Bland hörlurar och gamnackar

“Jag kan måla dina skor också om du vill”, sa en man på tunnelbanan till min kille häromdagen. Det blev starten på en kortvarig konversation men som lämnade en långvarig effekt.

Jag åker mycket kollektivtrafik nuförtiden. Bor man där jag bor är det utan tvekan det smidigaste sättet att ta sig runt. Det gör också att jag möter väldigt många människor som är på väg. Varifrån eller vart vet jag inte. Men nästan alla har en sak gemensamt, deras ansikten lyses upp av en skärm och hörseln är avstängd från omvärlden med ett par hörlurar.

Det är nästan uteslutande i sällskap av andra eller barn som inte låter sina sinnen ockuperas av någonting annat än här och nu när de tar sig från A till B.

Jag är inget undantag. Jag har nästan alltid hörlurar i, även när jag inte lyssnar på något. Jag gillar bara känslan av att stänga ute världen lite. Om jag inte läser en bok så skrollar jag när jag sitter på bussen, tåget eller tunnelbanan.

Men ibland har jag sällskap och då händer det att vi inte skrollar på våra mobiler eller läser en bok och då kan vad som helst hända. Det fick vi erfara i lördags.

När vi klev på en tunnelbanan i Slussen fick min kille syn på ett par skor i ögonvrån som fångade hans uppmärksamhet. Hans blick drogs dit och han kunde inte sluta kolla. Det var ett par mörkbruna skinnskor, men till skillnad från vilka finskor som helst var dessa prydda med små färgglada blommor.

Mitt i tankarna om skorna var designade så eller om blommorna var handmålade, hörde han en röst.

“Jag kan måla dina skor också om du vill”, sa skornas ägare.

“Har du målat dem själv? Riktigt snygga”, svarade min kille.

Han tackade så mycket och berättade att han syr och skapar alla sina kläder och målar på sina skor. Mannen sa att vi människor har blivit så dåliga på att ge varandra komplimanger, varpå en till person hoppade på och gav honom en komplimang om skorna. Det blev en liten men härlig dominoeffekt som började med att min kille inte kunde sluta stirra på mannens skor. Och att han var bekväm nog att säga något.

Vi åkte en station ihop med den mannen innan vi klev av tunnelbanan.

Kanske är det för att vi är dåliga på att se på varandra.

Kanske är det för att julen nalkas, eller att Musikhjälpen ligger färskt i minnet som gör mig extra optimistisk och varm just nu, men vi är ju medmänniskor. Om vi såg på varandra, lyssnade på varandra emellanåt, så kanske vi kunde förstå varandra bättre, och ge varandra mer. Om ibland bara en liten komplimang.

Och ni som läser det här kanske sällan åker tunnelbana, buss eller andra kollektiva färdmedel. Men detsamma gäller ju i matbutiken. Vem utom pensionärerna går utan hörlurar där? Vem går på promenad utan dem? Vem sitter i ett väntrum utan att skrolla på mobilen? Eller, för den delen, vid matbordet?

Men samtalet med mannen med de blommiga skorna varade i mindre än 30 sekunder men vi log en lång stund åt det. Och det mötet har vi pratat många gånger om de senaste dagarna.

Vad mer missar vi när vi blockerar omvärlden ute av hörlurar och skärmar? Kanske inte mycket, alltid. Men kanske är det just de där små ögonblicken, mellan två stationer som ger livet det där lilla extra.