin kreativa vardag i Kungsör låter konstnären Oliver Skifs nyfikenheten styra. Med ett eget bildspråk och en ständig lust att utforska nya uttryck har han byggt upp ett konstnärskap som präglas av både lekfullhet och eftertanke.
Jag möter Oliver Skifs, 37, i hans stora vackra hus Norra Kungsladugården utanför Kungsör. Här bor han med sin sambo, Malin, och sonen Theodor, åtta månader, gammal. Ett hus som i nuvarande skick byggdes 1927 på mark med en klassisk kulturhistoria.
I nutiden är huset känt som bostad åt Mats Svegfors, då han var chefredaktör på Svenska Dagbladet, innan han blev landshövding och flyttade till residenset i Västerås.
Hur hittade ni detta drömhus i Kungsör?
– Vi surfade själva runt en hel del på Hemnet. Men det var faktiskt Malins syster som hittade detta ställe. Vi kom hit på visning och älskade stället men vågade inte hoppas. Till slut blev vi överbjudna av ett företag men ägarna var mer sugna på att sälja till oss. Allt är bara så positivt. Alla i Kungsör har varit så snälla mot oss. När vi hör sirener är det ambulansen, inte polisen, som rycker ut. Så lugnt, så skönt.
Oliver är född i Nacka. När han var några månader gammal flyttade familjen till Västerhaninge.
Hur var du som barn?
– Jag var ganska så livlig. Jag hade inte jättemycket över för skolan men hade en mor som såg till att jag ändå satt kvar i skolbänken. Vilket jag är glad för. Det var en jättefin och annorlunda uppväxt med tanke på att min far är en känd musikprofil. Jag har fått resa och vara med på turnéer. I skolan tyckte jag bild och engelska var roligast.
Vad ville du bli när du blev stor, när du var liten?
– Jag tyckte arkeolog lät så jävla häftigt. Leta efter försvunna skatter. Men när jag blivit mer mogen var det kulturarvet som fascinerade och som jag ville veta mera om. Jag har alltid varit en kreativ och pysslig person. Jag pysslade väldigt mycket med alla som jag umgicks med, till exempel mina morföräldrar.
När Oliver var 20 och hade gjort lumpen som skyttesoldat på I1 i Kungsängen köpte han en lägenhet i Farsta och flyttade hemifrån. De närmaste åren försörjde han sig på olika ströjobb.
Vilka arbetslivserfarenheter gjorde du då?
– Jag har jobbat som säljare i en Expertbutik. Jag har jobbat med kundservice i olika branscher, försäkringsförmedlare och låneförmedlare. Jag har också jobbat som tillverkare av ventilationstrummor. På gymnasiet gick jag linjen media / rörlig bild. Jag har inte varit filmskapare själv men jobbat med scenografi, rekvisita och kostymer.
Oliver har också jobbat som studiemusiker.
Vilka instrument spelar du?
– Mest spelar jag trummor, men också gitarr, fiol och bas. Jag är självlärd i alla instrument, bortsett från att jag hade en gitarrlärare när jag gick på lågstadiet.
När Oliver var 27 år träffade han Malin, 22. Hon jobbade då i en ICA-butik i Eskilstuna. Inom kort köpte paret ett hus i Nynäshamn, nära till skärgården, och flyttade ihop.
De ville bilda familj, Oliver ville jobba heltid med sin konst. De behövde ett större ställe att bo på, där Oliver också kunde ha min studio och också ställa ut min konst.
Det blev Kungsör och Norra Kungsladugården.

Varför blev du konstnär?
– Det var aldrig tänkt att jag skulle bli konstnär. Jag har lekt runt lite därhemma och gjort tavlor till familj och vänner. För sju år sedan kände jag att jag ville satsa på konsten på allvar. Jag ville sticka ut, göra något eget, hitta min egen stil. Mitt signum blev reliefmotiv i läder, på dukar och bakgrunder som är lite skulpterade. Jag gillar texturer, jag gillar dimensioner, jag ville göra skulpturer på tavlor.
Han gör en paus. Sedan säger han:
– Min stil är en häxbrygd av olika tekniker, stilar och hantverk, som jag arbetat med tidigare inom design, scenografi och kostymtillverkning.
Oliver har alltid varit intresserad av medeltid, fantasy och lajv. Det har inspirerat honom att göra masker och rustningar på beställning till kunder i hela världen.
Vem har lärt dig din speciella teknik?
