En röd rebell

Peter Weiderud är intellektuell och rebell. Nu sätter han färg på lokalpolitiken i Arboga med sin frispråkighet och med sina erfarenheter från politik, kyrka och samhälle på nationell och internationell nivå. Han sticker ut och väcker känslor. Magazin24 har träffat honom

Vi träffas i Peter Weideruds röda hus på landet utanför Arboga, intill Arbogaån, bred som en flod. Peter bjuder på kaffe och mjuk chokladkaka i köket.

Peter berättar:
– Jag fick mitt efternamn efter mammas förste man, Rune Weiderud, som var lärare. Min identitet som arbetarklass fick jag av min mammas andre man, Enar, som var metallare.

Vid 60 års ålder blev Peter upplyst och medveten om att han hade en annan biologisk pappa än han trott.

– Jag lyckades att spåra pappa Olle, min biologiska pappa, som drev ett sågverk och kallades disponent. Men då var han död.

Olle var en ungdomskärlek till Peters mamma.

– När jag var 12 år träffade jag en reslig man på en lunch, ett möte jag inte fick berätta om för någon. I dag vet jag att den mannen var min biologiske pappa. Det blev mitt livs enda möte med honom.

1960 flyttade familjen från Karlstad till Arboga, 1964 började Peter skolan. Han gick i Kyrkskolan, Engelbrektsskolan, Stureskolan. Gymnasiet gick han på Karlbergsskolan i Köping.

– Jag var välartad som skolpojke, duktig i skolan i alla ämnen.

En lärare från gymnasiet på Kabbe i Köping som betydde mycket för dig?

– Min svensklärare, Irene Jerusalem, gift med en tysk. Hennes sätt att undervisa i litteratur skapade ett bestående kulturintresse hos mig.

Under några år i ungdomen var Peter medlem i Vänsterpartiet, då muraren Lars Werner var partiledare. Den vetenskapligt skolade tidigare partiledaren CH Hermansson och hans skrifter om det svenska klassamhället – till exempel boken om de femton rikaste och mäktigaste familjerna – påverkade den unge Peter.

Peter valde mellan präst och läkare – och blev journalist. Gick Journalisthögskolan i Stockholm, gjorde sin praktiktermin på Sydnytt. Jobbade på Bärgslagsbladet, blev kollega med bröderna Ulf och Kenneth Enroth, jobbade på tidningen Arbetet i Malmö.

Peter kom tidigt med i Kyrkans Ungdom och blev 26 år gammal generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen, som låg i Uppsala där Peter då också bodde. Här hittade han tillbaka till sin barndoms social­demokrati genom Broderskapsrörelsen, idag Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Fler förtroendeposter inom kyrkan skulle följa. Peter har varit chef för enheten för fred, miljö och rättvisa vid Sveriges Kristna Råd. Han har varit utrikeschef i Svenska Kyrkan och utrikespolitisk chef vid Kyrkornas Världsråd i Geneve. Varit förbundsordförande i Tro och Solidaritet, 2005–2015. I den egenskapen satt han också i det Socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Och lärde känna de ledande Socialdemokraterna på riksplanet.

Peter bodde några år i Västerås och arbetade som skrivare och bollplank åt biskop Claes-Bertil Ytterberg, som i dagarna fyllt 80 år.

– Nej, predikningarna skrev han själv, som den lysande teolog han är. Men jag skrev artiklar åt honom, skrev tal han höll i offentligheten, var lite rådgivare och bollplank i kommunikationsfrågor och samhällsfrågor.

Ditt förhållande till Gud i dag?

– Nyfiken på Gud. Stor respekt för religion. Den komplexa kombinationen av värderingar, identitet och gemenskap, som finns i religionen, fascinerar mig. Finna mening. Få vara i ett sammanhang. Etik och Relationer. Men frågan huruvida Gud finns intresserar mig mindre.

Mellan 2015–2018 var Peter direktör på Svenska Institutet i Alexandria, med uppgift att bredda, fördjupa och utveckla dialogen med ett område som sträcker sig från Marocko till Persiska viken.

