En kärleksfull diva!

Hon föddes med svår CP-skada. Läkarna trodde inte att hon skulle kunna sitta, gå eller tala. 24 år gammal fick hon även diagnoserna adhd och autism. Hon är stolt över sina funktionsvariationer och bevisar varje dag att allt är möjligt för den som tror att allt är möjligt. Magazin24 har träffat Moha Frikraft.

Moha är född i Köping 1989. Växte upp i Arboga med sin mamma, bonuspappa och bonussyster.

– Jag har aldrig känt mig annorlunda. Min mamma har aldrig särbehandlat mig. Jag har alltid fått göra det jag vill på mitt eget sätt.

När vuxna haft synpunkter har hennes mamma alltid sagt ”låt henne prova”.

En gång som liten fick Moha fritt krypa omkring på golvet i en mataffär. Då frågade någon ”varför låter du ditt barn smutsa ner sig på golvet?”. Då svarade min mamma ”det är hennes sätt att ta sig fram”.

När Moha skulle börja riksgymnasiet flyttade hon till Kristianstad, sedan till Stockholm. Först i Tyresö, sedan Kungsholmen. Därefter flyttade hon till landet utanför Norrtälje.

I dag bor Moha i skogen utanför Kolsva, där hon föder upp hundar av rasen svensk-dansk gårdshund.

– Jag har en fin tik. En avelscoach hjälper mig att hitta lämpliga hanhundar, som får betäcka min tik. Mycket noga med att få rensasiga valpar, inga gatukorsingar (skrattar).

Moha har LSS-assistans dygnet runt. Några timmar på natten har tjänstgörande assistent sovande jour.

Vad behövs för att din vardag skall fungera?

– Min manuella elrullstol. Den är liten, enkel att ta med sig och gör mig friare.

I allt Moha gör krävs noggranna förberedelser och rutiner. Det måste finnas checklistor och att alla assistenter gör likadant. Inte alltid så lätt. Mohas assistenter är ju också olika och unika.

Moha måste alltid få ett lågaffektivt bemötande, framför allt om hon själv blir ledsen, arg eller besviken.

– Mina assistenter får utbildning i lågaffektivt bemötande. Det hjälper oss att kommunicera med varandra.

Sedan en tid tillbaka driver Moha en butik i Ågången, intill Restaurang Falkboet. Butikens namn är Levande Oasen. Butiken drivs som ett socialt företag, som ingår i hennes ”dagliga verksamhet” (ett begrepp inom LSS).

Här säljer Moha sina fem utgivna böcker, kläder, smycken och prydnadssaker – som hon fått av vänner och bekanta för att sälja i butiken. Alla intäkter går till att täcka kostnader: hyra, varor, förbrukningsmaterial.

Hennes CP-skada sedan födseln påverkar hennes tal, syn och motorik. Innan hon fick sina diagnoser kunde det låsa sig för henne, både fysiskt och psykiskt. Ibland fick hon panikångest, särskilt på kvällarna eller efter en lång skoldag. Hennes mamma kallade tillstånden för ”kaos” eller ”tilt”.

Moha själv skiljer mellan sina ”synliga och osynliga” handikapp.

– Vissa ser bara mina fysiska handikapp, att jag sitter i rullstol, att jag har svårt för att tala. Det är svårare med mina osynliga handikapp.

Hennes diagnoser har gjort livet enklare för Moha.

– Förr var jag bara en jobbig skitunge. Nu förstår mina assistenter varför jag ibland beter mig som jag gör.

Hur begränsas du av din CP-skada och dina diagnoser?

– Kommunikation och det sociala samspelet är svårast för mig. När jag pratar tycker jag att jag är tydlig. Men varje ord tolkas subjektivt. Då känner jag att jag ofta blir missförstådd.

Mohas handikapp har inte hindrat henne att resa i världen, ta körkort, blogga, skriva böcker, hoppa fallskärm, flyga bodyflight, skriva musik, bli fotomodell…

– Jag är ett levande bevis på att allt är möjligt. Jag får alltid börja i botten när jag vill nå toppen. Det är inte alltid lätt, men det går. Och jag gör det på mitt sätt.

Hur gick det till när du bytte efternamn?

– Jag skrev till morfar och frågade om det var OK att jag bytte efternamn. Jag bytte från Paananen till Frikraft.

Vilket fantastiskt namn, passar dig perfekt, kommenterar jag.

– Eller hur? Jag är inte vad jag äter. Jag är vad jag heter. En fri kraft. Därför heter jag i dag Frikraft. (Skrattar…)

Vad handlar allt om i grunden?

– Att jag vågar vara mig själv oavsett vad folk än säger. Jag har valt att acceptera mitt liv som det är.

Vissa dagar måste ändå vara mörka?

– Javisst, mina funktionsvariationer är ett helvete ibland. Men jag orkar inte vara deppig och ledsen. En och annan mörk dag är OK. Sånt är livet för alla. Sedan försöker jag gilla läget och se framåt.

