Lekplatsen

I studien ”Kommunala lekplatser i tider av förändring” av Märit Jansson på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, har hon undersökt utbud och förvaltning av lekplatser i 23 svenska kommuner.

Där framgår att det har skett stora förändringar i utvecklingen och förutsättningarna av de lokala lekplatsutbuden de senaste 20 åren.

Till de förändrade förutsättningarna kan räknas bland annat en åldrande lekplatspark där många lekplatser är i behov av upprustning, nya vanor bland lekplatsernas brukare samt förändringar i vilka nationella rekommendationerna som gäller för tillgång, säkerhet samt tillgänglighet för barn med funktionshinder. I till exempel Köpings kommun har man varit aktiv inom området vilket är glädjande.

Uppfinningsrikedomen har de senaste tio åren också tagit fart. Mer fokus på balans, smidighet och motorik.

Poängen är dock att lekplatser är ett mått på den tid vi lever i. 1970 ville en lokal företagare ge en skola, i en kommun i regionen, lite pengar för ett bollplank mot att en liten skylt på planket sattes upp som beskrev varifrån bidraget hade kommit. Han fick nej. Då undrade han; ”Om jag bygger ett bollplank utan skylt och också sätter upp det. Skulle det funka?” (ett bollplank är bättre än att förstöra husfasaden var tesen). Då fick han ja.

Idag lever vi i en annan tid. Hela lekplatser kan sponsras av företag eller åtminstone göra reklam för företaget. Ser inget ont i det, men det visar att tiderna har ändrats.

Jag noterar också att barn ska ha tillgång till politisk korrekta lekplatser. Viktigt att HBTQ-rörelsen får genomslag på alla nivåer.

En lekplats är en samlingsplats för många. Här har man tydligen haft så roligt att man glömt att klä på sig innan hemgång. Detta är en dagsskörd av begagnade kläder.