Det är lättare att stå mot något än för något

För en tid sedan skrev jag ett svar på en anonym insändare. Jag avslutade då med något som lät lite väl profetiskt.

”En avslutande profetia. Det första tecknet på verklig kulturförändring kommer när jag inte längre är den som svarar på insändare av den här typen. Det tecknet är när kollegor – öppet, med namn – vågar stå för en avvikande uppfattning än den som presenteras i och av en anonym insändare. Vi är inte där än. Men det kommer”.

Nu har det hänt…nästan i alla fall!
Det kan låta som en liten sak. En insändare. Ett svar. Några rader i ett flöde av många andra ord. För mig är det ett tecken på kulturförändring.

Det finns något djupt mänskligt i att söka gemenskap i det som inte fungerar. Det enklaste sättet att förena människor är genom missnöje. Det räcker med att någon säger: ”Visst är det för jäkligt? Hur svårt kan det va?” Plötsligt finns en gemenskap. Vi kan tillsammans peka på problemen, på ledningen, på systemet, på politikerna, på kollegorna eller på någon annan som anses bära ansvaret. Missnöjet ger oss en direkt och stark känsla av samhörighet…och det är där vi riskerar att gå vilse…det är dessvärre där vi kan förledas till att tro att vårt ansvar upphör. Det är tvärtom: Det är där ansvaret börjar.
Det är enklare att stå tillsammans mot något än att stå tillsammans för något.

Det finns också något behagligt i missnöjet. Det befriar oss från en del av det egna ansvaret. Om problemet finns någon annanstans behöver jag inte fråga mig vad jag själv kan göra åt saken. För även om missnöjesgemenskapen är äkta leder den inte någonstans. Missnöje förenar människor men missnöje är inte utveckling.

En verksamhet där människor inte vågar uttrycka kritik är ingen mogen verksamhet. En sådan kultur ska med all rätt oroa oss. Frågor ska ställas. Problem ska synliggöras. Ledarskap och medarbetarskap ska kunna ifrågasättas och förslag ska kritiseras. Kritik är precis det som behövs för att något ska börja förändras.

Men det finns en avgörande skillnad mellan kritik som öppnar en dörr och kritik som stänger den. Den första säger: ”Det här fungerar inte – och det är någon annans fel.” Den andra säger: ”Det här fungerar inte – hur kan vi göra det bättre?” Båda kan börja i samma frustration men de leder till olika platser. Den ena gör oss till åskådare. Den andra gör oss till aktörer.

Mod är något annat än att vara högljudd. Vi talar ofta om mod som om det vore något stort och dramatiskt. Jag menar att mod i vardagen oftare är betydligt enklare…och svårare. Det kan vara att säga:” Jag tycker vi gör det bra och jag har tillräckligt med tid.”
Det kräver mer mod än du tror…prova gärna!

Det finns en social kraft i missnöjet. Den som uttrycker missnöje får ofta omedelbar bekräftelse. Den som säger att något fungerar riskerar däremot att uppfattas som naiv, lojal med makten eller som någon som inte riktigt förstått hur saker ligger till.
Därför behöver en mogen kultur också kunna rymma stolthet. Inte skryt, inte självbelåtenhet…Stolthet…

Vi kan skapa förutsättningar, inspirera, utmana och öppna nya perspektiv. Men ingen kan utvecklas åt någon annan. Det avgörande steget måste människan själv ta. Det är då förändring blir mer än en förhoppning.

Hur blir jag själv en del av den förändring jag vill se?
Jag menar att vi behöver vara försiktiga med den kultur vars dygd det är att vara den som ser allt som är fel. Den förmågan behövs. Men den räcker inte. Att omfamna möjligheter kräver mod…och ansvar.
Av den anledningen fylldes jag av glädje…och stolthet då jag läste texten signerad ”En stolt pedagog”.

Anders Härdevik
Förvaltningschef
Utbildnings-kultur och fritidsförvaltningen

---

Det här är en debattartikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till debatt@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.