Elitryttare med höga mål

För Frida Toreson har hästarna aldrig varit ett intresse vid sidan av, utan en livsväg. I dag driver hon sin egen gård, lever på hästarna och tävlar internationell fälttävlan. Med envishet, målmedvetenhet och ett starkt band till sina hästar siktar hon mot sportens allra största arenor.

Jag möter Frida Toreson, 33 år, på gården Narla mellan Köping och Munktorp. Vi sitter i köket. Frida dricker en Nocco, jag en kaffe med havremjölk.

– Jag är född och uppvuxen i Kolsva, berättar Frida. Jag bodde hos mamma men var hos pappa varannan helg och på loven. Pappa bodde på en gård utanför Valskog. Där, mitt i livet på landet, blev hästar en självklar del av min vardag. Pappa hade hästar på gården och vid fem års ålder började jag rida på shetlandsponnyer. Ridningen kom inte som ett organiserat fritidsintresse, utan som en naturlig del av livet på landet – tillsammans med känslan av ansvar, närhet till djuren och friheten i stallet.

Hur var du som barn?

– Jag var rastlös och envis. Hade svårt att sitta still och drogs ständigt till stallet, där det alltid fanns något att göra. Hästarna blev en plats för både fokus och lugn, samtidigt som de gav utlopp för energi och nyfikenhet. Det var också där jag tidigt lärde mig att arbete och belöning hänger ihop – mockning, fodring och omvårdnad var lika självklara som själva ridningen.

Frida gick på Malmaskolan i Kolsva, där idrott och musik var de ämnen hon trivdes bäst med. Efter högstadiet fortsatte hon på Ullvigymnasiet i Köping, samhällsprogrammet med ekonomisk inriktning. Men det var utanför klassrummen som engagemanget var som starkast. Fritiden tillbringades nästan uteslutande i stallet, ofta med långa dagar och sena kvällar. Tidigt stod det klart att hästlivet inte handlade om en tillfällig hobby – utan om grunden till den framtid hon ville bygga.

När fick du din första egna häst?

– I tolv–trettonårsåldern fick jag min första egna ponny. Det var en D-ponny som hette Brando, köptes från Eskilstuna och med en bakgrund som lovande inom hoppning. 30 000 kronor, inklusive sadel. Men Brando var ingen enkel häst. När jag tog över hade Brando redan hunnit få en senskada, stannade ofta på hinder och kunde skena utomhus.

Brando stallades upp i Åsby, mellan Kolsva och Köping, nära Fridas mormors hem. Med hjälp av en moster, som tog Frida under sina vingar, började Frida lära sig rida på riktigt. Vägen till stallet var lång, uppemot en mil, men hon tog sig dit varje dag – först på cykel, senare på moppe. Det första året handlade mest om att lära sig sitta kvar och skapa kontroll. Men ganska snart öppnade Brando dörren till tävlingsbanorna – och till en framtid som fälttävlansryttare.

Hur började ditt tävlingsliv?

– Till en början tävlade jag mest i hoppning, men det var i terrängen som jag snabbt kände att något föll på plats. För att få bättre kontroll på ponnyn Brando tog jag hjälp på en terrängbana. Jag upptäckte ett sammanhang där både jag och hästen trivdes. Kombinationen av fart, teknik och samspel blev avgörande.

Fälttävlan samlade allt Frida uppskattade: dressyrens precision, banhoppningens fokus och terrängens intensitet. Men det var just adrenalinet i terrängen som lockade mest.

Vid 15 års ålder var valet tydligt. Frida satsade helhjärtat på fälttävlan och fortsatte tävla Brando tills ponnyn såldes några år senare. Samtidigt red hon dressyr och hoppning vid sidan av för att utvecklas som ryttare. Terrängen krävde både mod och kontroll – snabba beslut, tydliga hjälper och full tillit till hästen. Det var där Frida hittade sin gren, och där hennes envishet och rastlöshet fick ett sammanhang. I terrängen stämde allt.

När ponnyåren var över stod Frida Toreson inför ett vägskäl som många unga ryttare känner igen. Hästarna hade varit en självklar del av hennes liv i många år. Det handlade aldrig om hon skulle fortsätta – utan hur.

Framgång i tävling – hur viktigt var det?

– Det som drev mig var inte tävlingsresultat i första hand, utan relationen till hästen. Känslan av att arbeta mot något tillsammans, att lösa problem, bygga förtroende och utvecklas sida vid sida. För mig var ridningen aldrig en ensamprestation, utan ett partnerskap.