Huset Peter bodde i, i Alexandria, hade sin egen fantastiska historia.

– Huset byggdes av Carl-Wilhelm von Gerber, som kom från Sölvesborg till Alexandria 1907. Han blev snabbt förmögen på att importera svenskt virke till Egypten och Sudan. Ett helt kvarter på kornischen. Han utnämndes till svensk generalkonsul, och huset blev generalkonsulat, kontor för affärsverksamheten och von Gerbers egen bostad.

Alexandria var på den tiden mer kosmopolitiskt än New York. Här bodde judar, armenier, italienare, tyskar.

2018 flyttade Peter tillbaka sin yrkesverksamhet till UD i Stockholm. Blev rådgivare i konfliktfrågor visavi svenska ambassader i världen. Var själv mäklare i konflikter mellan religiösa grupper i vissa länder, mellan militärer, politiker och akademiker i andra länder.

I hela sitt yrkesliv har han rört sig mellan kyrka, politik och samhälle.

Peter ”upptäcktes” av Lena Hjelm Wallén, riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Sala. När hon blev utrikesminister blev Peter hennes talskrivare i fyra år. Sedan blev han talskrivare åt Anna Lindh i några år, innan hon blev mördad.

Gift med Salpy Eskidjian Weiderud från Cypern och med armeniskt ursprung. Fyra barn, tre av barnen i ett tidigare äktenskap.

– Vi träffades i Schweiz, bodde ett tag i Stockholm, men när jag pendlade i mitt arbete mellan Irak, Cypern och Sverige bestämde vi att familjehemmet blev Cypern.

Peter sitter i fullmäktige i Arboga för Socialdemokraterna. Där har han nyligen väckt uppmärksamhet vid två tillfällen.

Han blev nyligen utvisad av kommunfullmäktiges ordförande, som inte tyckte att Weiderud höll sig till ämnet.

– Det går inte att strikt hålla sig till själva föredragningspunkten. Man måste få diskutera bakgrund och sammanhang. Det tyckte inte den moderate ordföranden i fullmäktige.

Weiderud lämnade dock aldrig fullmäktigesalen, efter samförstånd med ordföranden.

Weiderud blev också nyligen uppmärksammad då han vände sig till Förvaltningsrätten i Uppsala. Att lägga ner en förvaltning, i detta fall Fritids- och kulturnämnden, skall beslutas av fullmäktige och inte av kommunstyrelsen, hävdade Weiderud – och fick medhåll av Förvaltningsrätten.

– Det var ett viktigt besked för Arbogas demokrati. Här har majoriteten slarvat med regelverket. Kulturen är Arbogas nerv och får inte sättas på undantag, säger Peter.

Sedan 2019 är Peter ordförande i Medeltidsdagarna i Arboga, ett kulturevenemang en vecka varje sommar.

– Arboga hade sin storhetstid under medeltiden. Stan var rik och ett politiskt och kulturellt centrum. Det talades både tyska och latin.

Vilka frågor sysselsätter dina tankar mest i dag?

– Demokratifrågor. Jag inser frågornas vikt och betydelse. Samtidigt känner jag en stor oro. Från min horisont – internationellt, nationellt och lokalt – märker jag hur demokrati och delaktighet på olika sätt anfrätts. Mitt överklagande av ett lokalt politiskt beslut till Förvaltningsrätten var ett sätt att värna om kulturfrågorna – detta låg i botten. Men skälet till att jag gjorde det var att få kommunen att förstå att man kan inte slarva med regelverket. Om man tillåter makten att sluta följa reglerna är man ute på ett sluttande plan.

Peter är orolig för utvecklingen i Arboga.

– Små kommuner klarar av att tuffa på i ordinarie verksamhet. Men när man hamnar i större utmaningar, utvecklingsprojekt, då klarar inte den lilla kommunen av att ta ansvar. Det nya stora skolprojektet i Arboga är ett sådant exempel. En alldeles för dyr skola utan tanke på hur det skall finansieras. Ett projekt som försätter Arboga i en väldigt svår sits för lång tid framöver. Att bygga en ny skola för över 440 miljoner betyder att Arboga blir den mest belånade och skuldutsatta kommunen i landet.

