Trebarnsföräldrarna tar över Ritz: ”Lite läskigt”
Spänd förväntan när Mimmi Kuosmanen och äkta maken Andreas Lundell blir kaféägare.
Spänd förväntan när Mimmi Kuosmanen och äkta maken Andreas Lundell blir kaféägare.
Att driva eget företag var egentligen inget 31-åriga Mimmi Kuosmanen och hennes make Andreas Lundell (32) hade tänkt sig.
Än mindre med tre små barn hemma. Men när möjligheten att ta över klassiska Kafé Ritz i Kolsva dök upp blev det för svårt att tacka nej.
– Det är ju liksom ortens mötesplats. Gänget som kommer på morgonen och stamkunderna på lunchen. Det är en härlig atmosfär här, säger Mimmi Kuosmanen, som är utbildad bagare och konditor och har ett förflutet på Skeppshandelns stenugnsbageri i Köping.
Andreas är kock och kommer närmast från Krog & Company i samma stad.
När de nu satsar på ett alldeles eget ställe finns det en hel del spänd förväntan med i köpet.

– Jag har lämnat min fasta anställning, vilket känns lite läskigt. Nu hänger allt på det här, säger Mimmi Kuosmanen.
Samtidigt ser både hon och Andreas potentialen i att utveckla Ritz ytterligare.
Kolsvaandan, som sitter i väggarna på kaféet sedan urminnes tider, ska bevaras. Men kunderbjudandet vill Mimmi och Andreas skruva på.
– Det finns mycket fina traditioner här och mycket som redan fungerar. Men vi vill ju också sätta vår prägel. Det kan vara genom lite mer hantverksmässig bakning, mer fika och bröd från grunden och kanske lite större variation på luncherna, säger Andreas Lundell.
En tanke är också att få i gång en cateringverksamhet. Det tycker de nya ägarna saknas på orten.
Inte ens en vecka in på sina nya jobb är dock både Mimmi och Andreas överens om en sak: Det blir inte mindre att göra framöver.
– Vi har varit här till ett på natten och fixat och sedan tillbaka halv fem på morgonen. Vi visste att det skulle bli mycket, men inte SÅ mycket, säger Mimmi och skrattar.
Men ni bor ganska nära?
– Ja. Det är en backe ner hemifrån och en backe upp, på tillbakavägen.
Och nu är ni det ni inte skulle bli – egenföretagare?
– Exakt. Tvärtemot vad vi hade planerat. Lite nervöst, som sagt, men så kommer jag på mig själv med att stå där nere i bageriet och tänka att: Det här är vårt jobb nu. Det här är vårt ställe och det är det här vi ska göra. Det känns häftigt.