När jag fick Lech Walęsa att skratta högt

Mitt engagemang för Polens frihet och demokrati har jag fått med min polska modersmjölk, från min mamma Maria. Hon var aktiv i den polska motståndsrörelsen och satt i både Auschwitz och Bergen-Belsen, som politisk fånge.

Två av hennes morbröder, polska officerare, mördades i Katyn-skogen av sovjetiska kommunister. I varje generation i min mamma släkt fanns familjemedlemmar som mycket aktivt kämpade och slogs för Polens frihet under alla de år då Polen som nation inte fanns på kartan, mellan 1795 och 1918. Landet delades tre gånger under denna period, utraderades som nation och blev en del av Preussen, Ryssland och Österrike-Ungern. Polen återuppstod som nationalstat efter första världskriget.

Efter andra världskriget blev Polen en kommunistisk lydstat till Sovjetunionen. Självfallet överförde min mamma, Maria, engagemanget för Polens nationella oberoende, frihet och demokrati också på mig. Drömmen om ett fritt och demokratiskt Polen var en del av mitt liv redan i barndomen. Det blev åtskilliga opinionsbildande artiklar i olika tidningar i vuxen ålder, och i ett antal demonstrationer var jag en av talarna.

Min mamma hade föga hopp om att få uppleva ett fritt Polen, med fria val, fri press, öppna gränser.

Det fick hon.

Min mammas beundran för och tacksamhet mot Lech Walęsa var stor. Han, den enkle elektrikern på varvet i Gdansk, som skapade och gjorde fackföreningsrörelsen Solidaritet till en massrörelse för anti-kommunism, anti-sovjetism och nationell frihet. Berlinmuren föll 1989, Polen blev fritt från diktatorisk kommunism och återfick sitt nationella oberoende. Lech Walesa, som fick Nobels fredspris år 1983, valdes till Polens president 1990 och behöll ämbetet i fem år. Sovjetunionen upplöstes 1991.

Som president hade Lech Walęsa vänligheten att förära mig en polsk ordensutmärkelse, Riddarkorset, som tack för mina opinionsbildande insatser till förmån för Polens frihet och demokrati under kommunisttiden.

Vi möttes en gång, det blev ett för mig gripande möte. Jag berättade bland annat en rolig historia, som fick Walęsa att skratta högt.

Trettio år senare möts vi för andra gången, Lech Walęsa och jag. Jag är i Gdansk på utbildning för blivande guvernörer i Europa inom Rotary International. Lech Walęsa är en av talarna.

Efter talet går jag fram till Lech Walęsa, hälsar och tackar för talet. Det var naturligtvis inspirerande för oss alla blivande guvernörer att möta denne historiske personlighet och lyssna på hans tal.

Den stora ordensmedaljen kräver frack. Men miniatyren får man bära till mörk kostym. På vänster kavajslag har jag vid detta tillfälle Rotary-utmärkelser och pins. På höger kavajslag har jag min polska ordensutmärkelse i miniatyr.

Lech Walęsa pekar på Riddarkorset i miniatyr och frågar:
– Har du fått den av mig?
– Ja, den fick jag av dig 1992, svarar jag.
– Tyvärr kommer jag inte ihåg dig, får jag till svar.
– Självklart inte, säger jag då. Du är ju en världspersonlighet, som varit ledare för Polens befrielse, fått Nobels fredspris och varit Polens president. Du har ju träffat tusentals människor. Självklart minns du inte mig.

Därefter hör jag mig själv säga:
– Jag berättade en rolig historia för dig vid vårt förra möte för 30 år sedan. Jag berättar den gärna igen så får vi se vad du minns.

Walęsa svarar:
– Berätta gärna, jag älskar roliga historier – om de är bra!

Då och där, i januari 2021, i Gdansk berättar jag samma historia för Lech Walesa, som vid vårt första möte 1992.

Nu berättar jag historien för dig, kära läsare:
En dag kommer en bonde med sin katt till en bypräst på den polska landsbygden.

”Jag vill att prästen döper min katt”, säger bonden. Byprästen blir mycket upprörd och svarar: ”Vet du inte att vi bara döper människor i kyrkan, inte katter, hur kan du komma med ditt förslag?”

Då säger bonden: ”Men jag hade tänkt att skänka 5 000 zloty till församlingen.” Då blir byprästen fundersam. Det slutar med att byprästen döper katten och tar emot 5 000 zloty av bonden, som gåva till församlingen.

Dagen därpå får byprästen dåligt samvete, kontaktar sin biskop och ber att få komma och bikta sig. De enas om en tidpunkt en vecka senare.

Nu är byprästen på plats hos biskopen, betydligt äldre, som faderligt frågar: ”Nå, min son, vad har du gjort som du vill bikta?” Då berättar byprästen: ”Jag har döpt en katt.”

Biskopen blir mycket upprörd och säger. ”Vet du inte att vi bara döper människor i kyrkan, inte katter?”. Byprästen förklarar sig och säger: ”Ja, men bonden skänkte ju 5 000 zloty till församlingen.”

Då svarar biskopen: ”Förbered konfirmationen.”

När jag berättat färdigt denna historia, skrattar Lech Walęsa lika högt och hjärtligt som första gången. Sedan säger han:

”Den historien kommer jag ihåg – och nu kommer jag ihåg dig.”

Vi förenades i en varm, polsk kram, Walęsa och jag.
Och min mamma i himlen fick tårar i ögonen.