Kommunala monopol eller valfrihet?

– Vill hålla fast vid tanken på en jämlik vård, en jämlik skola. Privata nätdoktorer, fria skolor, plockar russinen ur kakan. Du får som nätdoktor lika mycket betalt för de enkla åtgärderna som för de komplicerade åtgärderna. Då väljer man bort de senare. En friskola kan tacka nej till elever med stora stödbehov. Det kan inte en kommunal skola. Vi måste ha en välfärd som tar ansvar för helheten.

Peter tänker, fortsätter sedan:
– Jag vill att revorna i välfärden skall minska. Vi lappar och lagar. Som socialdemokrat vill jag hitta lösningar som inte river sönder samhället någon annan stans.

Hur ser du på den växande bolagiseringen inom kommunsektorn?

– Bolagiseringen har gått för långt och är inte särskilt sund. Sitter du som politiker i en bolagsstyrelse är du enligt aktiebolagslagen skyldig att se till bolagets bästa, inte medborgarnas bästa. Du har problem med insyn och identitet.

Bra med samförstånd i politiken?

– I Arboga har vi en kultur där vi alla skall vara eniga, politiker och tjänstemän. Vi skall inte vara oeniga, vi skall inte bråka med varandra. Det är ju helt orimligt. Du måste ha olika uppfattningar om vart vi skall gå. Vi socialdemokrater värnar om tanken på allas delaktighet, allas jämlika rätt till vård, skola, omsorg. Då måste vi stå för det. Då måste vi hitta vägar för hur vi skall finansiera det. Då kan vi inte alltid vara överens med högern i kommunpolitiken.

– Jag kommer från andra världar, jag har med mig andra erfarenheter, samtidigt som jag har mina rötter i Arboga. Det finns folk inom mitt eget parti som tycker att jag är lite ”eljest” som vill ta in nationella och internationella perspektiv i kommunpolitiken. Jag accepterar inte en politisk kultur i fullmäktige där utgångspunkter, bakgrund och sammanhang inte får diskuteras, bara själva beslutspunkten.

Hur ser du på granskande journalistik?

– Demokratin kräver granskande journalistik. Har du inte kritiska medier, uteblir granskningen, då skapas utrymme för mygel och maktmissbruk, i värsta fall korruption.

Varför växer klassklyftorna i Sverige, oavsett om regeringen är röd eller blå?

– Vi har ingen förmögenhetsskatt, ingen fastighetsskatt, ingen arvsskatt. Förmögenhetsskatten är komplex. Kan du välja var du lägger din förmögenhet, så kan en förmögenhetsskatt bli symbolisk men i praktiken innebära lägre skatteintäkter. Kapitalet försvinner utomlands. Det finns ingen anledning att inte ha fastighetsskatt, ingen anledning att inte ha arvsskatt. Fastigheter flyttar inte till Schweiz. Det här innebär i sin förlängning att du bara har skatt på arbete och lite moms. Är du rik är det dummaste du kan göra är att arbeta.

Allt detta skickar fel signaler, menar Peter.

– Detta riskerar hela samhällsmoralen, när en del unga människor ser det som korkat att arbete, att det är mycket mer lönsamt att sälja knark.

Ett demokratiproblem är att få, och särskilt välutbildade, inte attraheras av kommunala uppdrag, menar Peter.

– Lokalpolitik innebär mycket slit och det är svårt att motivera människor mitt i livet. Medelåldern blir hög på listorna. Lågutbildade kan ofta förbättra sin inkomst med kommunala uppdrag. För högutbildade är det av ekonomiska skäl bättre att satsa på jobbet. Ersättningen för förlorad arbetsförtjänst täcker bara en liten del. För pendlare är det svårt att få pusslet att fungera. Detta måste vi titta på. Vi behöver fler, inte färre, välutbildade människor i den lokala politiken.

Två timmars samtal är slut, ett samtal som rört sig över många ämnen, som inte ryms i en artikel. Storytelling och anekdotisk evidens i dialog och gott stämningsläge. Ett samtal som kommer att fortsätta.