Kent Andersson, Vingen och jag

I dag är jag en lycklig människa i Köping, som skriver mycket, som får möta och porträttera fantastiska människor i Västra Mälardalen, som får granska och gräva, som får tänka fritt och bilda opinion. Lokal journalistik är den fria journalistikens urmoder. Ett äventyr att vara i stilla vatten ena dagen, i stormens öga en annan dag. Sådant är mitt liv på Magazin24.

I ett annat liv, i ett annat århundrade, var jag ung kulturchef på Göteborgs-Posten under sju år. Många göteborgsprofiler inom kultur- och nöjesliv fick jag då chansen att möta, porträttera; ibland bli vän med: Sven Wollter, Hagge Geigert, Sonja Hedenbratt, Lasse Dahlqvist, Carin Mannheimer, Freddie Wadling, Laila Westersund, Sten-Åke Cederhök, Tomas von Brömsen … för att nämna några.

Alla har lämnat oss utom Tomas von Brömsen, som jag hade ett kärt återseende med vid världspremiären på Tårtgeneralen i Köping härom året.

Jag bodde i ett stenhus i centrala Göteborg, mellan Avenyn och Vasaplatsen. I gårdshuset hade Kent Andersson en skrivarlya. Han satt ofta och skrev på nätterna. När jag inte kunde sova – eller vaknade mitt i natten och inte kunde somna om – hände det att jag gick över gården till gårdshuset och tjôtade med Kent. Om stort och smått, om kultur och politik, om livet, kärleken och döden.

Kent var skådespelare, dramatiker och författare. Flotten, Sandlådan och Hemmet är hans mest berömda pjäser, skrivna tillsammans med Bengt Bratt.

Kent var född 1933 och växte upp i en arbetarfamilj med sex syskon. Han arbetade på pappersbruk som tonåring, gick sedan till sjöss. Han kom in på Göteborgs stadsteaters elevskola 1958. Som skådespelare minns vi honom i många roller. Han spelade Ville Vingåker i Hedebyborna, göteborgsfilosofen i Göta Kanal, småföretagaren i De unga örnarna.

Kent Andersson belönades med Svenska Akademiens teaterpris, den kungliga medaljen Litteris et Artibus och utsågs till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet.

Skådespelerskan Maria Hörnelius fångade Kents personlighet i dessa ord:

”Jag tror att han älskar oss. Alla som inte står i förbund med Gud, Kung eller annan överhet. Med oss andra delar han rädslan för vargen, jublet på Ullevi och tystnaden när spårvagnarna slutade att gå. Åskväder och fjärilsvinge.”

Jag minns en natt alldeles särskilt, då jag vaknade 02:30 och såg att det lyste i Kents skrivarlägenhet. Gick över gården, knackade på, Kent öppnade, var mycket välkomnande i en varm kram och sade:

”Va’ bra att du kommer, Kalle. Jag har just skrivit färdigt en text. Jag kallar den Vingen. Vill testa den på dig. Får jag läsa?”

Sedan läste Kent:

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla de praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös.”

Kent Andersson avled plötsligt 2005, 71 år gammal, mitt under repetitionsperioden av Strindbergs pjäs Ett drömspel på Göteborgs stadsteater.

I dag är Vingen en klassiker, en ikon bland samtidens dikter. Jag återkommer ofta till Vingen, i egen omläsning i läsfåtöljen eller vid publika föredrag jag håller och då gärna själv läser dikten för mina åhörare.

Varje gång känner jag nostalgisk glädje över att jag var den förste som fick höra denna dikt, uppläst av Kent Andersson själv, en natt i Göteborg i ett annat liv, i ett annat århundrade, då jag inte kunde somna om.