Tron, sorgen och kärleken

Sara Forslund är född i Borgvattnet.  Hennes pappa Tore var präst i Svenska kyrkan. Mamma Birgit var socialpedagog. Familjen bodde i den nya prästgården, eftersom det spökade i den gamla.

Under en gudstjänst erbjöd sig pappan att driva ut spökena. Detta fick stor medial uppmärksamhet även på riksnivå. Pappan kom att kallas för spökprästen i Borgvattnet. Det slutade dock med att familjen själv blev utdriven.

– Jag var så liten, så jag har inga spökminnen. Men mina syskon har det, berättar Sara.

Den gamla spökgården i Borgvattnet finns kvar och är i dag ett turistmål. Efter händelserna i Borgvattnet valde min pappa att lämna Svenska Kyrkan och avkraga sig själv. Han blev gatuevangelist och gick i förtidspension och mamma fick i huvudsak försörja familjen.

På 80-talet fanns det en del kristna som trodde ryssarna skulle invadera Sverige. Min pappa var övertygad om att så var fallet och reste runt i Sverige för att varna människor. Så mellan Saras andra och fjärde levnadsår bodde familjen i USA och i Mexico utan någon fast inkomst. Vi levde på gåvor och donationer och mina äldsta syskon fixade extrajobb. Tillbaka i Sverige bodde familjen i Upplands-Bro tills Sara var 18 år.

Hur var du som barn?

– Introvert med mycket fantasi. Spexig och busig. Jag spelade upp påhittade pjäser för familjen. Ibland spelade jag både Jesusbarnet, Maria och Josef samtidigt. Dans och teater var mina första konstnärliga uttryck. Jag drömde om att bli skådespelerska under en lång period. Greta Garbo var en förebild. Musiken kom in senare.

Sara höll på med gymnasstik under högstadiet och senare spelade jag innebandy i division 4 och höll hon på med boxning. Sara gick på samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Mina föräldrar skilde sig och pappa dog i cancer under sista året på gymnasiet. Det var ett tufft år samtidigt som jag blev dumpad för första gången. Sara valde sedan att läsa religionsfilosofi ett år i Stockholm.

När Sara var 18 år hade hon en religiös erfarenhet som hon aldrig glömt bort.

– Hade varit på en föreläsning i Betlehemskyrkan i Stockholm. Alla hade gått. Jag satt ensam kvar i bänken. Jag hörde Guds röst som sade att jag var utvald och skulle predika om Gud.

Men det tog ytterligare 20 år innan Sara blev pastor. Under mellantiden hade hon tagit en kandidatexamen i musikvetenskap. Hon hade försörjt sig på olika jobb inom kundtjänst, personlig assistans, inom vård och omsorg. Hon hade också arbetat i brödernas olika företag inom telekombranschen och hälsa.

Sara sjunger, spelar gitarr och skriver låtar. Hon har varit med i ett tjejband, som hetter Calypso. Water Became Wild hette hennes första album, utgiven 2015. Hennes andra album hette Summer Is Like A Swallow och kom 2018 (Sveriges första rättvise märkta album). Hennes senaste skiva från 2025 är en EP med fyra låtar, The Let Go. Där handlar låtarna mycket om sorgen hon kände och bearbetade då hennes bror Andreas var sjuk och dog i ALS. Den handlar om kontrollförlust, sjukdom, död, sorg och att sträcka sig efter det där sista hoppet.

 Hur hamnade du här i Munktorp?

– Jag såg en annons. En bror, som i dag bor i Amerika, hade tidigare bott i Munktorp. Att en pastorsvilla ingick i tjänsten bidrog också till att jag sökte. Men framförallt klickade jag väldigt bra med församlingen och upplevde att det fanns en öppenhet och kreativitet som lockade mig. Jag sökte och fick tjänsten som pastor och föreståndare i Sorbykyrkan i Munktorp.

Sorbykyrkan ingår i Equmeniakyrkan, en sammanslagning av baptister, missionsförbundare och metodister, som i genomfördes i Sverige år 2011. Församlingen har 70 medlemmar, varav 40 är mycket aktiva.

Har sammanslagningen  varit enkel?

– Det har inte varit en lätt väg att gå eller en lätt process att starta. Men alla har varit besjälade av en gemensam strävan efter enhet. Och sammanslagningen har varit spännande och ganska ovanligt. Spännande att vara verksam i Sveriges yngsta samfund men som samtidigt bär på gamla rötter.

Har ni någon biskop, som den främste företrädaren?

– Nej, men vi har två nationella kyrkoledare, Karin Wiborn och Niklas Piensoho som är biträdande kyrkoledare sedan sju regionala kyrkoledare som ansvarar för olika regioner.

Vi sitter i församlingssalen i Sorbykyrkan i Munktorp, Sara och jag. Innan vi börjar samtala har hon visat mig runt i kyrkan. Vi dricker kaffe med goda kex till under vår pratstund.

