Julklappar jag minns – knappt mina egna

Eller julafton i alla fall. En favorithögtid då som nu, men med andra perspektiv, fokuspunkter och föremål för välmående.

För den icke-belagda känslan är att julen börjar tidigare och tidigare, och varar längre. Av kommersiella skäl såklart, snart kanske den varar ändå till påska? Och inte mig emot, jag är som många andra ett stort fan och uppskattar hela paketet.

I ett sekulariserat samhälle skänker smått ironiskt men ytterst tacksamt Jesu födelse glädje, gemenskap, samhörighet och generositet. Och får pengarna att rulla, men Herren ger och Herren tar.

När Jimmy själv får agera jultomte i denna spalt består säcken av en liten personlig exposé över julfirandet, eller snarare inställningen till det under de åren jag har haft förmån att vandra på jordens mörka rund.

De tidigaste minnena innefattar plastgran som kläddes den 23:e samtidigt som morsan och farsan slet kokandes knäck och griljerandes skinka hemma i villan, därefter en evighetslång natt och väntan innan man med vattenkammat hår och samma festutstyrsel som brorsan genomled sig hela tjocka släkten (varannat år pappas släkt, varannat år mammas), julbord, Kalle Anka (minns det som överskattat), Kan du vissla Johanna? (minns det som underskattat) och i värsta fall även risgrynsgröten (fortfarande extremt överskattat) innan julklapparna äntligen delades ungefär när brasan brunnit ut.

Ganska konstig grej alltså: att i en rund ring sitta och dela ut saker till människor och alla får döma viljan och de ekonomiska möjligheterna. Jag blev inte avundsjuk på någon vad jag minns, jag kommer inte ens vad någon annan fick i julklapp någon gång. Fokuset var extremt egocentriskt där man satt antingen hemma hos släkten eller hemma hos oss och det doftade julgrupp, stearin, glögg och damparfym.

Nu ska jag inte beskriva någon arm och påver uppväxt, men pengar var stundtals tighta och trots att jag och mina bröder prioriterades i räkenskaperna hade vi aldrig de coolaste eller nyaste prylarna i kvarteret eller klassen.

Julen när vi först fick Super Nintendo-spel med motiveringen att vi nu kunde hyra konsolen vid behov och senare själva konsolen minns jag den rena glädjen. Ett briljant upplägg rent dramaturgiskt av våra föräldrar. Allt var visserligen bättre begagnat, men oj så många timmar vi spelade på det där Super Nintendot!

Okej, åren gick. Familjen genomgick en klassresa då farsans egna företagande på sidan av lyckades bära sig så väl att han kunde sluta lönearbeta, och det ekonomiska uppsvinget visade sig under julgranen.

I sena tonår förvandlades uppesittarkvällen till kompisgängets årliga ”firmafest”. I vårt hus, där granen nu var egenhuggen i enlighet med allemansrätten.

Morsan och farsan donade fortfarande knäck och julskinka i köket och jag kan så här i efterhand förstå motståndet, protesterna och klagomålen på att det satt femton grabbar i vardagsrummet mitt i julstöket och förde oväsen till sent inpå småtimmarna.

Bingolotto i bakgrunden med rejäl skärpa varje gång det var bingodags, men det var aldrig någon som vann något mer än en ny lott trots att ett par hundra lotter måste ha duttats genom åren.

Mellan spelen förflyttades fokuset till gamman och olika aktiviteter och det var nog en och annan som vaknade upp på julaftons morgon rejält tung i skallen och med alldeles för lite sömn. Som mycket annat dog den traditionen ut med covid-19.

Numera värdesätter jag annat under dopparedagen: ett bullrigt, dignande julbord, att sitta med de nära och kära man inte kan ta för givet i det samkväm man inte kan ta för givet och se brasan brinna ut. Med en cognac och en ambition om att börja skaka egen toddy, samtidigt som barnen är sådär genuint glada över sina julklappar.

Kanske får toddyn bli ett långsiktigt nyårslöfte? Med egna observationer från det lokala gymmet brukar de mer kortsiktiga löftena inte ge någon superutdelning.

Man får helt ställa in sig på att det blir knökfullt i januari, men som tur är varar inte nyårslöften till påska. Återkommer nästa jul ifall det blev någon toddy eller inte. Och med fler julklappsminnen, för några till minns jag säkert när jag tänker efter lite hårdare.

God fortsättning!