Aktiva Seniorer på teater

Poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca skrev Yerma 1934, för nästan 100 år sedan. Han ansågs alltför radikal och hatades av dåtidens spanska högerkrafter (och den katolska kyrkan). Federico mördades i början av spanska inbördeskriget 1836, av Francosidan, bara 38 år gammal.

Yerma är en kvinna, i 1930-talets Spanien, besatt av längtan efter ett barn. Hon har ju ”allt”. Hennes man Juan älskar henne. Hon har ett bra arbete, ett bekvämt liv. Det enda som saknas är ett barn för att hennes liv ska bli helt.

I en liten by, i dåtidens Spanien, är omgivningens, och Yermas egna, förväntningar att en kvinna i hennes situation naturligtvis ska bli mamma. När sedan hennes väninna Maria och flera av de andra kvinnorna i byn får barn, en efter en, blir Yermas längtan och besatthet än värre.

Omgivningen pratar, läs skvallrar, om Yerma och Juans barnlöshet. Det är inte naturligt, det måste vara något fel att de inte fått barn efter så många år. Hon får en hel del ”goda” råd. ”Försök ännu mer, ge inte upp”. ”Det behövs passion”. Väninnan Soledad, som själv inte vill ha barn, tycker att hon ska vara glad för det hon har.

Yerna är inte himlastormande förälskad i Juan. Hennes känslor för Juans arbetspartner Victor är starka men det är inget hon tänker göra något åt.

Yerma driver på Juan om att skaffa barn men blir mer och mer osäker på vad han vill. Juan drar sig så småningom undan mer och mer till arbetet på restaurangen.

Yermas längtan driver henne till mer drastiska åtgärder. Hon dras till magi/vidskepelse och vänder sig till prästinnan Dolores som ger henne löfte om att bli gravid bara hon följer hennes råd.

Yerma kan inte sova och vandrar omkring ute på nätterna, något som det naturligtvis talas om i byn. Juans två systrar kommer och bor hos dem för att hålla ett öga på henne. Hon blir alltmer desperat och när hon ställer Juan mot väggen erkänner han att han egentligen inte vill ha barn. Han vill att det ska vara som det är, bara de två. Han älskar ju henne. Yerma känner sig sviken och lurad. Arg och i djup förtvivlan stryper hon Juan och därmed möjligheten att få barn. ”Jag har dödat mitt barn! Jag har dödat mitt barn med mina egna händer!”

Julia Kuster, som är Yerma i föreställningen, gör en strålande insats. Hennes starka röst klarar de starka känsloyttringarna. Juan spelas av Otto Hargne, vännen Maria av Cecilia Sedvall som även spelar Dolores. Musiken är komponerad av Andreas Kullberg och Stefan Brisland-Ferner. Den framförs live på scen. Regissör är Nina Rudawiski. Den smarta scenografin står Anna Dolata för.

I pausen bjöds det på räksnitt och kaffe.

Efter en stark och berörande föreställning som behandlar ett ämne som känns aktuellt även idag var det dags att ta bussen hem till Köping igen.

Text och bild: Lena Hedberg

Det här är en insänd artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna.

Vill du skriva till vår insändarsida? Skicka din text till insant@magazin24.se. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.