Krönika: Det kommer en vår

Januari tar sakta med sig ljuset och låter solen sträcka sig lite högre upp på himlen och kan liksom omfamna och värma allt som lever, inklusive mig.

Jag tinar, mjuknar, andas djupare och mina tankar och känslor blir lättare att bära på något vis. Dygnet bjuder på några extra timmar och det mesta känns som en möjlighet. En av mina finaste vänner brukar säga “det kommer en vår” och det uttrycket sträcker sig över såväl naturen som själen och sinnena. Vi ska blomma, utvecklas och stråla inifrån. Jag sitter här och hoppas att ditt nyårslöfte är att våga leva.

I hela mitt liv har jag gått min väg, jag har gjort det som känts mest rätt i hjärtat. Vissa vägar har varit spontana och andra mer planerade. De vägar som försatt mig i knipa och känts som misslyckanden har varit värdefulla destinationer för lärdom, reflektion och insikt.

Min största seger hittills är det jag har inom mig. Det där som brinner i hjärtat och håller mig sällskap på en väg som ofta är ganska ensam, otrygg och osäker.

Min akilleshäl är att jag är fullständigt värdelös på att ha tråkigt. En risk kan sluta i katastrof, men av någon underlig anledning föredrar jag den framför att leva på ett sätt som inte utmanar mig. Jag gråter lika mycket av lycka och tacksamhet som av rädsla och sorg.

Jag har känslor i kroppens alla celler och därför oförmögen att fejka intresse så jag behöver lägga min energi på sånt jag verkligen vill för att inte vissna. Jag hatar regler som stänger ute min kreativitet och fingertoppskänsla. Bara tanken på en fyrkant får mig nästan att vilja gå till affären och snatta något! Jag förstår givetvis vidden av regler (och att man inte ska snatta), men då jag alltid jobbat med människor så kan jag känna att varje människa är mer unik än så och förtjänar att behandlas därefter.

Min mamma har ca 500 ggr sagt “du tar alltid den svåra vägen”. Kanske har hon rätt, men för mig hade en eventuellt lättare väg varit svårare av den enkla anledningen att det skulle kännas fel.

Om vi går i andras fotspår och simmar med strömmen så kommer vi finna redan funna saker och mitt mål är nåt annat.

Jag tror att en av livets meningar är att finna sin gåva och sen ge bort den och jag vet att min gåva växer på slätterna längs min egen väg.

Än en gång står jag vid ett vägskäl och jag kommer välja den svåra vägen. Inte för att provocera utan för att vara sann mot mig själv. Det får bära eller brista.

Jag är livrädd, men jag är också modig.

Lev <3