Valet mellan hotbilderna

Den där återkommande högtiden då politiker plötsligt upptäcker att folket existerar, ungefär som en aristokrat som finner sin butler intressant först när silvret är försvunnet. Alla partier vill ha din röst, eller så vill de kanske snarare att inte motståndarna ska få den.

Politikerna verkar hellre vilja att vi ska rösta emot något i stället för att rösta för något. De ägnar sig allt oftare åt ren skrämselpolitik. Val vinns kanske inte längre av den som inger mest hopp, utan av den som lyckas definiera motståndaren som den största risken. Svenska politiker säger sällan rakt ut “Rösta på mig för att jag är bäst.”, ofta säger de i praktiken “Rösta på mig för att de andra är värre.”

Det märks tydligt i varje valrörelse. Högern varnar för att vänstern ska höja skatter, kväva företagande och slösa bort skattepengar. Vänstern varnar för att högern ska sälja ut välfärden, gynna de rika och lämna vanligt folk åt sitt öde. Mittenpartierna varnar för ytterkanterna, ytterkanterna varnar för etablissemanget. Alla pekar ut någon annan som det verkliga hotet.

Samma mönster återkommer i sakfrågorna. I migrationsdebatten får väljarna höra att motståndaren antingen vill öppna gränserna och skapa kaos, eller stänga samhället och överge humanismen.

I kriminalpolitiken beskrivs motståndaren som antingen naiv nog att låta gängen vinna, eller auktoritär nog att montera ned rättsstaten. I klimatfrågan ställs valet mellan undergång och ekonomiskt självmord, beroende på vem som håller i mikrofonen.

Socialdemokrater varnar för högerregeringar som river ned tryggheten. Moderater varnar för socialdemokratiska regeringar som tappar kontrollen över ekonomi och brottslighet. Sverigedemokraterna har byggt stöd på bilden av invandring och etablissemang som akuta hot, medan deras motståndare samlat stöd genom att utmåla just Sverigedemokraterna som det största hotet mot demokratin. Metoden är densamma, det är bara fiendebilden som skiftar.

Även om det finns korn av sanningar i respektive ståndpunkter så blir det problematiskt när allt blåses upp till katastrofscenarier. När varje motståndare framställs som ett existentiellt hot blir det svårt att föra ett vuxet samtal om kompromisser, prioriteringar och verklighetens gråzoner.

Det påverkar också oss väljare psykologiskt. Rädsla är en starkare drivkraft än hopp. Den som är rädd går och röstar för att stoppa något. Den som känner hopp tänker ibland att det kan vänta. Därför blir negativa budskap ofta effektivare än positiva. Politiker vet det. Kommunikationsstrateger vet det. Medier vet det.

Konsekvensen blir att demokratin förskjuts från idédebatt till riskhantering. Väljaren står inte längre i vallokalen och frågar sig “Vilket samhälle vill jag bygga?”, utan snarare: “Vilket hot vill jag stoppa?” Det är en avgörande skillnad.

Det mest ironiska är att politiker sedan beklagar polariseringen. Men om man i åratal berättar för människor att motståndaren är farlig, inkompetent eller moraliskt rutten, ska man kanske inte bli förvånad när människor börjar tro på det.

Samtidigt ligger ansvaret inte bara hos partierna. Vi väljare belönar ofta den här retoriken. Vi delar klipp där någon “sätter dit” eller “kör över” motståndaren. Vi applåderar hårda repliker mer än genomtänkta resonemang. Vi klickar på konflikt, inte på långsiktiga reformprogram. Politiker anpassar sig därefter.

Men priset är högt. När det mesta blir alarmism urholkas förtroendet. Om varje val beskrivs som det viktigaste någonsin, om varje regeringsskifte sägs innebära nationell katastrof, då slutar människor till slut att lyssna. Eller så fastnar de permanent i vrede och misstänksamhet.

Det borde vara möjligt att kräva mer. Att inte bara få höra från politiker vad de vill stoppa, utan vad de faktiskt vill skapa. Inte bara vem som bär skulden, utan vem som bär idéerna. Inte bara varför de andra är farliga, utan varför de själva förtjänar makten.