När Gud ville bli fotograferad kallade hen hem Ewa Rudling

Det hände sig på 80-talet att jag fick besök av fotografen Ewa Rudling.

Hon hade flyttat hem till Stockholm från Paris, där hon var en uppburen fotograf med uppdrag för stora franska magasin och internationella bildbyråer.

Jag var vid denna tidpunkt chefredaktör för den engelskspråkiga månadstidningen Scanorama, kundtidningen i stolsfickan framför alla som valde att flyga med SAS då Jan Carlzon var koncernchef.

Flygbolaget utsågs till Airline of The Year 1984. Mitt sista år som chefredaktör, 1989, fick Scanorama utmärkelsen The Inflight Magazine of The Year – världens bästa kundtidning i flygbranschens värld.

Vi hade aldrig träffats tidigare, Ewa Rudling och jag, men jag kände till hennes namn och goda rykte, när hon kom upp på redaktionen, helt spontant.

Ewa hade med sig sig en portfolio med sina bästa bilder. Innan hon började visa sina alster sade hon:

– I Paris är jag känd och respekterad. I Stockholm får jag inga uppdrag. Alla redaktörer säger att jag är alldeles för egocentrisk. Dom orkar inte samarbeta med mig.

Jag svarade:

– Äntligen har du kommit rätt. Jag fick själv så mycket kärlek som barn att jag i vuxen ålder stundtals är odräglig i min aldrig sinande övertygelse om min egen förträfflighet. Vi skall nog komma bra överens.

Sedan skrattade vi både och Ewa började att visa mig sina enastående foton. Detta blev början till ett flerårigt samarbete.

Några dagar tidigare hade jag givit Jörn Donner i uppdrag att göra en porträttintervju med Finlands dåvarande president, Mauno Koivisto.

Jag frågade Ewa Rudling om hon ville bli fotografen i detta uppdrag. Det tackade hon förstås ja till.

Jag ringde Jörn Donner och meddelade att jag nu valt hans fotograf. Han reagerade upprört och bestämt:

– Den kvinnan samarbetar jag inte med.

Ewa hade tydligen vid något tillfälle publicerat en bild där Jörn såg något överförfriskad ut, sannolikt en dokumentärt helt sann bild.

Jag förklarade för Jörn att jag som chefredaktör valt honom som skribent och Ewa som fotograf. Det var han tvungen att respektera och acceptera.

– Ja, ja, sade Jörn. Jag kommer i varje fall inte att hjälpa henne att få kontakt.

Därmed trodde han att Ewa inte skulle bli fotografen i detta uppdrag. Hon skulle inte få kontakt med Finlands dåvarande president utan min hjälp, tänkte Jörn Donner.

Det var uppenbart att fotograferingen fick ske för sig och Jörn Donners intervju för sig. Inte som det sedvanliga vid den här tiden, att skribent och fotograf tillsammans mötte en person som skulle intervjuas.

Båda hade en månad på sig att lämna text och bild. Båda höll sina deadlines. Jörn Donner skrev en lysande text. Ewa Rudling levererade unika bilder på Finlands president i olika miljöer. Från hans ämbetsrum, från hans sommarstuga dit de åkte för att han skulle hugga ved i lantlig miljö, från volleyboll-hallen där han deltog i en match i ett gammalt kompisgäng.

När allt var publicerat ringde en nöjd Jörn Donner, fortfarande missnöjd att Ewa Rudling fått fotografera.

– Hur fick hon kontakt med presidenten, undrade Jörn. Jag hjälpte henne inte.

Då kunde jag ärligt svara:

– Inte jag heller. Det fixade hon själv.

Ewas bildvärld är magisk. Det finns poesi, stillhet, vemod och mystik i hennes bilder. Hennes bilder bjöd in oss till en värld av sensualism och skönhet. Hennes liv var ett med hennes fotokonst.

Ewa var gränslös och omöjlig att hejda. Hon var rastlös, alltid på gång, alltid på språng mot nästa projekt. Allt i hennes liv och hennes fotokonst var Extra Allt. Ingenting var lagom. Hon var kosmopolit, alltid lika hemma i olika länder och olika städer, som Stockholm, Paris och Rom.

Länge ägde Ewa ett hus i Hälsingland, Vattenslottet, som låg på en ö i en brusande fors. Ett hus från 1800-talet som i Ewas händer blev ett konstverk, ett äventyr en dröm.

Ewa rörde sig hemtamt i alla kretsar och alla miljöer. Hon kunde skapa personlig kontakt med alla. Hon var kokett, charmig och rolig. Hon kunde lyssna in. Hon utkom med fyra böcker. Den första, nedan, var en memoar. Övriga kombinerade Ewas fotografier med avlyssnade berättelser från dem hon fotograferat.

Ewas böcker:

• Är man inte Matisse bör man inte måla. En memoar (1996).
• Svenska konstnärer. 80 kärleksfulla porträtt i bild och ord (1998)
• Svenska författare. 100 porträtt i ord och bild. (2008)
• Romantiken i mitt liv. 50 berättelse av kvinnor och män som fyllt 60 (2009)

Spännande män, som hon mötte vid en fotografering, kom att stå henne nära, i olika världar – från konstens värld till politikens värd. Matisse sonson, Pierre Matisse, gifte hon sig med. En av hennes nära vänner var Olof Palme.

Hon beskriver sin relation till Palme så här i sin memoarbok:

”Ibland har jag träffat människor som jag tycker att jag har känt hela mitt liv, som är vad syskon borde vara, som ser det positiva, har förtroende, lyssnar och litar till det jag säger. Tvillingsjälar. För mig var Olof Palme en sådan människa. Vi gillade och förstod varann från första stund. Äntligen en man som var jämlik! Det fanns mellan oss en stark attraktion och det kom fullständigt oväntat.”

Hur en som skall bli fotograferad av Ewa Rudling kunde uppfatta henne har David Elliot, som blev ny chef på Moderna Museet 1996, beskrivit så här:

”Hon verkade trevlig men helknäpp. När hon stormade in i en färgstark, målad störthjälm i 50-talsstil, såg hon ut som en blandning av hippie och en mormor. Hon överräckte som gåva ett vackert nybakat bröd, format som en fisk.”

Ewa Rudling dog häromdagen, 88 år gammal. Nu härjar Ewa i himlen med sin kamera, en Leica förstås. Med klar, fokuserad blick instruerar hon Gud, som hon genast ville fotografera: ”Sitt där!”, ”Se in i objektivet!”, ”Le inte så mycket.”

Som så många andra tidigare gjort lydde Gud instruktionerna från Ewa Rudling. Och ännu ett fotografiskt mästerverk hade skapats och vaskats fram, när Ewa valt ut den allra bästa porträttbilden.