Med tidsandan i halsen

Uppsala hösten 2012. Etsat sitter professor Erikssons första mening till mig och mina kursare på Naturgeografi A som skulle beröra k­limatförändringar och global uppvärmning:

”– Det är kört, jag är ledsen att behöva säga det till er som har hela livet framför er, men det är faktiskt kört”.

Crash course på Greta Thunberg för de som bott under en sten det senaste halvåret: började som 15-åring skolstrejka för klimatet utanför riksdagshuset inför höstens val, när media uppmärksammade henne steg berömmelsen likt en IT-aktie 1996. 

Över en natt hamnade hon på allas läppar, inom loppet av några månader blev det CNN, klimatsamtal med FN:s generalsekreterare, Skavlan-framträdanden och nominering till Nobels fredspris. 

800 000 Instagram-följare senare är hon kallad ”vår världs frälsare” av Aftonbladet-kolumnisten Frida Boisen och utsedd av Expressen till Årets kvinna. 

Vad personen Greta beträffar finns i min bok inget att anmärka på: karismatisk, vältalig och trovärdig. Sämre talesperson för världens just nu viktigaste fråga går definitivt att finna. För att inte tala om vad hon gör för de barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Vill man vara krass kan man argumentera för att insatsen är att ha suttit med en skylt och sedan låtit en blaserad och färglös tidsanda göra jobbet. Vill man inta ett annat perspektiv utser man henne till Messias hos en rörelse med nyreligiös framtoning som skänkt nytt ljus till en utmaning som annars riskerat att förlägga planeten Jorden i evigt mörker. Jag tycker – som så ofta i polariserande klimat – att huvudet ska hållas kallt. Ty var och en blir salig på sin tro.

Man kan bara hoppas att Gretas insats i längden kommer kunna summeras som helt avgörande, tungan på vågen när det kom till mänsklighetens möjlighet att få tummen ur. Ett uppvaknande och uppmanande till handling från ungdomen som på allvar fick vuxenvärlden att för första gången ta sig an det som måste göras. 

Något som inte annars hade blivit sig antaget då Trump-figurer lämnar redan tidigare ingångna klimatavtal med på förhand lågt ställda villkor. 

Alternativet är tyvärr ingen höjdare. Alternativet är professor Erikssons domedagsprofetia.

Blir Gretaismen den framgång mänskligheten behöver ska vi alla vara tacksamma och se mellan skeptikernas fingrar: 

• Att flickan ursprungligen enbart släpptes fram på grund av sin stamtavla.

• Hyckleriet som involverar selfies tagna med politiker-gräddan såsom tidigare miljöminister Alice Bah Kuhnke på demonstrationer.

• Det PR-maskineri orkestrerat av entreprenören Ingmar Rentzhog när det gällde såväl byggandet av personen Greta Thunberg som spridningen av fenomenet.

På tal om både Greta, fingrar och tidsandan så sätter även fenomenet Greta fingret på den. Istället för att sätta världens mest framstående klimatforskare med vetenskaplig tyngd i CNN-studior och generalförsamlingar sitter samtiden personifierad av en 16-åring med Pippi Långstrump-flätor, förklädd till framtidens hopp. 

Istället för rationella argument får vi känslostyrda vädjanden. Istället för naturvetenskaplig stadga serveras förhoppningar i sociala medier. Åsikter istället för fakta.

Det fanns en tid då ideologier spelade en avgörande roll i våra samhällen. Arbetarrörelser växte fram, skolsystem etablerades och folkhemmet byggdes. Ideologier gjorde Sverige till världens bästa land, och i samma veva som globaliseringen gjorde oss ett med världen började vi tro istället för att vilja veta. 

Ismerna borde ha spelat ut sina roller för länge sen. Instagram, Facebook och Snapchat gav näring åt emotionell individualism istället för solidaritet, altruism och vetenskap. Det är tidsandan som gjort Greta Thunberg till ett fenomen. Sin generations röst. 

Det ironiska är att det förmodligen är tidsandan som räddar oss när professorer har gett upp.