Vem bryr sej om barnen?

Vem bryr sej? Vad ska min mamma göra? Håll käften! Knulla din mamma! Sharmota! Horunge! Knulla din pappa! Tror du att jag bryr mej? Och? Jävla hora! Varför ska jag lyssna på dej?

Detta är bara några av de tillmälen som jag dagligen får höra på min arbetsplats. Hur många andra kan stoltsera med att bli kallad för både det ena och det andra? (Obs ironi)

Vad jag arbetar med? Jag arbetar på ett fritidshem där de flesta av barnen är åtta och nio år gamla. När vi kontaktar hemmen, vilket sker dagligen, så möts vi allt som oftast av en utskällning för att vi inte kan kontrollera barnen.

Om ett barn kommer till skolan och det inte har med sig något alls hemifrån, i form av uppfostran eller sunt förnuft, så är det svårt för oss att få det att fungera. Vi har mål och riktlinjer för vår verksamhet men så som det ser ut nu så når vi dem inte. Vi roddar i konflikter hela dagarna, från det att vi kommer på morgonen tills dess att vi går hem.

Jag har arbetat inom skolans värld i cirka 25 år och de sista åren har det eskalerat. Barnen är oregerliga och föräldrarna bryr sig inte. Jag vet inte hur detta kommer att sluta. Jag vet bara att jag inte kommer att orka länge till.

Att sen fritidshemmens förutsättningar försämras det gör inte saken bättre. Mindre planeringstid för den verksamhet som jag en gång i tiden brann för, mer tid i klassrummet under skoldagen vilket leder till att när fritidsverksamheten drar igång så finns ingen ork kvar. När en kollega är sjuk så finns oftast ingen vikarie att tillgå (skulle kunna skriva en lång utläggning om hur vikariesystemet i Köping fungerar men det är en annan dyster historia) och när inga krav ställs på vårdnadshavare…ja då blir det pannkaka av allting.

Jag blir mörkrädd när jag tänker på att det är dessa barn som skall föreställa vår framtid. Det måste till en stor förändring men jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag vet bara att jag snart ger upp.

//Trött fritidspedagog