Du kallar dig ibland för den motvilliga pastorn – varför då?

– Min tanke var ju att jag skulle predika genom musiken och teatern. Men det är slitigt att försörja sig på musik. Jag försonades med min komplicerade relation till kyrkan. Från att ha haft uppfattningen att det är kört för kyrkan till att se kyrkan som en möjlighet. I kyrkan kan man göra mer tillsammans med andra än man kan göra själv. Jag kan hålla på med musik och teater även inom kyrkan, som en del av församlingsarbetet, bönen, predikan och som ett verktyg.

Finns det fördelar med att du blev pastor först när du närmade dig 40?

– Många av mina kollegor har varit i 20-årsåldern när de börjat som pastorer. Jag hade förstås med mig en massa livserfarenhet från år i skilda världar. I samtal med människor i kris, människor som behöver stöd och hjälp, är det bara en fördel att du själv hunnit uppleva många av livets skiften, som en ung pastor inte har kunnat göra. Jag har också hunnit utveckla min nyfikenhet och empati, två viktiga erfarenheter för en pastor.

Hur har pastorstrollen förändrats över tiden?

– Förr kanske man brottades med dopfrågan. Baptisterna tillämpade troendedop och Missionskyrkan och Metodistkyrkan var öppna för barndop. I dag kanske det mer handlar om hbtq-frågor. Även om frågorna har förändrats handlar de fortfarande om olika bibeltolkning. Det är en fin balansgång att följa tradition och samtidigt våga tänka nytt. Att förena bibelns auktoritet med kritisk reflektion. Kyrkan har tyvärr skrämt många människor med maktmissbruk. Men om det inte finns en frihet och rörelse i tron så blir det inte äkta utan ett sätt att förminska Gud och kontrollera andra människor.

Hur bedriver du ditt församlingsarbete?

– Jag planerar verksamheter och har ett andligt ansvar för församlingen tillsammans med styrelsen. Jag samtalar mycket med mina församlingsmedlemmar. Det kan vara alltifrån själavårdssamtal till konflikthantering. Jag sköter församlingens kommunikation, inte minst via sociala medier. Jag utvecklar barn- och ungdomsverksamheten. Jag ägnar mycket tid åt strategifrågor, till exempel vad vi skall göra för att vara en relevant kyrka idag för församlingen och möta behoven i det omgivande samhället.

Vad gör du i rollen som studentpastor?

– Mycket tid ägnas åt samtal, med studenter, doktorander och även lärare. Det kan handla om existentiella frågor eller krishantering vid dödsfall, studiecirklar eller examensceremonier. Det kan handla om relationsproblem, frågor som rör kön och identitet. Varje torsdag har vi kreativt cafe. Då kommer studenterna för att bara vara i nuet, fika, spela spel och bara prata. Det är fantastiskt att vara pastor i studentmiljö. Ibland kan kyrkobyggnaden skapa hämningar.

Berätta om din gudsbild!

– Jag hade en ganska religiös uppväxt. Jag har alltid haft kvar min barnatro. Jag har haft lättare för Gud än själva kyrkan. Jag har en bild av en personlig Gud som vill ha en relation med mig. I den relationen kan jag vara mig själv. Jag kan få gråta, skrika, vara tyst tillsammans och komma med alla frågor jag bär på. Och alltid bli bemött med en villkorslös kärlek. En bror till mig dog i ALS 2022, 46 år gammal. En annan bror dog i en tågolycka 2024, 49 år gammal. Det har gjort att jag fått brottas extra mycket med min Gudsbild och ord som nåd, förlåtelse, Guds kärlek är inget jag tar lätt på.

Om Gud är god, allsmäktig och allestädes närvarande – ser det ut som det gör i världen med krig och förtryck, fattigdom och svält?

– Ja, det är ju den svåraste frågan som kyrkan står inför. Jag brukar tänka att det vi ser just nu är inte helhetsbilden. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer en slutlig rättvisa, där godheten kommer att segra. De som har blivit utsatta för lidande kommer att få upprättelse. Jesus har delat sårbarheten och lidandet på korset. Det gör Jesus till den enda Guden som har sår själv. Det tycker jag är en tröst och även hur han föll i gråt när han såg sorgen efter sin vän Lasaros död. Jag tror på en Gudsmänniska som gråter med oss.

Din bild av himmelriket?

– Den frågan har många teologer missförstått, att vi ska till en himmel någonstans. Mycket talar för att himmelriket kommer att vara på jorden. Vi känner inte till så många detaljer om livet efter detta. Men vi vet att det kommer en dag när vi inte behöver känna någon smärta längre och inte kommer gråta mer. Jag tycker om det judiska perspektivet. Att försöka göra det bästa av livet, här och nu. Och lita på löftet om att det finns en evighet.

Finns det ett helvete?

