Gå inte i vuxenfällan

”Det vackraste som finns är den själsomfamnande oförställdhet som lever i barnet – långt innan livets betingningar slagit sina infekterade klor i dess väsen.”

Jag minns att jag som liten grabb tänkte att jag minsann aldrig ville bli vuxen. Mina funderingar kretsade ofta kring innebörden av att vara vuxen jämfört med att vara barn. Jag bestämde mig för att vara uppmärksam på om jag började konverteras till vuxen, och att min uppgift i så fall var att försöka förhindra förvandlingen. Jag tror jag lyckades i någon mening.

Det är ju himla tråkigt att behöva ge sken av att vara vuxen. Att skratta mindre, att leka mindre och att bära en mogen förklädnad. Att tro att mer är omöjligt än möjligt, att låta sig tas ner på jorden av ´riktiga vuxna´ och av samhällets förväntningar. Att behöva prioritera de dagliga göromålen framför önskningarna i ens innersta drömmar.

´Barnsligt enkelt´ säger man ibland! Jag förmodar att det uttrycket syftar till att något är så enkelt att till och med ett barn klarar av det. Jag tänker ofta tvärtom; att det krävs ett barn för att klara av vissa saker. Ett barn med få filter, som inte ännu pådyvlats vuxenvärldens enkelspåriga mentala stuphål, och som kan ta sig an situationer med en ögonglimrande öppenhet och briljant oförställdhet.

Med det sagt måste jag motvilligt erkänna att jag ibland tänker och beter mig som en vuxen. Jag förväntar mig till och med att bli behandlad som en vuxen – trots att jag innerst inne är ett barn. Men jag är alltid medveten och iakttagande över vilken åldershatt jag eller andra tar på oss i olika situationer. Det är ett kul och intressant nöje att försöka avkoda.

När jag för första gången i mitt liv, i övre medelålder, blev inlagd på sjukhus så kände jag mig mer som ett barn. Det blir nog lätt så när man känner sig ämlig och utlämnad, och när man är med om något lite otäckt för första gången. Samtidigt så bekräftades min barnidentitet av läkares och sjuksköterskors framtoning genom deras ordval i kommunikationen med mig. De talade till mig som om jag vore ett barn, och det är verkligen inget negativt i det, men det är noterbart och intressant. Förmodligen talar man så när omhändertagandeskjortan åker på. Det är vackert på något sätt.

Men ibland är det tvärtom. Exempelvis när jag understundom drar på mig vuxenskjortan och tittar på TV-nyheterna som visar en politikerintervju eller debatt. Efter inslaget ifrågasätts ofta hela mitt vuxenomdöme och min slutledningsförmåga! Då känner sig programproducenterna uppenbarligen tvingade att hyra in en ’dadda´, en förstå-sig-påare, som ska förklara för oss tittare vad som ”egentligen” sades och menades. Inslaget degraderas till någon form av ett nyheter-på-lätt-svenska-light för att inkludera dumhuvuden som jag.

Personligen har jag berikats med, eller drabbats av, en god minneskapacitet. Särskilt när det gäller min uppväxt och barndom. Det kan vara orsaken till att jag blivit en nostalgisk person, ni vet en sådan som ofta glädjegråter åt gamla minnen och anekdoter. Mina barndomsminnen är så djupa och detaljrika att de föranleder mig att tro att jag har något slags savant-tillstånd.

Som barn hade jag någon slags omedelbar och inbyggd mindfulness. Något som många vuxna kämpar för att få tillbaka. Jag brydde mig sällan om status eller yta. Glädjen var viktigast och att jag ofta hittade den i det lilla. Jag absorberades av leken och fantasins värld, och blev ofta helt ouppmärksam på omvärlden.

Jag drar mig till minnes barndomens biobesök. När jag växte upp så hade Köping fyra separata biografer som samtliga visade matinéer på helgerna. På biograf Royal på Stora gatan körde man ofta Tarzan-filmer. Jag och min kompis Göran gick ofta på matiné. Vi köpte bröstsockerbitar som hängde ihop i snören på konfektyraffären Pomona. Där blev vi expedierade av en dam som hette Evy. Hon var oerhört beskedlig, artig och serviceminded och mötte oss alltid med orden: ”-Vad får jag lov att fresta med?”, som liksom viskades fram. Hon gjorde ingen skillnad på barn och vuxna i sin profession, alla blev lika varmt omhändertagna.

Nåväl, när bioreklamen började så blåste de flesta i de numrerade biljetterna som gav ifrån sig något kazoo-liknande ljud. Det ljudet fick man fram genom att vika pappersbiljetterna på ett speciellt sätt.

När vi ånjutit hela spelfilmen i Tarzans och djungelns värld så traskade vi ut från biografen. Men något hade hänt med oss! De som nu äntrade Köpings gator var ju inte Göran och Hasse längre – det var ju två versioner av Tarzan! Som en förtrollning!

Jag och Göran bodde i samma trappuppgång en bit ner på Scheelegatan, och hela promenaden hem så hade hypnosen ett stadigt grepp om oss. Vi gick in på bakgården, började bygga kojor och planerade var vi skulle fästa lianerna samt hitta plats åt apan Cheetah. Men helt plötsligt, som en kraftig detonation, kunde jag höra någon som ropade: ”- Hans-Fredrik, kom in och ät!”. Det var min mamma som stod på balkongen. Vem ropade hon på? Det fanns ju bara ett par Tarzans på gården! Sakteliga vaknade vi ur transen och fick lov att finna oss till rätta i verkligheten för en stund.

Vuxenhet handlar nog inte om att lämna barnet bakom sig – utan om att hitta sätt att låta det leva kvar inombords.

Don’t grow up – it´s a trap!