Emma lyser upp tillvaron på Kungliga Operan

Emma Weil är köpingstjejen som ansvarar för ljus, ljud och bild på Kungliga Operan i Stockholm. Hon har jobbat med Eurovision och gjort uppsättningar på Wembley Arena i London och i Radio City Music Hall i New York. Någon gång vill hon gärna ligga på taket på en bil i en öken och titta på stjärnhimlen.

Vi träffas på Kungliga Operan i Stockholm när försommaren är som vackrast. Allt är grönt, fåglarna kvittrar.

Emma föddes i Köping 1976, gick i Tunaskolan, Nyckelbergsskolan och Scheeleskolan. Mamma jobbade på lasarettet, pappa på Volvo. En åtta år äldre storebror, som i dag jobbar med HR-frågor.

Barndomshemmet låg på Furuvägen.

– Vi flyttade tillbaka till Köping för fem år sedan, från Sköndal i Stockholm. Familjen växte, behövde en större bostad och det började bli för otryggt i Stockholm. Vi valde mellan Norrtälje, där min bror bor, och Köping, där mina föräldrar bor. Vår son, 6,5 år, mår bra av att ha mormor och morfar nära i Köping.

När Emma var yngre tyckte hon inte om den sociala kontrollen i lilla Köping.

– I dag känns den sociala kontrollen som en trygghet. Vi ser efter varandra och bryr oss om varandra i Köping.

Hur var du som barn?
– Det var jag som fick ställa in videospelaren där hemma. När det kom till teknik var det ingen i familjen som sade ”det där gör jag”. Då gjorde jag det själv.

Emma började spela flöjt när hon var 8–9 år. Marie Selling Achrén var hennes lärare.

– Jag var ganska bra, men inte tillräckligt bra. Hovkapellet skulle jag aldrig kunnat hamna i. I dag spelar jag inte ens hellre än bra.

Emma gjorde skolpraktik hos fotografen Thomas Ljungqvist.

– Jag började ljussätta mina egna foton. När jag var 14 hade jag bestämt mig att jag ville arbeta med ljus. Jag visste inte vad det innebar. Det var ljuset som konstform som lockade mig. Ljus är också som musik.

För att få jobba med ljus på SVT var man på den tiden tvungen att vara elektriker. Valet stod först mellan teknisk linje eller el-teleteknisk linje.

Men så infördes mediaprogram på gymnasienivå. I Uppsala och Borlänge kunde elever gå medieprogram med inriktning på radio- och TV-teknik.

– Jag valde Uppsala.

I Uppsala blev Emma ordförande i en förening som hette Grand och som ordnade konserter varje helg.

– Jag fick ta hand om ljuset och lärde mig massor av den lokala ljud- och ljusfirman som levererade teknik.

Emma gick ut gymnasiet i Uppsala 1995.

– En av mina lärare var scenografilärare. Han hade en kompis som arbetade på Folkoperan som belysningsmästare. ”Hör av dig till Fredrik”, sade min lärare. Jag gick dit, hälsade, skrev ett brev, hamnade i puckopärmen ”Hopplösa hoppfulla”. Där hamnade alla som skrev brev.

Emma sökte en utbildning hos Christer Billström och Charlie Åström i Surahammar. En utbildning i ljussättning. Hon flyttade hem till Köping. Pendlade från Köping till Surahammar. Körde följespotlight på helgerna på Folkoperan.

Sommaren 1995 arbetade Emma i sin farfars konsumbutik i Orminge.

– Ville kunna köpa en mobiltelefon, så att jag skulle kunna få jobb. Jag ville bli snabb i kassan för att kunna programmera ljus.

En dag får Emma ett telefonsamtal från Linus Fellbom, i dag en känd regissör.

– Linus skulle göra sin första ljussättning på Strindbergfestivalen i Stockholm. Han behövde en ljustekniker. Jag fick jobbet som tekniker på hans första ljussättning. Första varningen på Teater Aurora.

I december 1995 flyttade Emma till Kallhäll utanför Stockholm,

– Jag fick jobb på Folkoperan, där jag fick jobba med ljus på kvällarna. På dagarna gick jag i yrkesintroduktion på Riksteatern

Emmas stora vändpunkt kom i maj 1996.