Moha har bloggat om sitt liv. Snart kom idén att ge ut tankar i bokform. Hittills har det blivit fem olika titlar.

Vad vill du med dina böcker?

– Det finns så många tankar och känslor inom mig som jag vill få ut. Och jag upplever så mycket hela tiden, framför allt möten med andra människor. Jag försöker blanda komiskt och sorgligt. Jag vill att läsaren skall förstå min livsresa, inse att jag hittat kraften i mig själv.

Hur går det till när du skriver dina böcker?

– Jag får hjälp med struktur och disposition av en skrivcoach. Orden är mina, som skrivcoachen fångar upp och nedtecknar.

Moha har också haft uppdrag som ”underklädesmodell”.

– Som modell vill jag utmana normer, chockera på mitt vis. Det finns inte många modeller med funktionsvariationer. Jag vill vara en av dem.

Moha har också varit Lucia.

– Det bröt mot normen att se en Lucia i rullstol. Det gick bra …

Moha är utbildad kostrådgivare, aromaterapeut och personlig tränare.

– Individanpassade utbildningar som jag betalat själv eller med hjälp av min mamma. Har tyvärr svårt att få jobb och uppdrag inom dessa områden.

Vi sitter och pratar på Sjömans konditori. Det är nyårsafton, på eftermiddagen, och konditoriet är nästan fullt. Moha har med sin goda man. Vi dricker kaffe och äter varsin smörgås.

Det tar mig någon minut att ställa in mig på Mohas våglängd. Därefter har jag inte svårt att uppfatta hennes tal. Vi samtalar under en timmes tid.

Vem är du, innerst inne, Moha?

– Jag är envis, jag kan allt på mitt sätt. Jag tror att allt är möjligt. Själv är jag ett levande bevis på det. Jag vill visa att det omöjliga är möjligt, även om det är svårt ibland, lätt ibland. Jag får ju stöd och hjälp, dagligen. Trots att jag har lite hinder i livet har jag försökt att vända det till något positivt.

Var hämtar du energin till allt detta?

– Mycket har jag fått av min mamma, och jag tackar henne för det. Men min livsfilosofi har växt och utvecklats inom mig själv, I dag lever jag i filosofin och övertygelsen att allt är möjligt. Jag är ett levande bevis på att det går att göra det omöjliga till någonting möjligt.

När har det varit lätt, när har det varit svårt?

– Jag har hela mitt liv fått kämpa. Har upplevt hur svårt det är att få en plats i samhället. Det är svårt att leva med synliga och osynliga funktionsvariationer. Jag gör det, är van vid det, har gjort det i hela mitt liv. Jag har ju inte sett livet från den andra sidan, bara från min sida. Detta är ju mitt liv.

När är det allra svårast?

– När jag möter människors attityder mot mig kan det ibland vara mycket svårt. Oförståelse, fördomar, brist på inlevelse, brist på empati.

Jag säger till Moha att jag känner värme och välvilja mot hennes person och frågar om inte detta är ett vanligt bemötande från människor hon möter?

– Nej, folk tycker ofta att jag är arg och utåtagerande. De glömmer bort att försöka förstå vad som händer inom mig, hela tiden. Jag blir missförstådd och misstolkad, varje dag.

Hur vill du att folk skall uppträda mot dig?

– Jag vill att de skall ställa frågor i stället för att försöka tolka. Vill att folk skall förstå vad jag menar med mina ord, som speglar verkligheten, inte med sina ord, som är en tolkning. Jag vill bli sedd som den jag är, inte en tolkad bild av mig som någon annan målar upp för sig själv.

Jag säger att det är fantastiskt att se Mohas ”roll-up”, där hon framhåller sin cp-skada, autism och adhd som ”styrkor”. Hur är det möjligt?

– Utan dessa funktionsvariationer hade jag inte varit mig själv. Jag säger hela tiden till mig själv: Våga vara dig själv. Acceptera livet som det är. Synliggör det osynliga. Allt är möjligt. Jag får daglig hjälp av alla mina assistenter. Utan dem hade det inte gått.

Hur ofta föreläser du?

– När jag får en bokning. Min första föreläsning tog ett halvår att öva in. När jag lärt mig min föreläsning, kan jag framföra den som rinnande vatten.

Hur känns det att ha talsvårigheter men ändå våga stå på scen och föreläsa?

– Jag vill sprida mina budskap och jag vill vara en förebild. Därför gör jag det, även om det tar mycket energi.

Vad händer när du står på scen eller blir fotograferad?

– Då går jag in i ett ”arbetstillstånd” och allt blir lättare.

Har du hjälp av logoped?

– Det har jag haft tidigare, men inte i Köping. Men jag har övningar som tidigare logopeder lärt mig. Dessa övningar tränar jag på själv, hemma. För min andning och min artikulation är det bra att köra mitt logopedprogram varje dag.

Vad är viktigt för att din vardag skall fungera?

– För att jag skall kunna vara i min egen energi måste jag ha rutiner att följa och hjälpmedel som stödjer mig.

Har du fler djur än dina hundar?

