När jag vilar kommer tårarna

Låt mig ge ett exempel. I lördags, när jag vaknade, åt jag en lång frukost och gick sedan tre meter till min soffa, där jag stannade resten av dagen. Jag njöt av varje sekund utan att ha dåligt samvete.

Men vem har tid för vila idag? Människor som tar en tupplur mitt på dagen verkar numera tillhöra en utrotningshotad art. Att man inte gjort något vettigt under en hel dag kan man helt enkelt inte berätta för vem som helst. Då löper man risken att de ska drabbas av konstiga utslag över hela kroppen.

Begreppet ”sabbatical” kan beskrivas som en tid av frihet från arbete — alltifrån två månader till ett år. Ett avbrott i karriären för att göra något annat. Men företeelsen har förändrats; numera handlar det ofta om att uppnå ett mål, till exempel skriva en bok eller göra en längre resa. Men har man då inte missat poängen med vila? Att vila inte måste leda till någonting? Ett resultat.

Vad skulle egentligen hända om vila blev populärt och inne? Om den gick att jämföra med trender som att baka cupcakes, starta en surdeg, brygga öl och köpa retro sneakers? Till skillnad från trender som kommer och går är vilan något urgammalt. Den förbinder oss med något som går bortom det synliga och som funnits sedan urminnes tider.

Ordet ”vila” kan tyckas kort och banalt, men i det ryms något heligt — ett vindskydd mot alla livets måsten. I vilan finns ett gömställe där livet kan få existera på sina egna villkor. Där finns en hemlig stig som för oss tillbaka till ett förlorat minne och ett förlorat paradis.

När jag vilar kommer ofta tårarna. Det är som att jag plötsligt kommer i kontakt med mig själv och allt jag försökt tränga undan. Det kan handla om förluster och brustna relationer men också om allt det goda i mitt liv — kärleken. Det är som att både sorgen och tacksamheten strömmar fram samtidigt. Plötsligt försonas jag med livet, inte för att det är perfekt utan för att det är mitt liv, min smärta och min glädje. Jag blir något så ovanligt som närvarande.

Inom kyrkan talar vi om att ge tid åt Gud. Det betyder att vila inte bara är något passivt; det innebär att vi inte bara vilar från något utan också vilar i något — något som är större än jag själv. I en vänskap där jag både kan få lyssna, tala, känna och vara. En plats där jag kan vila mig igenom det svåra.

Vad betyder vila för dig?