Klassiska hockeyorten som förlorat sin glans

Våren 1944. Den 900 dagar långa belägringen av Leningrad avbryts. Samtidigt som andra världskriget härjade i Europa spelades det hockey i Surahammar.

Säsongen 1944 hade Surahammars IF vunnit Division 2, precis före storstadslaget och seriefavoriten Västerås SK. I kvalmatchen till Division 1 besegrades Surahammar med 3-2.

På andra sidan stod stockholmslaget Skuru IK. Trots en sen kvittering av Suralegenden Folke Berg kunde Skuru vinna efter ett mål i slutskedet av matchen. Precis som belägringen av Leningrad så avbröts Surahammars avancemang till landets högsta serie. Det var iallafall vad alla trodde.

Sommaren 1944 beslutade svenska ishockeyförbundet att utöka högstaserien med hopp om att sprida ishockeyn i landet. Eftersom att Surahammar vann sin serie, flyttades de upp per automatik. Där och då blev Surahammars IF det första elitlaget från Västmanland i Sveriges högsta serie.

Våren 2019, Surahallen. Eldsjälen och ”Mr Sura”, Staffan Hesselbäck sitter i ena hörnet av Surahallens kaféteria och minns tillbaka till tiden när Surahammar utmanade storstäderna och när Surahammars iskrigare var bäst i länet. Han minns speciellt rivaliteten med Västerås IK.

– Det var 1969 och Surahammar gästade Västerås. På den tiden spelade båda lagen i högstaserien. Jag var 10 år gammal när jag stod i Rocklundahallen och det var ungefär 9 000 tusen personer på den matchen. Sura fick stryk med 7-3 eller något sånt.

Resultatet var inte så förvånande. Här någonstans i tiden hade Västerås gått om Surahammar och blivit länets bästa lag. Men returmötet 1969 blev något speciellt för brukslaget Surahammar.

– Västeråsarna kom med bussen i full utrustning för de ville inte byta om i omklädningsrummet här. De skulle bara komma hit och vinna och sen spela SM-slutspel. Det var deras inställning, säger Hesselbäck och minns tillbaka.

– Bo Schilström sprätte upp 1-0 i nättaket i första perioden. Vi vann till slut med 3-0. Tänk dig, ett gäng bönder förstörde storstadslagets SM-drömmar, säger Staffan Hesselbäck med en märkbar stolthet i rösten.

Senaste gången Surahammar var i Allsvenskan, det vill säga näst högsta serien, var 1995.

Då mötte de lag som Brynäs, Södertälje och Björklöven. Men två år innan var det nära att klubben sattes i konkurs.

– Vi hade ett möte under våren 1993. Det hade framkommit att föreningen hade ungefär 2,5 miljoner i skulder. Så det var mer ett krismöte angående klubbens överlevnad. Här kunde klubben dö ut helt.

Föreningen skulle snart fylla 80 år, och stod inför en ekonomisk katastrof.

– Vi bestämde oss att göra ett sista försök att hålla klubben vid liv.

Surahammar tillsatte en ny styrelse som brann för föreningen, med Mats Bark och Dan Andersson i fronten, samt hade de en stor dos tur.

–IK Westmannia gick i konkurs då, vilket gjorde att det kom tillbaka väldigt duktiga spelare till Surahammar. Bland annat Peter ”Biffen” Pettersson och Johan Lundkvist kom tillbaka.

Hur kunde klubben rädda en så skadad ekonomi?

– Vi hade en väldigt bra dialog med våra sponsorer som ställde upp bra för oss. Sen var det något lån som kunde avskrivas. Den nya styrelsen med Mats Bark och Dan Andersson gjorde ett riktigt hästjobb för att rädda föreningen.

Föreningen var räddad.

Tack vare det här fick Surahammar ihop ett slagkraftigt lag och gick från botten av division 2 till Allsvenskan på bara några säsonger. Tiden i Allsvenskan blev dock kortvarig. Bara en säsong spelade de innan de trillade ner i Division 1 igen. I den här vevan kom också Bosmandomen. Det var en konflikt mellan den belgiske fotbollsspelaren Jean Marc Bosman och en klubb som vägrade släppa honom till en annan klubb. Bosman drog det till rättegång och vann målet. Det här gav en rejäl effekt i sportvärlden. I korta drag handlade det om att idrottare hade rätt till fri transfer efter sin kontraktstid. Förr kunde klubbarna styra individuella spelare på ett annat sätt. Det här gjorde det svårare att locka spelare till Surahammar. Det blev helt enkelt för dyrt att behålla spelare, och det blev inte lika exklusivt att spela hockey i Surahammar längre.

Sedan dess har det inte hänt mycket i den forna hockeyorten. Trots sin anrika historia har Surahammar under de senaste åren varit inblandade i kval nedåt.

I år är inget undantag.

– Det är ett betydligt bättre lag i år än vad vi har haft på länge, skulle jag säga. Vi har spelat mycket bra ishockey men vi har haft svårt att komma ifrån matcher med vinst, summerar Staffan Hesselbäck säsongen 2018/2019.

Surahallens istidsschema är inte lika välfyllt som det var en gång i tiden. Det beror mycket på att ungdomsverksamheten har börjat sina och spelare lockas istället av storstaden och andra aktiviteter.

– Spelare går till storklubbar för att de tror att de blir bättre hockeyspelare då. Det fungerar inte så, stanna kvar i moderklubben och få chansen att spela mycket mer. Då utvecklas du mer som spelare.

Vad tror du om Suras framtid?

– Det gäller att överleva. Jag är orolig, men man måste vara positiv. Kolla bara på de övriga småorterna i länet. Alla har det jobbigt ekonomiskt och det är svårt att säga vart det här är på väg.

Staffan Hesselbäck tittar ut genom fönstret medan han funderar. Han harklar sig och säger sedan.

– Vi måste ha fler människor som brinner för ishockeyn. Vi är för få just nu. Flera måste engagera sig, annars finns det snart inga hockeylag i Västmanlands småorter, säger Staffan Hesselbäck.

Det finns ingen tvekan om att hockeyorten Surahammar har tappat sin forna glans. Frågan man borde ställa sig är vad det kan få för konsekvenser för Västmanlandshockeyn.