Luta dig mot väggen, ta spjärn med ett ben, njut.

Vi anar krokus och påskliljor i gräsmattorna och fåglarna tycks ha vaknat till liv igen och gör oss sällskap med deras skönsång.

Men så finns det en till sort som även de vaknat till liv nu, den där typen av människa som stannar upp, mitt i gatan, för att känna de varma solstrålarna värma den lilla bit av hud som är blottad i ansiktet. Eller för all del, de som lutar sig mot en husfasad, gärna med ett ben upp mot väggen och njuter av en mikropaus i solen.

Uteserveringarna börjar öppna upp och folk trängs för att få lägga upp den första posten på valfri social media platform där en bild porträtterar vinglas eller ölglas i en skålande gest mot solen med texten “årets första” eller något annat anmärkningsvärt som visar på hur avslappnande och härligt vi har det.

Nu kanske ni tror att jag kastar sten i glashus här, men det skulle jag aldrig göra. Jag är precis den kliché som beskrivits ovan, minus ben upp mot husvägg såklart, kan någon förklara meningen med det? Men och andra sidan, är det så fel att få en nyförälskning för våren varenda år då?

Visst är det förtjusande hur vi människor fungerar, framförallt vi på den norra jordklotshalvan. Vi vet att det blir grått, mörkt och snudd på outhärdligt en period på året.

Men ändå kan vi inte annat än att spy ut oss om hur eländigt det är när temperaturen visar på minusgrader, för att inte tala om mörkret. Både till och från jobbet är det mörkt. Som att vi alla inte redan vet om det. Men vi tycks ändå bli förbluffade i slutet på december när det är som mörkast och kallast.

Det finns alltid någon som säger “nu går vi mot ljusare tider igen” så fort vi passerat den mörkaste dagen, och vet den exakta ökningen av dagsljus på minuten i veckan. Det är även jag i ett nötskal det.

Och så småningom kommer ljuset tillbaka, och vi beter oss som att det är något vi aldrig kunnat ana skulle komma tillbaka. Som att vi nu skulle vara fast i det mörka för alltid.

Det finns någonting fint i det kan jag däremot tycka. Tänk om vi alla istället skulle känna “jaja, här kommer våren, i år igen” så hade det ju varit betydligt tråkigare.

Visserligen finns det väl torrbollar som har precis den inställningen till våren, ja jag vet pollen och så vidare, jobbigt med rinnande ögon och näsa, jag vet. Men vi åsidosätter den detaljen nu.

Intellektuellt så känner vi ju till fenomenet årstider, och vi känner till hur jordens läge mot solen ändras och påverkar både temperaturen och mängden dagsljus.

Men så står vi allra flesta där, efter årsskiftet, lutade mot husväggen eller i solfläcken mitt i gatan och njuter precis lika mycket år efter år av de första varma solstrålarna som rör vid våra kinder.