Det är 1998 och det snöar konstant

Svunna tider och glorifieringar är och ska vara förrädiska. Jag vill minnas att det alltid snöade om vintern, men var det verkligen så? Oftast kände man ju inte ens till världen utanför fönstret.

Nostalgi. Översatt från grekiskan betyder det ungefär ”smärtsam hemkomst”. Själv bekänner jag mig utan vidare omsvep som en sann nostalgiker. Förmodligen obotlig.

Men att det är just smärtsamt är inte min upplevelse av något som är så himla baserat på just ens upplevelse.

Starkt, men inte direkt smärtsamt. Inte ännu.

Bara promenader runt barndomens Ullvibackar kan på väl valda dagar sätta mig ur spel. Att snegla på husen där så mycket föregicks i slutet av 1990-talet av människor som idag befinner sig på andra platser i livet är i sanning starkt med rätt förutsättningar.

När man sprang runt i skogen efter nyponsoppa, biskvier (om man hade tur) och grädde (jackpot!) eller spelade landbandy med snövallar som naturlig sarg var världen inte mycket större än just den skogen eller det kvarteret.

Idag är det andra familjer därinne. Starkt.

Min nostalgi tar sig vanligtvis inte uttryck i fråga om prylar. Utöver ett gammalt album sofistikerat fyllt med hockeybilder är jag ingen samlare.

För mig är nostalgi inte föremål utan platser, händelser och känslorna för och kring dessa.

Trots det är det senaste utloppet för min nostalgiska ådra faktiskt en pryl, men det är också en känsla. SNES Mini: en ny, opportunistiskt överprissatt miniversion av Nintendos storsäljare Super Nintendo från 1990 med 21 inbyggda klassiska titlar.

I mitten av decenniet fick jag och mina bröder ett sådant i julklapp. Med två handkontroller, Zelda och Super Mario World.

Mer behövdes inte där och då, världen var inte större än vardagsrummet.

Plötsligt sitter man där igen och spelar Donkey Kong Country precis som man ville göra på jullovet 1997 innan farsan tvingade ut oss i friska luften.

Eftersom det alltid snöade masade vi oss med motstånd genom skogen till pulkabacken, åkte ett par eller tre pliktskyldiga åk för att sedan återgå till saccosäckar, varm choklad och tofflor med djurmotiv.

Uppskattade skillnader nu mot då är LG OLED 55” mot den tjocke Phillips-tvn som i princip fick vevas igång, samt att jag får spela exakt hur mycket jag vill utan att farsan är där och tjatar.

Nostalgi är inget ovanligt tema kulturellt, varken inom finkultur eller glimten-i-ögat-kretsar.

Någon gång under mitt liv hoppas jag kunna ansamla lugnet och sinnesron att läsa de sju omfattande delarna i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. I den första delen finns en passage om hur en te-doppad madeleinekaka tar berättelsen på ett fullständigt briljant sätt tillbaka till en av de bästa barndomsskildringar som har författats.

I andra ändan av pretention-spektrat hittar vi Torsson som med ”Det spelades bättre boll” på sitt vis försöker förmedla att det minsann var bättre på Gunnar Nordahls tid.

Högt och lågt, olika metaforer, samma innebörd.

Det är lätt att gissa men svårt att veta vad som påverkar mig och mina fellow nostalgiker. En längtan efter en annorlunda – inte nödvändigtvis bättre – tid?

Kanske trygghet?

Förhoppningar?

En sorglösare tillvaro?

Jag trivs bra med att vara 31: känner mig *peppar peppar* stark och snabb. Om 40 år saknar jag dock säkert mitt 30-åriga jag.

Kanske sitter jag då och smärtsamt drömmer mig tillbaka till hösten 2019 och förstår översättningens innebörd fullt ut.

Jag vill liksom inte vara tio igen, men 1998 var man en annan. Världen var en annan.

Det var innan lärdomen om livets förgänglighet, innan insikten om att tiden hur sjukt det än verkar vara är utmätt och att allting har ett slut.

Innan sjukdomar och hemskheter drabbat nära och kära, före vetskaper om djävulskaper. Världen var oftast inte större än det omkring en, målad i ljusa färger.

Nu tror jag inte man ska leta alltför länge och alltför djupt efter just tider som flytt.

Förmodligen var det inte bättre förr, förmodligen är det bara min eller din uppfattning.

Men det var ju i alla fall annorlunda, exempelvis snöar det väl aldrig längre?

Eller?

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.