– Jag är på lagret på ljusfirman Spectra. En kille från kontoret har fått samtal från Drottningholmsteatern, från Hans-Åke Sjöqvist, då Sveriges bäste ljusdesigner. Han behöver en assistent, en belysningsmästare som kan läsa noter.

Emma svarade:
– Jajamän, det är jag som skall ha det där jobbet. Jag kan läsa noter. Det andra lär jag mig.

Emma fick jobbet. Det var Inger Åby som skulle sätta upp Orfeus och Eurydike på Drottningholms slottsteater.

Vid första mötet tittade Hans-Åke Sjöqvist på Emma, skämtade och sade ”är det du som har oturen att börja jobba med mig?”

– Sedan blev jag hans assistent och jobbade med honom i åtta, nio år. Vi kuskade runt tillsammans i norra Europa och jobbade ihop i många operauppsättningar och teaterföreställningar.

Hans-Åke Sjöqvist var den förste svensk som var utbildad ljusdesigner i USA, en fyraårig utbildning på Yale University.

Som ljusdesigner gjorde han 76 uppsättningar på Operan, sin första uppsättning när han bara var 18 år. Han kämpade för att göra ljusdesign till ett respekterat arbete, som skulle omnämnas i recensionerna. Sjöqvist avled nyligen, 74 år gammal.

I dödsrunan i Dagens Nyheter, där Emma var en av undertecknarna, kunde vi läsa: ”Vi som har haft ynnesten och förmånen, om vi haft tur, att få njuta av utsikten från en jättes axlar.”

– Det är en vanlig missuppfattning att teaterljusets kreativa historia började med elektricitetens intåg under senare delen av 1800-talet. I århundraden har ljuset spelat en stor roll för den dramaturgiska gestaltningen på scen.

Vad i ljuset skapar din fascination?
– Du kan skapa stämning genom att tända en lampa på lite olika sätt. Allt skapar känslor hos dig som åskådare. Detta i sig är någonting otroligt vackert. Att hjälpa till att berätta en historia utan att du som åskådare tänker på det. Det skall vara subtilt, men också kraftfullt. Hur kan jag med ljuset hjälpa till att berätta? Att från ljus till mörker, mörker till ljus, skapa rysningar, skapa magi.

Emma minns med glädje Nobels 100-årsjubileum. Då fick hon skapa ljussättning för hela rummet där jubileumsmiddagen skulle äga rum: ritning, layout, rigg, hur taket skulle ljussättas, vilka blommor som skulle finnas och var de skulle vara utplacerade.

Ett svenskt team fick skapa och producera Eurovision i många år. I detta team ingick Emma, första gången år 2000, då finalen gick i Sverige. Sedan följde finaler i Estland, Lettland och Turkiet.

Fyra veckor förberedelser i Sverige, sedan fyra veckor på plats i landet där finalen skulle äga rum.

– Jag blev intagen i teamet för att göra lite konstiga, udda saker. Oj, vi behöver 200 rislyktor, kan du fixa, Emma? Oj, vi måste dra fiberoptik runt en hel dekor, kan du fixa, Emma?

Sedan blev det uppehåll med Emmas deltagande i Eurovision till 2008.

– Då blev jag en av fyra operatörer och assisterande ljusssättare.

Mellan 2004 och 2006 var Emma utbränd och sjukskriven. Hon arbetstränade sig tillbaka som tapetserarlärling – en som stoppar och klär om möbler.

– Något jag inte kunde. Något jag inte gjort förut. Något som var nytt. Något som var beständigt. Något som höll i 20–25 år. Ljuset kändes inte konkret, då.

Var det nära att du blev kvar i yrket som tapetserare?
– Ja, det var nära. Det var otroligt givande. Men innan jag blev sjukskriven blev jag kontaktad av den irländske artisten Damien Rice, som ville att jag skulle göra ljuset. Han hade sett en dansföreställning jag gjort. Jag sade nej 2004. Men 2006 kom han tillbaka. Då sade jag ja. Tänkte att jag kunde prova.

Emma åkte till Irland. Ny mark. Ingen historik. Ingen visste vad hon gjort förut.

– Det blev en 18 månaders lång världsturné, från små klubbar till stora scener och arenor, som Radio City Music Hall i New York och Wembley Arena i London. Vi var också i Sydney.