– Jag har lärt mig själv. I grunden är tekniken gammal. För att göra sadlar och väskor använde man varmvatten för att forma läder. Sedan har jag själv utvecklat tekniken för att få till detaljrikedomen.
Har du något namn på din konststil?
– Näh, egentligen inte. I så fall får det bli Mixed Media, säger Oliver och skrattar.
Vilka tekniker använder du för att få till alla detaljer?
– Det handlar om att massera lädret på rätt ställe. Jag får förutspå när det måste bli lite styvare eller lite mer medgörligt. Jag får punkthärda när jag håller på och formar. När jag väl sätter mig och jobbar med materialet så är det dyngsurt. Jag får hålla på tills det är helt torrt. Trycka och trycka och tvinga det på plats. Det blir lite som att jobba med blött papper. Det blir inte vad man vill om man inte sitter och trycker hela tiden. Det tog några år att utveckla min teknik.
Oliver forsätter att förklara.
– Det handlar också om att få en frigolitbit att se ut som en träbit, en sten som en plywoodskiva, betong som metall. Det tycker jag är jätteroligt. Jag tycker också att det är väldigt vackert med färgerna som skapas i naturen. Rost eller alger eller något annat. Olika skiftningar som bildas med olika material och medier. Jag målar också många motiv. Då är det mest akryl, många gånger är det grova färger och grova motiv. Det kan också vara bakgrunder med ett lite skönare motiv.

Vad mer inom ditt konstutövande skulle du vilja lära dig och utveckla?
– Jag tycker att det är jättekul att lära mig saker själv.. Det är en del av charmen att jag får leka runt och testa själv. Jag skulle inte gjort det på något annat sätt även om jag fick göra om det. Ibland kan jag ångra att jag inte har en konstutbildning i botten. Men jag kan materialen och teknikerna för att skapa den konst jag vill. Många gånger så tycker jag att det är kul att utmana mig själv med nya material.
Fastän Oliver är autodidakt (självlärd) har han vid flera tillfällen hållit kurser inom läderhantverk, färglära och konceptdesign vid diverse konstskolor.
Vilka material använder du?
– Det är blandningar jag gör själv för att skapa de här strukturerna i tavlor. Det är mycket lättbetong, det är gips, det är akrylmedium. Motiven till de här 3D-relieferna är nästan alltid i läder men det kan ibland vara i plast. Målar med bläck, målar med kulspetspennor, målar med kol. Jag jobbar med sadelfärger, läderfärger för att måla motiven. Den metalliska färgen, som jag ofta har i mina motiv, är finmalen mässing blandad med vax. På senare tid har jag börjat göra konst på gummidukar med tatueringsmaskin.
Det låter ju väldigt kreativt att komma på en sådan idé?
– Ja, det är kul att lära sig nytt, att utmana sig själv. Jag tycker det är väldigt kul att få göra utställningar där det finns olika tekniker och olika motiv. När det kommer ett sällskap på fem, sex, fler personer så tycker jag alltid det är roligt när de hittar helt olika favoriter bland mina utställda verk. Jag tycker själv att sådana utställningar är roliga att gå på. Mycket variation, många olika tekniker, mycket att fråga konstnären om, mycket för konstnären att få berätta om.
Hur sätter du pris på dina verk?
– Jag är jättedålig på att sätta priser själv. Det är gallerister, det har varit min sambo, det har varit bekanta. Jag är inte ensam i det här avseendet. Många andra konstnärer tycker också att det är jättesvårt att sätta pris på vad den egna konsten är värd. Jag tycker att det är vulgärt vad saker och ting kan kosta i dag. Jag borde ha högre priser. Men pandemi och inflation har hållit priser på konst nere. Det är viktigt för mig att de som gillar min konst också har råd att köpa min konst. Och att jag kan leva på mitt konstnärliga skapande. Och det kan jag.
Hade Oliver haft ett vanligt efternamn hade jag inte frågat om släktskap med någon känd person. Heter man Skifs så undrar förstås läsaren om Björn är hans pappa.
Ja, så är det.
Musiklegenden Björn Skifs är en av landets mest folkkära artister. Han har själv i en pressrelease i juli förra året berättat om diagnosen frontallobsdemens. I pressreleasen kunde man läsa att Björn och hans familj valt att berätta om diagnosen offentligt ”i hopp om förståelse för den uppkomna situationen och behovet av avskildhet.”
– Jag är ofta i Stockholm och hälsar på mina föräldrar, berättar Oliver avslutningsvis.