Därför är jag svag för ateister

Den senaste IPSOS-undersökningen visar att generation Z är mer religiös än boomers. I Sverige går 34 procent fler unga till gudstjänst, 23 procent fler ber och 28 procent fler tror på en högre makt.

Men alla som trodde att ateismen skulle vittra bort hade också fel. Att kyrkan kommer fortsätta vara en minoritet i Sverige gör den inte mindre intressant.

Alla krig borde lärt oss en läxa, att anfalla någon ger oss inte fler vänner, det ökar bara motståndet. Sekularisering uppstår inte när man anfaller Gud, det är snarare när Gud utesluts helt och hållet. En kyrka som inte kan ge andlig vägledning leder snabbare till sekularisering än en ateist som aktivt motarbetar tron. Det är inte hatet som är kärlekens motsats, det är likgiltigheten.

Den diagnosen ställs på en kyrka Laodikeia i slutet av Nya Testamentet. ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm! Jag önskar att du var det ena eller det andra. Men eftersom du är ljum och varken kall eller varm, så ska jag spy ut dig ur min mun. Du säger: ’Jag är rik, jag har blivit förmögen, och har inte behov av något mer!’ Du inser inte att du är eländig, bedrövlig, fattig, blind och naken.”

Metaforen är vad som händer när kyrkan inte har en positiv effekt på sin omgivning och samhälle. De gav varken någon uppfriskande svalka eller någon tröstande värme. Det är alltså bättre att vara varm eller kall än att vara ljum.

Det är nog därför som det alltid är mer stimulerande, att tala med en ateist än agnostiker. En ateist har ofta funderat, reflekterat och brottats med sitt ”varför” på ett annat sätt än de flesta agnostiker och vissa kristna.

Kanske är det så att en ateist står närmare Gud än den religiösa som är full av hyckleri?  Det finns en destruktiv välvillighet som aldrig leder någonstans och som inte är öppen för förändring och nya insikter.

Det är ungefär som att säga att invandrarna är viktiga för vårt samhälle, men aldrig skulle kunna tänka sig bo bredvid en sådan. En sådan kontrollerad religiositet förvandlas snabbt till ett självbedrägeri. Man vågar inte utsätta sig för en verklig relation.

Det är min erfarenhet att våra intellektuella föreställningar aldrig är det primära i våra liv. De grundar sig i våra erfarenheter, som vi reflekterar över och som driver oss framåt i de teoretiska förklaringar som tycks stämma bäst överens med det vi varit med om. Det kan vara både smärtsamma och bra erfarenheter.

En bra utgångspunkt i samtalen med ateisten skulle kunna vara: Vad fick dig att vilja bli ateist? Vilka erfarenheter gör att den förklaringen känns befriande? Kanske det skulle tas emot bättre än att stapla argument efter argument som bara kommer drunkna i en kvävande hotbild.

Jean-Paul Sartre växte upp i en intellektuell släkt utan sin pappa. I sin självbiografi Orden skriver han hur han kämpade med dödsångest.

Han kände sig överflödig och ville försvinna med ju mer absurt livet kändes desto mer motbjudande blev döden. Han beskriver hur han hade skulle blivit en autentisk troende om det inte vore för hans erfarenheter. Stegvis separeras han från sin gudslängtan. Han skriver: ”Det var inte dogmernas motsägelser som uppväckte tvivlet inom mig utan mina morföräldrars indifferens.”

Det är förstås ingen slump att tron i Sverige är mer marginell än i Polen och Irland där kyrkan i århundranden varit en tillflykt mot olika makthavares övergrepp. I Sverige var istället kyrkan statens förlängda arm i 500 år, och tvingade människor både till nattvard och krig i Guds och kungens namn.

Sedan livets början har det funnits en kluvenhet inför Gud. Vi både längtar och gör motstånd efter detta mysterium. Hos ateisten har ofta motståndet tagit över. Saker har inträffat i livet som har pekat i den riktningen. Hos den kristna har längtan tagit över. Erfarenheterna har vägt över till Guds fördel.

Kluvenheten kämpar förstås även de flesta kristna med. Första steget är att erkänna tomheten som finns i bönen vissa dagar, tvivlet och motståndet att söka Gud.

Det är när vi förnekar detta som fanatismen föds. När människan inte längre kan föra ett samtal med sig själv och inom sig själv, blir det omöjligt att föra ett samtal med andra. När vi slutar samtala med varandra har vi stängt dörren för gott.