Tillsammans är det viktigaste ordet

I det omkring tvåhundratusen år som människan vandrat på detta klot kallat jorden, eller även känd som Tellus, så har vi ju varit i grupp. Vi har bott i grupp, vi har samlat och jagat i grupp.

Biologiskt sett så är människan ett djur, tillhörande kategorin flockdjur. Det innebär att rent biologiskt finns det djupt liggande behov i oss för att överleva. Vi behöver äta, vi behöver sova, men vi behöver också träffa andra människor. Det här är enligt den TV-skärm-kända psykiatrikern Anders Hansen.

Så hur kommer det då sig att det finns en så enormt stor del av befolkningen som känner ensamhet? Hur kommer det sig att vi har nått en punkt där mer än var femte svensk över sexton år känner ensamhet och isolering när tillhörighet är en av de viktigaste behoven människan har?

En fråga har sällan endast ett svar. Men jag gissar att sociala mediers utveckling spelar en stor roll i det här. Vi kanske nöjer oss med att se en uppdatering i flödet från en vän eller familjemedlem och känner att vi har koll på hur läget är med dem så vi struntar i att boka in en lunch ihop eller att plocka upp mobilen och ringa ett samtal.

För ett par månader sedan skrev jag en krönika om att det kanske ändå var bättre förr, och jag fick då ett brev från min farmor där hon skrev om hur hon upplevde det. Jag blev inte förvånad när jag kände någon form av avundsjuka och längtan tillbaka till en tid jag inte riktigt är gammal nog att minnas när jag läste vad hon skrev. Som att vänner bara svängde förbi hemma hos en, oinbjuden och omedveten om någon ens var hemma. Bara för att komma in på en kopp kaffe, snacka lite och sedan bege sig igen. Nuförtiden blir jag och många med mig förvirrade och snudd på rädda när det ringer på dörrklockan oförberett.

Känslan av att sträva efter en gemenskap och att känna samhörighet är kanske olika tydlig beroende på vem du är och vilken situation som du befinner dig i. Jag tror att vi alla mår bra av att vara själva och ha egentid där vi kan fokusera på oss själva och vårt egna välmående.

Men att vara själv och ensam är två vitt skilda saker och bör ej bli synonyma.

Den före detta ordförande för FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, sa en gång att det viktigaste verktyget vi har är ordet, och det viktigaste ordet som finns är “tillsammans”. Att ett ord faktiskt kan rädda liv. Att ett ord rymmer så otroligt mycket betydelse och mening.

Att vara tillsammans handlar om att ta sig an de stora utmaningarna som krig och miljökatastrofer, gängkriminalitet och orättvisor. En viktig sak i att vara tillsammans handlar om att ha en öppenhet mot omvärlden och andra människor. Och jag tror att det är där vi har hamnat fel. Vi har förlorat tillit till det vi inte känner till. Istället för nyfikenhet har vi slutit oss och bemöter det okända med förakt och förnekelse. Det stavas o-k-u-n-s-k-a-p och det är livsfarligt.

Ensam är kanske stark, men tillsammans är starkast.