Efter gymnasiet åkte Frida till Skåne för att arbeta i Anna Hasses verksamhet, en etablerad fälttävlansryttare och tränare, med bakgrund i Köping

– För mig var detta ett första försök att ta steget fullt in i hästbranschen.

När ponnyn Brando hade sålts och vuxenlivet tog vid blev ekonomin snabbt en realitet. För att kunna fortsätta rida tog Frida arbete inom vård och omsorg i Köping och Kungsör, ofta kvällar, nätter och helger.

Senare arbetade hon även som obehörig lärare i Kungsör, där hon följde en klass från ettan till tvåan – ett medvetet val som gav möjlighet till betalda sommarlov och tid för tävling.

Parallellt läste hon till fastighetsmäklare på distans, samtidigt som hon red sina hästar och tävlade allt mer. Tempot var högt och marginalerna små, men kärleken till hästarna gjorde det värt ansträngningen.

Hur fick du livspusslet att gå ihop?

– Till slut gick det inte längre att kombinera heltidsarbete med en växande internationell satsning. När tävlingarna krävde resor mitt i veckan blev valet oundvikligt. Jag valde hästarna – inte som en dröm jag chansade på, utan som det liv hon redan byggt upp, steg för steg.

Sedan fyra år tillbaka är gården Narla mellan Köping och Munktorp navet i Frida Toresons liv. Tillsammans med sin man Victor köpte Frida denna gård. Victor är revisor och har tidigare spelat fotboll, forward i Köpings FF:s A-lag.

– Drömmen om en färdig hästgård fick ge vika för verkligheten, men läget – lugnt, naturnära och utan genomfartstrafik – blev avgörande. Här fanns möjligheten att bygga upp något över tid. Marken omfattar drygt fyra hektar, med arrenderad mark som komplement, och ambitionen är att successivt utveckla anläggningen vidare.

I dag rymmer gården tio hästar. Frida äger flera själv, helt eller delvis, och resten är kundhästar – hästar hon tar emot för tillridning, rehabilitering eller tävlingsutbildning.

– Den här verksamheten är mitt heltidsarbete och gör det möjligt att finansiera min egen elitsatsning. Just nu pågår bygget av ett nytt stall, ett efterlängtat steg i utvecklingen. Dagarna är långa och fysiskt krävande, men för mig är det precis som jag vill ha det – nära hästarna, och på hemmaplan.

Berätta om dina hästar!

–  Jag har tidigare utvecklat tre hästar till internationell nivå. I dag är Jackson den häst jag tävlar med internationellt. Han är vallack, 12 år gammal, 175 cm i mankhöjd. Jackson kom till mig som kundhäst för 1,5 år sedan, med en bakgrund som hopphäst. Ägaren ville prova om han kunde passa för fälttävlan, eftersom han hade en tendens att bli tung och riva på hoppbanan. Snabbt kände jag att Jackson var speciell. I terrängen visade han mod, kraft och en attityd som passade mig perfekt. Efter några ridpass ringde jag ägaren och sade att jag villa köpa in mig i hästen.

Debuten blev lyckad. Ekipaget avancerade snabbt upp till tvåstjärnig nivå inom fälttävlanssporten. Under den gångna säsongen tog ekipaget Frida/Jackson ytterligare kliv med trestjärniga tävlingar i både Sverige och utomlands.

– Höjdpunkten kom när jag och Jakson fick representera Sverige i European Cup i Belgien. Vägen dit har byggts tillsamman, steg för steg, i ett partnerskap mellan mig och min häst, präglat av tillit och utveckling.

Att rida terräng, med fasta hinder, är inte ofarligt. Har du gått omkull i terrängritten?

– Ja, fälttävlan är en sport där riskerna är en del av sporten. Jag är alltid väl medveten om vad som står på spel. Jag har gått omkull flera gånger och dragits med allvarliga skador. Jag har brutit nyckelben, fått frakturer i ryggen och haft problem med återkommande diskbråck.  Skadorna har blivit en del av resan, men aldrig ett hinder. Att falla är ibland oundvikligt – det avgörande är viljan att sitta upp igen.

Är du rädd när du rider terräng?