– Tre katter och lite dammråttor.

Förebilder i ditt liv?

– Min hörselskadade morbror, nio år äldre än jag, har varit en förebild för mig. Vi spelade Nintendo på 90-talet-Jag är tacksam att han funnits i mitt liv. Han är en av få förebilder jag har.

Några flera?

– Jag själv, jag är bäst (skrattar)

Du hade kunnat välja attityden ”åh, vad det är synd om mig”. Ingen människa föds med attityden ”allt är möjligt”. Hur kom du fram till att välja denna attityd i ditt liv?

– Min mamma lärde mig tidigt att allting är möjligt och att jag kan göra allting på mitt sätt, oavsett vad. Det fick jag höra av min mamma i hela min barndom. Som liten såg jag inte mig själv som handikappad. Men länge trodde jag att jag måste vara handikappad för att människor skall älska mig.

Det är lätt att älska dig för den du är!

– Det vet jag nu. Men kärlek är svårt. Känslor är svårt. Jag har tappat tillit till människor. Det är svårt att ta emot kärlek. Det är enklare att ge kärlek. Det är jag bra på. Jag har blivit misstolkad, glömd och övergiven. Att kunna älska sig själv är viktigast av allt. I dag gör jag det. Då är det lättare att känna att omgivningen älskar mig för den jag är.

Vad hos dig själv älskar du mest?

– Att jag är jag, att jag har mina diagnoser. Utan dem skull inte jag vara jag. Utan dem skulle jag inte intressera mig för mina och andras mänskliga rättigheter. Det är tack vare mina diagnoser som jag blivit medveten om att jag måste bidra till att synliggöra och få folk att förstå.

Vad är mest viktigt för dig att få folk att förstå?

– Hur viktigt det är att vi människor ser varandras utsida och insida sådan den är. Inte försöka göra en egen tolkning. Få folk att förstå värdegrunden – hur är det att vara människa på riktigt. Miljön är viktig. Men om människor inte mår bra kan vi inte ta hand om miljön. I dagens samhälle mår många dåligt.

Varför tror du att så många mår dåligt i dagens samhälle?

– Folk tolkar utifrån sig själva, dömer utifrån sig själva. Vi har skapat ordet ”norm”. Men norm är ett påhitt. Norm är inget som finns. Vi låser in folk i olika fack i vårt eget medvetande. Då uppstår missförstånd och osämja. Konflikter som bygger på att våra bilder av varandra är felaktiga.

Vad är det vi borde säga till varandra när vi möts?

– Hur mår du på riktigt. Inte bara ’hur mår du’. Då skulle vi bli mer uppriktiga mot varandra. Då kan vi se varandra.

Ditt råd till föräldrar?

– Förstå att barn är fria individer. De tycker inte alltid som sina föräldrar. Lyssna, känn in. Låt ditt barn prova och utvecklas. Behåll din rädsla och din oro för dig själv. Säg alltid till barn. Du är unik. Du kan.

Läser du böcker?

– Nej. Jag har mycket svårt för att läsa. Det beror på min CP-skada. Jag lyssnar inte heller på ljudböcker. Då somnar jag.

Vilken typ av TV-program tittar du helst på?

– Dokumentärer om historia, deckare, dramakomedier.

Vilken musik lyssnar du gärna på?

– Allätare. Utom jazz, klassisk musik och hård metall. Allra helst lyssnar jag på 80-talsrock. Bon Jovi, Queen, Scorpions.

När du var tio år hade du en traumatisk upplevelse, vad räddade dig?

– Jag fick ångest, ville ta livet av mig, började tröstäta. När jag såg Magnus Carlsson på Melodifestivalen kände jag att jag vill leva. Låten han sjöng hette: ’Se mig bara för den jag är.’ Därefter försökte jag se honom i så många konserter som möjligt, först i Barbados, sedan i Alcatraz, sedan som solosångare.

Vad äter du helst?

– Sallad och protein. Älskar kött, fisk och skaldjur.

Vilka är dina bästa personliga råd till dina medmänniskor i världen?

– Självkärleken är viktigast. Om du inte kan älska dig själv, kan du inte älska någon annan. Människor måste lära sig att de duger, att de är bra som de är.

Vad får dig att skratta?

– Jag gillar sjuk humor, buskis och barnskämt.

När känner du dig lycklig?

– När jag får ta plats, när jag får prata om mitt liv, när jag är med mina djur, när jag signerar böcker, när jag är i butiken Levande Oasen i Ågången.

Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?

– Fortsätta att vara mig själv och leva mitt liv. Världen behöver mig.

Din största dröm, din djupaste längtan?

– Att få bli mamma. Jag vet att jag skulle bli en mycket bra mamma.

Vi avslutar vårt samtal. Jag är rörd och berörd, varm om hjärtat. Går hem och städar och förbereder kvällens nyårssupé med några få vänner. Energin jag får i mötet med Moha finns kvar när folkets fyrverkeri börjar på Stora torget utanför mitt vardagsrumsfönster, när det nya året inleds.