Att vara liberal är att vara kluven

Det kokar inom partiet Liberalerna, detta sedan partistyrelsen i veckan, med röstsiffrorna 13 för och 8 emot, tog bort den röda linjen mot Sverigedemokraterna och nu, plötsligt, välkomnar SD att sitta i samma regering som L efter valet i höst.

En presskonferens med Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson slutade med en lång, varm kram. Detta sedan värdegemenskapen mellan partierna gång på gång betonats under presskonferensen. Den värdegemenskap, som båda partierna tidigare varit överens om, helt saknas.

Liberalerna är ett stolt parti med en ärorik historia och utan lik i den historiska garderoben.

Detta till skillnad mot Vänsterpartiet, med rötter i kommunism och stalinism; till skillnad mot Socialdemokraterna med en historik av tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut; till skillnad mot Centerpartiet med många bruna inslag när det begav sig; till skillnad mot Moderaterna, som på olika sätt bekämpat både demokratins och välfärdsstatens framväxt; till skillnad mot Sverigedemokraterna, med rötter i nynazism och vit maktrörelse.

Liberalerna har bara kämpat för frihet, demokrati, kvinnlig rösträtt, jämställdhet mellan könen, välfärdsstatens framväxt. Inga lik i den historiska garderoben. Det kan också sägas om Miljöpartiet, som i detta fall är ett mycket ungt parti.

Från att under namnet Folkpartiet ha varit ett parti kring 25 procent under Bertil Ohlins tid, till ett parti kring 14 procent under Bengt Westerbergs tid och kring 13 procent på Lars Leijonborgs tid, har partiet med namnet Liberalerna under Simona Mohamssons partiledarskap balanserat kring 2 procentspärren. Med en riksdagsspärr på 4 procent tyder allt på att Liberalerna i höstens val inte kommer att förbli ett riksdagsparti.

Självfallet en katastrof. Men liberaler ger aldrig upp, liberaler kommer alltid igen. Eller som den brittiske liberale partiledaren Henry Asquith sade:

”Det finns endast ett sätt genom vilket liberalismen kan dödas, och det är genom självmord. Och även om detta skedde, skulle dess principer överleva, och det skulle inte dröja länge innan de skulle finna en ny och passande inkarnation.”

Liberalerna, med frihet och demokrati som ledord och fyrbåkar, har i detta fall hanterat den interndemokratiska processen på ett skandalöst sätt.

I november 2025 fattade landsmötet (partiets högsta beslutande organ) beslut att Liberalerna skall verka för en ny Tidö-regering – utan SD. L kommer i n t e att sitta i samma regering som SD.

I februari i år inleder en liten grupp, på partiledaren Simona Mohamssons initiativ, hemliga samtal med SD för att få fram en överenskommelser där L kan acceptera att släppa in SD i regeringen efter valet hösten 2026. Detta tvärt emot landsmötets beslut.

Liberalernas partistyrelse är inte informerad, riksdagsgruppen vet inget och har än mindre godkänt dessa förhandlingar.

I hemlighet träffas en överenskommelse utan förankring i riksdagsgruppen, partistyrelsen eller partirådet. Partiets medlemmar har inte fått en chans att diskutera förslaget.

Partiledaren hotar dessutom med avgång om hon inte får igenom det framförhandlade förslaget, i strid med landsmötesbeslutet och utan förankring i något av partiets beslutande organ.

Nästa söndag samlas liberalerna till ett extra landsmöte. Två punkter på dagordningen. Att godkänna partiets framförhandlade position visade SD och förtroendet för partiledaren.

Väldigt kort tid för motståndarna i partiet att enas om en motkandidat och övertyga hen att ställa upp som partiledarkandidat.

L har nu gjort SD till politikens centrum och fått sig själv att gå från att vara SD:s främsta kritiker till en nära lierad. L gav upp sin viktigaste strategiska fråga utan att egentligen kräva någon eftergift från SD.

Partiets historiskt mest respekterade profiler rasar: Bengt Westerberg, Birgitta Ohlsson, Cecilia Malmström, Maria Leissner. Liberala ungdomsförbundet, LUF, vill att hela partistyrelsen avgår. Liberala kvinnors ordförande, Malin Sjöberg Högrell, protesterar och tar avstånd.

Den liberala partiledaren har trampat på interndemokratins principer och vållat uppror i stora delar av partiet. Många ledande förtroendevalda liberala politiker, t ex i Stockholm, Malmö, Uppsala och Västerås, har förklarat att de inte ställer upp till omval.

Hur Simona Mohamsson skall kunna mobilisera gräsrötterna att ställa upp som engagerade och entusiastiska valarbetare i valstugor, vid dörrknackning och andra aktiviteter i höst, är och förblir en gåta.

Att vara liberal är att vara kluven.