– Nej, rädslan har aldrig fått fäste inom mig. Är man rädd i terrängen ska man inte rida. Däremot krävs respekt, förberedelse och ständig utveckling. Sporten är i dag betydligt säkrare än tidigare, med bättre banbyggnad och tydligare säkerhetstänk. När jag gick omkull vid en tävling i Botkyrka för fyra år sedan flögs jag med helikopter till Karolinska sjukhuset. Denna upplevelse skapade ingen rädsla inför nästa terrängritt. I stället handlade mina tankar hur jag skulle kunna rehabilitera mig snabbt nog för att kunna rida ett planerat mästerskap bara några veckor senare.

Varför är det så fascinerande att rida terräng, trots riskerna?

– Det är häftigt att känna att du har så bra kontakt med din häst i hög fart. Och det handlar mycket om teknik. Folk tror att det är full fart rakt fram och höga hinder. Det är inte bara det. Det är så många små saker som gör att relationen med hästen byggs upp.  Den ska snabbt fram, snabbt tillbaka. Den ska hit och den ska dit. Och hästen är hela tiden reaktiv och känslig för dina hjälper. Adrenalinkicken du får i terrängritten är också en skön upplevelse.

Vad är din vision som fälttävlansryttare?

–Jag drömmer om att ha flera hästar på internationell, hög nivå. Jag vill ta mig så långt jag kan med mina förutsättningar. Jag har hittills tävlat i Norge, Danmark, Polen, Italien, Belgien. Jag vill naturligtvis rida den klassiska femstjärniga tävlingen i Badminton, England. Jag vill tävla i Nations Cup och de stora mästerskapen, EM, VM, OS.

 Beskriv din drömhäst! 

– Min drömhäst är långbent och lätt, gärna 169 cm hög. Den är modig, pigg, lyhörd och känslig. Den skall vara svart, ha jättebra galopp och väldigt många växlar. Den skall hoppa lika bra som den rör sig.

Vi avslutar vårt samtal vid köksbordet, går till stallet. Frida tränsar och sadlar sin Jackson. Nu skall häst och ryttare fotograferas.

Ett vackert ekipage, med många sannolika framgångar som väntar.

Detta är fälttävlan
Fälttävlan har kallats för Ridsportens Formel 1. Den består av tre grenar: dressyr, banhoppning och terrängritt. I terrängritt är hindren fasta. Tävlingen kan genomföras på en, två eller tre dagar.

Svensk fälttävlan har en rik historia med medaljer i EM, VM och OS, individuellt och i lag. OS-Guld har vunnits av Axel Nordlnder (1912), Hans von Blixen-Finecke (1952), Petrus Kastenman (1956).Senaste svenska OS-medaljen individuellt vann Sara Algotsson Ostholt (silver), 2012. Svenska Ridsportförbundet satsar på en utveckling mot fler topphästar och högre poäng i dressyren för att nå framgångar i internationella mästerskap.

15 frågor till Frida Toreson

1. Vem är du i tre egenskaper?
   – Envis, driven och omtänksam.
2. När känner du dig sann och äkta lycka?
   – När jag kommer in felfri efter terrängritten i en tävling.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att djur och människor runt omkring mig är friska och mår bra.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja vara mer praktisk och själv kunna fixa utan att be om hjälp.
5. En lyx som du unnar dig ibland?
   – Sushi och massage.
6. Vem i ditt liv har betytt mest för att du blivit den du är?
   – Min man, Victor. Jag var inte på en jättebra plats i mitt liv när jag träffade honom. Tack vare Victor har jag vuxit.
7. Favoritfärg när du klär dig?
   – Svart.
8. Vilken årstid föredrar du?
   – Sommar för då är det säsong för fälttävlan.
9. Vilka mänskliga egenskaper uppskattar du hos andra?
   – Jag gillar människor som är snälla och omtänksamma. Människor med raka rör.
10. Den bästa bok du läst?
    – Jag läser mycket och lyssnar på böcker när jag jobbar i stallet. Jag gillar berättelser om liv som inte liknar mitt eget liv. Camilla Läckberg är min favoritförfattare.
11. Vad skulle du vilja våga?
    – Tro lite mer på mig själv och ta för mig lite mer.
12. En okänd talang?
    – Jag gick på truppgymnastik när jag var liten, så jag kan ju hjula och göra handvolter.
13. Det bästa rådet du någonsin fått?
    – Kom ihåg att du själv är huvudpersonen i ditt liv. Gör alltid det du själv vill göra.
14. En frestelse du inte kan motstå?
    – När någon ringer och säger ”jag har en häst som passar dig perfekt” –då har jag svårt att säga nej, fastän stallet är fullt.
15. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Då skulle jag ju vinna OS i fälttävlan.