Lyckligaste minnet från den turnén?
– I teatervärlden är vi vana vid att allt ser exakt lika ut varje dag, varje föreställning. Damien Rice hade fyra varianter av varje låt. Han improviserade hela tiden. Alla vi runt omkring var tvungna att vara på tå. Att hitta på i stunden. Att skapa magi i varje ögonblick. Det var oerhört utvecklande och en bra skola.

Sedan jobbade Emma med ytterligare en irländsk artist, Anhoni and the Johnsons, under sju, åtta år. Skapade hennes föreställningar. Turnerade i Europa, Asien, Australien, USA. Under samma period var Emma med på världsturnéer med Björk och Rufus Wainwright.

År 2011 började Emma jobba på Dramaten, ville ingå i en gemenskap och ett sammanhang. Kunde ta tjänstledigt och turnera med artister. Gick till Operan 2015 men återvände till Dramaten efter fyra månader. Fick då en skräddarsydd ny tjänst som chef över utvecklingssektionen.

– Jag anställde nya medarbetare för framdriften och utveckling av teatermaskineriet. Ljus, ljud, bild.

Sedan den 1 december förra året är Emma anställd på Kungliga Operan i Stockholm med titeln enhetschef för ljus, ljud och bild.

Hon har 35 medarbetare på sin enhet. Där finns ljusmästare, ljusbordsoperatörer, två ljuslag med lagledare, ljudmästare, ljudtekniker, tre gruppchefer (ljus, ljud, bild) teknisk service och support till hela organisationen.

Vad är din huvudroll i detta nätverk?
– Se till att alla har rätt information vid rätt tillfälle. Tydliggöra mål och inriktning. Jag sitter med i produktionstekniska ledningsgruppen och är tidigt med i alla produktioner. Just nu planerar vi för 2025. Medarbetarsamtal, HR-frågor är också en viktig del i min roll som ledare.

Både Dramaten och Operan har en lång framförhållning i planeringen av nya föreställningar och uppsättningar, cirka 1 år på Dramaten, cirka 2 år på Operan.

Har du ett personligt förhållande till operan som konstart?
– Både ja och nej. Jag är mest intresserad av processen, som leder fram till en föreställning. Att få alla pusselbitar att falla på plats till en föreställning som rör och berör publiken. Syntesen mellan det klassiska och det moderna. Själva föreställningen är för mig en bonus.

Hur ser en arbetsdag ut?
– Jag tar tåget från Köping till Stockholm klockan 07.29. Får mycket gjort på resan till och från jobbet. Kommer till Operan vid niotiden. Sedan följer en dag med många möten. Målet med en arbetsdag är att träffa så många människor som möjligt. Jag sitter sällan ensam och jobbar vid mitt skrivbord. När jag kliver av tåget vid 17-tiden stänger jag av datorn.

Sedan Emma började på Operan i december har hon lagt mycket tid på rekrytering.

– Inom kulturen vill vi gärna ha en liten, fast anställd styrka och ta in mycket folk när mycket folk behövs, lite folk när lite folk behövs.

– Det är bekvämt att jobba med ”gummisnoddar”. Men jag har haft förmånen att få rekrytera personal med fast anställning. Det har medfört många sökande och jag har kunnat anställa mycket duktiga personer.

När i jobbet känner du den största tillfredsställelsen?
– När mina medarbetare lyckas med något i dag som de igår hade svårt för. Jag är egentligen inte så intresserad att arbeta praktiskt med  ljus längre. Jag är mest intresserad av människor – av organisationer och flöden.

En talang du önskar att du hade?
– Jag önskar att jag kunde spela piano. Det kan jag inte. Jag äger inte ens ett piano.

En frestelse du inte kan motstå?
– Lakrits.

Ett resmål du längtar till men ännu inte besökt?
– En öken. Jag vill ligga på taket på en bil i öknen och bara titta på stjärnorna.

Är ljusförorening ett problem som engagerar dig?
– Ja, det är ett ämne som få vill tala om i dag. Ljusföroreningar är otroligt skadligt för djur och människor. Allt uppåtriktat ljus gör att vi inte ser stjärnhimlen. Att kunna se stjärnhimlen skapar harmoni i våra själar. Allt uppåtriktat ljus i stadsmiljöer gör att vi inte kan se stjärnhimlen.

Vi rör oss i olika delar av opera­huset. Alla känner Emma. Hennes själ är varm, hennes utstrålning stark.

Emma från Köping lyser upp tillvaron på Kungliga Operan, som just i år firar 250 år.