En sak är i alla fall säker inför EU-valet…

Ett EU-val står för dörren. Det börjar så sakteliga märkas även om det inte skapar i närheten av lika stort surr som ett riksdagsval.

Programenligt förklarar EU-vänliga partier varför EU är en bra idé (enligt dem). Lokala kampanjarbetare drar sitt strå till stacken, valstugor ploppar upp på gator och torg.

Valet till Europaparlamentet är en annorlunda företeelse. Det hålls vart femte år, har ett lågt valdeltagande jämfört med ett riksdagsval, och partiernas stora profiler hamnar i skymundan.

Visst kan annan profilstark kandidat tänkas dyka upp. Ebba Busch Thor (KD) fick ju sitt genombrott i EU-valet 2014. Den kanske mest omtalade svenska politikern i Bryssel, Fredrick Federley (C) från Kungsör, var den ende svenska kandidaten som tog sin in via personkryssen.

Annars är partiernas toppkandidaterna långt ifrån lika profilerade som sina partiledare. I många fall rent av okända.

2014 stannade 49 procent av väljarna kvar på sofflocket. Av de som går och röstar är min känsla att många väljer att rösta annorlunda för att haka på ett uppstickarparti som rusar i opinionsmätningarna, att kryssa fram någon frispråkig kandidat eller helt enkelt för att röra om i grytan.

För fem år sedan samlade Miljöpartiet över 15 procent av rösterna och fick fyra mandat. Väljarna röstade också in Feministiskt Initiativ. FI tog sig över 4%-spärren och knep ett mandat, men var inte i närheten av de nivåerna i riksdagsvalet samma höst.

Den här gången verkar det vara Kristdemokraterna som är den stora opinionsraketen, jämfört med riksdagsvalet i höstas.

Så långt är det inga konstigheter.

Knepigare blir det när vi adresserar den stora frågan som tycks hänga i luften:

Vad är det vi röstar om egentligen?!

Till och börja med verkar inte partierna själva vara helt överens.

Efter att ha följt debatten i riksmedia undrar jag om politiker någonsin har duckat så mycket från att diskutera sakpolitik?

Tomma floskler, politiker som medvetet missförstår sina meningsmotståndare (och därigenom visar brist på respekt gentemot väljarna) och ren smutskastning har präglat debatten.

Det bestående narrativet för det här valet verkar bli att välja mellan Orbán eller Macron. Det vill säga, mellan en (påstått) totalitär ungrare som monterar ned demokratin – eller en fransk liberal som står som garant för den.

Januariöverenskommelsens partier har i olika grad varnat för att högerpopulister hotar att montera ned EU:s demokrati inifrån.

De beskriver valet som ett ödesval, där botemedlet mot populismen är ökat samarbete och ett starkare EU. Budskapet kan te sig lätt förvirrande.

Kvartals politiske kommentator Viktor Barth-Kron sammanfattar dissonansen så här:

”Hur kan det komma sig att så många vill föra landet närmare en politisk sammanslutning, EU, som de verkar mena står inför ett akut hot om högerextremt maktövertagande? Det framstår ju lite som att ansöka om delstatsstatus i Weimarrepubliken 1932, för demokratins skull.”

Alternativa berättelser om vad valet handlar om saknas inte, men ingen har riktigt slagit igenom.

KD:s catchiga slogan är en Trump-pastisch – ”Make EU L­agom Again” – som haft svårt att sätta sig djupare hon gemene man. Kristdemokraterna vill få valet att handla om vad EU ska göra och inte göra: Gärna samarbete, men ingen överstatlighet.

Moderaterna har gjort brott, straff och migration till sina stora frågor inför valet. Men inte ens den heta potatisen invandringspolitik lyckas skapa speciellt stort engagemang när det handlar om EU:s gränser och inte Sveriges.

En av de mest minnesvärda slogans kommer annars från LO, ”ta tillbaka kontrollen”.

Mer makt åt Sverige, mindre åt Bryssel. Så tycks parollen lyda. De fick kritik för att den är alldeles för lik den som Brexit-förespråkarna använde inför omröstningen där britterna röstade för ett utträde ur unionen.

Mellan raderna ser det ut som att LO:s slogan snarare handlar om att ”leda tillbaka” SD-väljare till S.

Så långt retoriken. Vad vi egentligen röstar om i praktiken är det här:

EU-parlamentet består av 751 direktvalda ledamöter.

20 av dessa tillsätts av Sverige.

Partierna ingår i olika partigrupper som är rätt logiska. (C och L tillhör samma, M och KD tillhör samma osv).

Här finns dock en viktig skillnad: I partigruppen har partipiskan inte i närheten av lika stor genomslagskraft som i till exempel riksdagen.

En enskild ledamot med aktivistisk ådra kan rösta emot partigruppen och på egen hand driva sina hjärtefrågor.

Personkryssen spelar alltså roll.

Summa summarum blir det kanske inte blir ett lika högt valdeltagande som i riksdagsvalet.

Slutresultatet kommer kanske inte att skapa lika stora rubriker.

Men vi går mot ett nytt rekord när det gäller valdeltagande i ett EU-val.

Och en sak är i alla fall säker:

Soffan blir inte största parti.