KRÖNIKA
06:00 | 2 februari 2025

Rysskräck, jag? Njae….

Respekt för ryssen, javisst. Men jag känner inte ”rysskräck”. I denna krönika motiverar jag varför.

Rädsla för ryssen – som vi alltid kallat ”rysskräcken” – är en del av vår svenska historia och en del av den svenska folksjälen.

Den finländska historikern Johanna Aminoff-Winberg hävdar att vår bild av Ryssland varit densamma sedan 1500-talet.

Ryssarna ansågs vara barbarer som stekte sina fångar levande över öppen eld. Att ryssarna härjade och brände och gjorde människor i Stockholms skärgård hemlösa 1719 var förväntat, bekräftade bilden av Ryssland och vidmakthöll rysskräcken i svenska folkets djup.

Med en polsk mamma har jag vuxit upp med full vetskap om vad tysken och ryssen gjort mot Polen under historiens gång – anfallit, styckat och delat, dominerat och förtryckt. Mellan 1795 – 1918 fanns inte Polen på kartan; ockuperat och delat tre gånger mellan Preussen, Ryssland och Österrike-Ungern.

Jag har också levt med den historiska upplevelsen av Polen som lydstat under det sovjetiska väldet efter andra världskriget, med Berlinmuren som gräns i väster mot vad vi kallade för den fria världen.

Berlinmuren föll den 9 november 1989 och den 31 december 1991 upplöstes Sovjetunionen. 15 stater blev då fria och självständiga: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Vitryssland, Armenien, Georgien, Azerbajdzjan, Moldavien, Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Turkmenistan, Tadzjikistan….

Ryssland blev förstås också ett fritt och självständigt land, befriat från Sovjetunionens ok. Denna upplösning av Sovjetunionen har Putin senare kallat för det största geopolitiska misstaget i Rysslands historia.

Tidigare ryska aggressioner mot Georgien och dagens fullskaliga anfallskrig mot Ukraina är ett uttryck för Putins nationalistiska och imperialistiska ambitioner och planer.

Är jag rädd för ryssen, lider jag av rysskräck? Jag får frågor om detta bland mina vänner och i min läsekrets. Så här tänker jag….

I första hand är Ryssland ett hot mot sina närmaste grannar, som tidigare ingick i Sovjetunionen. Faller Ukraina kommer Ryssland att fortsätta sin aggression, då är sannolikt Moldavien nästa land som får känna på den ryska vapenmakten. Därför är det så viktigt att Ryssland inte vinner kriget mot Ukraina.

Estland, Lettland och Litauen är i detta perspektiv kanske bäst skyddade tack vare ländernas medlemskap i Nato. Paragraf 5 i Natos stadgar väcker respekt även hos Ryssland. En för alla, alla för en. Blir ett Natoland anfallet, ställer hela övriga Nato upp till det anfallna landets försvar.

I andra hand är Ryssland ett hot mot tidigare satellitstater som Polen, Ungern och Tjeckien. Väl medveten om faran och alla historiska erfarenheter har Polen en försvarsbudget som överstiger 4 procent, omkring dubbelt så mycket som övriga Nato-stater i Europa.

I tredje hand är Ryssland ett hot mot Finland och landets långa landgräns mot Ryssland. Att Finland var en del av Ryssland under tsartiden skulle Putin inte låta bli att framhålla vid en en eventuell aggression mot vårt östra grannland.

Först i fjärde hand är Ryssland ett hot mot Sverige. Jag oroar mig alltså inte för en rysk invasion eller ett ryskt fullskalekrig mot Sverige. Spioneri, sabotage, påverksansoparationer kommer helt sannolikt att tillta. Sabotagen mot viktiga kablar på Östersjöns botten är ett uttryck för aggression i begränsad skala. Vi måste naturligtvis slå tillbaka.

Jag stöder helhjärtat det svenska Natomedlemskapet och den svenska upprustningen, som pågår just nu. Klokt att Sverige väntade in sitt beslut i Natofrågan tills Finland bestämt sig. Sedan fanns ingen svensk tvekan.

I dag är alla Nordiska länder medlemmar i Nato. Det är också alla stater i Västeuropa, men också alla stater i det vi tidigare kallade Östeuropa, med de kollektiva försvarsgarantier som denna allians uppställer.

Det var inte länge sedan vi i stor skala nedrustade det svenska försvaret, avskaffade värnplikten, lade ned civilförsvaret och brände upp alla beredskapslager.

Allt detta skedde i bred politisk enighet – ett uttryck för vad jag kallar ”den svenska konsensusfundamentalismen”. Vi har en övertro på breda, politiska lösningar, över alla blockgränser. Då blir allt så bra, tror vi. Historien ger oss ett annat facit inom flera områden.

I alla aktuella frågor måste det finns någon som är djävulens advokat, som vågar säga att Kejsaren är naken.

I bred enighet har vi nedrustat kärnkraften – nu skall den rustas upp.

I bred politisk enighet har vi en pensionsöverenskommelse – som skapar allt fler fattigpensionärer, framför allt bland kvinnor.

När jag konfronterade Peter Hultkvist, då han ännu var försvarsminister, om det kloka i den tidigare svenska nedrustningen, i bred politisk enighet, svarade han:

Till mitt försvar vill jag säga att detta var före min tid, jag har inte deltagit i de okloka nedrustningsbesluten inom försvarsområdet.

Jag kände stort förtroende för Peter Hultkvist. Jag känner också stort förtroende för vår nuvarande försvarsminister, Pål Jonsson, den ende ministern i vår nuvarande regering som doktorerat inom sitt ansvarsområde. Han har doktorerat i krigsvetenskap vid King´s College i England.

Si vis pacem para bellum.” (Om du vill ha fred, förbered dig för krig.) Dessa klassiska visdomsord formulerades av den romerske generalen Vegetius.

Denna sanning består i vår egen samtid.

Kommentera artikeln

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-
GRATISTIDNINGARNA

Magazin24 – Årets lokala insats 2023

Magazin24 – Årets gräv/artikelserie 2023

Magazin24 – Årets lokalsajt 2020