Melankolins tid är här

Jag tänkte så här, som en sista krönika innan sommaren står i full blom och jag får låta skrivkrampen vila ett par veckor, innan högsommarvärmen kommer och innan ni alla går på semester och glömmer gå till tidningsställen för ett par veckor, så kommer jag uppta er tid i ungefär 5 minuter och skriva om denna tids starkaste känsla. Nämligen melankoli.

Som du, kära läsare kanske minns, eller inte, så skrev jag en krönika i lättnadens tecken i slutet på augusti förra året. Jag skrev om att det var så skönt att slippa fomo:n (fear of missing out) – det vill säga känslan av att vara utanför. För det är precis så jag känner, i år igen nu när sommaren kommer, en stress om att hinna med och njuta av tiden som kommer.  Och troligtvis kommer det här vara en återkommande känsla varje år när vi är mellan hägg och syren.

Stressen över att njuta för fulla muggar går inte ihop med min fyrkantiga excel-hjärna som uppenbarligen har så svårt att bryta mig fri från mina rutiner. Härom veckan strålade solen efter jobbet, det var måndag och säkert en skuggtemperatur på 20 grader. Men eftersom att jag sedan i december har ett stående träningspass uppbokat på måndagar nere i en bunkerliknande lokal där inget solljus någonsin når, kunde jag inte för mitt liv tänka mig att boka av träningen för att istället ta mig till en uteservering för att ta tillvara på solen.

Istället fick jag, efter 60 minuter nere i fladdermusgrottan, gå igenom ett lummigt och bubblande Södermalm, beskåda alla glada människor i parkerna och på restaurangerna. Och jag kunde inte för mitt liv undvika att känna en sån uns av avundsjuka och fomo.

Ni hör ju, det är inte hållbart. Jag borde ju verkligen bryta mig fri från antingen fomo:n eller det stenhårda greppet om rutinerna nu när det nalkas sommar. Men det är väl just det som gör sommaren till den absolut bästa och sämsta tiden, för mig och kanske många andra. Då ena benet står i rutiner och pusslande av hur veckor ska gå ihop, medan det andra benet rycker mot spontaniteten som låter väderapparnas något ambivalenta prognoser vara ledstjärnan.

Sommaren är melankolins tid, och det vet jag inte är min unika åsikt utan ganska vedertaget, jag avundas er som inte relaterar. Men med det sagt så är sommarhalvåret min absolut favorittid i Sverige, trots att den även föder en ångest i mig.

Det bästa sättet att hantera det är helt enkelt att njuta av nuet dom stunderna när sommaren visar sitt bästa jag. Jag är otroligt Stockholmskär för tillfället, så mina bästa stunder är när jag får sitta på Skinnarviksberget under golden hour, eller när jag får lov att stå kär på en takbar med utsikt över Gamla Stan, eller när jag kan njuta i eftermiddagssolen på min balkong en ledig fredag.

Den bästa tiden har precis börjat, den som så många räknar ner till så fort löven börjar skifta färg. Det är bara att passa på att njuta av både sol och regn, så hörs vi kanske till hösten igen.