Rådhuset, Lewi Petrus och Stålverk 80

Ni behöver inte skämmas – alla är vi födda med ett uns nyfikenhet. Och det är inte bara där det knakar i fogarna.

Äktenskapet SAP-KD-C-V i Köpingspolitiken ger samma känsla på håll. Det verkar knaka i fogarna. Inte mycket görs, och görs något, är sämjan i gruppen avtagande och det är en övergripande avoghet att försöka kompromissa bortom de redan befästa positionerna.

Men blir det en revolt i Rådhuset? Antagligen inte, bara ett smärtsamt stillestånd.

Nu finns det inget hot mot dagens ledande koalition eftersom en utmaning behöver komma från SD – M men där har SD helt fått oppositionell pyspunka. Moderaterna själva kan inte leda någon omstörtande verksamhet i kommunfullmäktige utan att SD går på offensiven – med förhoppningen att den koalition man hade med M – SD – VF – L – KD kommer på banan igen. Men det kräver att Kristdemokraterna hittar den smala vägen igen och inte irrar runt utan tar intryck av vad den brinnande busken sa. Packa ihop era pinaler och dra.

När Lewi Pethrus skapade KdS (KD) i mitten av 1960-talet som en reaktion på hur kristna värderingar trycktes ner, hur samhället sekulariserades och att traditionella värden ersättes med nya politiserade värden som ledde politiker bort från kärnfamiljen och emot kollektivet.

Lewi Pethrus sade till de sina som startskottet för KdS; ”Har du samvete att låta det här fortgå, utan att vi gör något?” och från det snabbt till dagens kristdemokrater som är stödhjul åt Arbetarkommunen och deltar i det socialistiska samhällsbygget. Det är tur att kristendomens genomgående tema är förlåtelse för jag har en känsla av att Lewi Pethrus skulle vara rätt upprörd över den utvecklingen. Frågan är hur länge Köpingsbygdens kristdemokrater tänker vara stödhjul åt Arbetarkommunen och för en utomstående verkar det äktenskapet knaka i fogarna.

Men allt handlar inte om utsikten från Ströbohög – monumentet över vad man kunde bygga innan Plan- och Bygglagens (PBL) tillkomst.

På Arboga Kommuns webb kan man läsa något som är skrivet med Thor Modéens illustra hurtighet; ” En etablering av en solcellspark skulle innebära ett tillskott av lokalproducerad och förnybar el i vår kommun. Att energitillgången stärks är viktigt för Arbogas attraktionskraft och tillväxt. Nu kommer vi att följa processen och planeringen framåt, säger Jonna Lindman (M), kommunstyrelsens ordförande i Arboga.”

Det som kommer att ske ger ett tillskott till den lokala ekonomin, det kommer att skänka tillväxt, det har regionalpolitiskt positiv inverkan och det finns inget alternativ till att bygga solcellsindustrin. Det är bara att bygga och helst nu om inte igår. Samma argument användes för Stålverk 80, Sveriges i särklass mest katastrofala industrisatsning, men likheterna stannar inte där.

I boken ”Stålindustrins upprepning av historien?” av Magnus Henrekson framgår några anledningar varför Stålverk 80 gick helt åt skogen. Där nämns att hela projektet vilade på bristfälliga underlag och att politikernas incitament att agera ansvarsfullt var svaga.

Under tiden för Stålverk 80 (1973-76) så präglades samhällsklimatet av överoptimism och kritik lyste med sin frånvaro. De få kritiska invändningarna avfärdades. Politikerna rörde sig i flock. Exakt samma förutsättningar gäller för solindustrin i Arboga på 753 hektar mark – och politikerna applåderar – på samma sätt som de förr gjorde för Stålverk 80.

När jag i laglig fart och med nytvättade backspeglar passerar mellan Västerås och Enköping ser jag Mälarenergis solindustrin utmed E18. På Mälarenergis webb kan man läsa ”Solparken ligger vid E18 cirka 5 km öster om Västerås i riktning mot Enköping och är en av Sveriges största. Den täcker en markyta på cirka 40 000 kvadratmeter.” Den är alltså fyra hektar. Det är en av Sveriges största solindustrier.

Den projicerade solindustrin i Arboga är etthundraåttioåtta gånger större – du läste rätt – 188 gånger större. Och Mälarenergis solindustrin fungerar inte, vilket gör den till en av Sveriges största misslyckanden. I Arboga kommer den tänkta anläggningen att bli en av världens största. Resten kan du räkna ut.

På Mälarenergis webb säger bolaget; ”Solföljarna är monterade med dubbla axlar som gör dem rörliga, på så vis följer de solen och utnyttjar solens strålar maximalt.” Verkligen?

Ni har alla passerat denna ruin av ren politiskt drömmeri och överoptimism där hälften av solpanelerna pekar mot jordens inre och resten mot Hedesunda eller Härnösand – den mörkaste delen av jordklotet. Ibland pekar de åt alla andra håll än den riktning där det eventuellt kan finnas lite solljus.

Förlust, förlust och åter förlust. Tydligen åker aldrig Arbogas kommunalledning på E18 mellan Västerås och Enköping där detta monument över mänsklig enfald utplacerats av Mälarenergi.

Givetvis är det glädjekalkyler som driver Arbogas solindustri på 753 hektar eftersom det inte finns någon plan för hur en avveckling skall ske om det inte fungerar eller när solcellerna är ekonomiskt eller tekniskt slut. Det är en avvecklingskostnad som antagligen är närmare hundra miljoner kronor. Det finns inga garantier för att hantera återställning och avveckling av anläggningen. I dagsläget återvinns väldigt lite av en avvecklad solcellsanläggning så miljöpåverkan över en hel livscykel är betydande. Precis som stora delar av Arbogas bildade och insiktsfulla befolkning inser jag att Arboga har inget att vinna på detta Stålverk 80-imititerande projekt.

Jag känner igen motargumentet – vi måste och det finns inget alternativ för om 30 år behöver vi fyrtioåtta gånger mer elektricitet. Precis. Och det var samma argument som de som sa att lampoljan utvunnet ur valar skulle ta slut på 1800-talet, valarna blev färre och färre och man behövde fyrtioåtta gånger mer ljus, och då uppfanns elektriska glödlampan. Tjolahopp – och civilisationen tog ett steg framåt.