– Jag tror inte på ett brinnande, evigt helvete, som existerar samtidigt som himlen. Helvetet för mig är avsaknaden av Guds kärlek och närvaro. Jag tror inte att Gud slänger någon till helvetet.

Brukar du bli bönhörd?

– Inte på det traditionella sättet som man kanske tänker. Ibland använder man Gud som ett plåster på alla sår. Ett bönesvar kan handla om ett helt liv där jag får växa och förvandlas. Jag tror på Gud som en delar av min vardag, glädje och sorg inte som någon som skall fixa allt.

Finns det dagar då du tvivlar?

– Absolut. Jag tvivlar inte på Gud eller Guds existens. Men jag har kämpat mycket med känslor av tomhet och meningslöshet sedan jag var liten. Att känna att livet är meningsfullt har jag haft svårt för i långa perioder. Nu är jag på en bra plats i livet och har fått uppleva kärleken. Det har betytt mycket efter alla sorger och förluster.

Vad är livets mening för dig idag?

– Det har alltid varit relationer. Relation till Gud, relation till vänner, relation till familjen. Det är oftast sånt som människor som ligger på dödsbädden ångrar,  att de kanske inte umgicks mer med nära och kära. Det handlar ju aldrig om att man arbete eller presationer. Det är alltid stimulerande att ha ett jobb man tycker om. Men det är inte livets mening.

Hur förbereder du dina predikningar?

– Jag vill förbereda en predikan mycket noggrant. Det gäller att undvika floskler. Jag vill väcka nya tankar och skänka vidgade perspektiv. Jag försöker komma med nya teman också. Tycker om att predika om bibelns förlorare, lite i protest mot amerikansk framgångsteologi. Människor det går dåligt för, som misslyckas eller dör. Till exempel Goliat, Kain och Jona.

När uttrycker du dig helst i ord, när helst i musik?

– Musiken har en mer direkt genomslagskraft. Ordet verkar lite långsammare. Det finns många sätt att uttrycka sig på när man skall tala om Gud. Alla delar behövs. Gud är lika närvarande i musiken som i ordet. Men också i tystnaden.

Vad vill du med dina krönikor i Magasin 24?

– Jag vill vara personlig, sann och ärlig. Vill att folk skall kunna relatera till det jag skriver. Glad när läsare berättar att de blivit berörda av vad jag skrivit. Vill också väcka andra tankar än vanligt och skänka nya perspektiv.

21 frågor till Sara Forslund

1. Vem är du?
   – Reflekterande, empatisk och rolig.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – Väldigt sällan. Jag har alltid strävat mer efter att känna mening snarare än lycka. Stunder där man är tillsammans med någon man tycker om och kan skratta mycket eller bara vara väldigt närvarande – då är jag lycklig.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – Jag känner stor tacksamhet över att ha kommit hit till Munktorp och Sorbykyrkan. Här har jag vuxit som människa de senaste åren.
4. Vilka egenskaper uppstattar du mest hos andra?
   – Ärlighet, humor och självdistans.
5. Vilken människa betyder mest för dig i ditt liv just nu?
   – Min pojkvän David, som bor på Ekerö. En djup kärlek där jag kan säga allt och bli bemött med empati och förståelse.
6. Någon bok som betyder särskilt mycket för dig?
   – Bibeln, förstås. Men också Albert Camus bok Främlingen. Jag gillar hans poetiska, existentiella språk.
7. Vilken årstid föredrar du?
   – Hösten, som är varierande, som livet självt. Och jag gillar mörkret.
8. En frestelse du inte kan motstå?
   – Whisky, gärna irländsk. Bushmill är min favorit.
9. Vem är bäst på att få dig att skratta?
   – Ja, just nu är det David. Vi kan skratta i timmar. Annars gillar jag Monty Python.
10. Finns det något citat som skänker dig mod och styrka?
    – Camus citat Vivre jusqu´ aux larmes, (Live to the point of tears)
11. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Ännu bättre stå upp mot alla former av förtryck.
12. En okänd talang?
    – Jag gör perfekta popcorn.
13. En talang du önskar att du hade?
    – Vill bli bättre på att kallprata.
14. Favoritfärg när du klär dig?
    – Graffiti, rosa och mörkgrön
15. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Akustisk gitarr men gillar också cello.
16. Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
    – Island. Jag gillar karga landskap.
17. Vad drömmer du om, vad längtar du efter?
    – Att fortsätta vårda mina relationer och känna ännu mer frid och närvaro.
18. En prestation du skulle vilja genomföra?
    – Försöka leva ett långt liv.
19. Finns det något i ditt liv du verkligen ångrar?
    – Nej.
20. Om du möter Gud på gatan – vad säger du då?
    – Ska vi gå till Bishop Arms tillsammans?
21. Din sista måltid i livet – vad vill du bli serverad?
    – Mexikanska taquitos med ris, salsa och pintobönor.