Fötterna på jorden och själen i kosmos

Det första jag tänker på när jag möter en osminkad Regina Lund är naturligtvis hur vacker hon är. Det jag blir medveten om efter några timmars samtal med henne är hennes allsidighet och mångsidighet. En så intressant och spännande personlighet.

Som människa, kulturskapare och samhällsengagerad medborgare.

Regina är skådespelare och sångerska. Konstnär och låtskrivare. Poet och författare. Hon har varit aktiv i Amnesty International och Röda korset och hållit ett antal fredstal vid demonstrationer runt om i landet. Hon är vegetarian och nykterist. Clairvoyant och medium. Tarotläsare och healer.

Hon har sannerligen fötterna på jorden och själen i kosmos.

Regina slog igenom då hon plockades direkt från scenskolan av Ingmar Bergmans äldste son, Jan, för att göra Ofelia i riksteaterns uppsättning av Hamlet, som blev en stor succé. Som sekreteraren Mona i TV-serien Rederiet 1994 blev hon känd för svenska folket. Hon har gjort ett tjugotal långfilmer och nominerades till Guldbaggen för sin huvudroll i Sjön. Hon belönades 1995 med privatteatrarnas pris Guldmasken för sin rollprestation som Marilyn Monroe i musikalen I hetaste laget. Hon har också spelat Greta Garbo och Marlene Dietrich på scen. Hon har givit ut 15 musikalbum där hon själv sjunger egna låtar. Hon har medverkat i Stjärnorna på slottet och varit sommarpratare i P1. Hon tävlade i Melodifestivalen 2007.

Detta är ett litet axplock ur Reginas liv i offentligheten.

Vi möts i Kungsör i mitten av juli, där Regina Lund hänger sin konstutställning Space och Vara Ditt Hav i Sjövillan, med Thor Modéen-sällskapet som arrangör. 215 tavlor i olika storlekar som skall skänka besökaren en känslomässig konstupplevelse i sommarens hjärta.

Det var inte första gången Regina Lund ställde ut sina tavlor i Västra Mälardalen. ArtAttack hette en utställning som ett gäng entreprenörer och konstnärer från Köping (samt en från Gotland) arrangerade på Hotell Scheele år 2014. Den höll på i tio dagar och lockade över 3000 besökare. En av de tio konstnärer som då ställde ut var Regina Lund.

Varför målar du?

– Varför andas jag, jag bara måste. Jag har gjort 59 utställningar, med olika uttryck och orsaker i varje utställning. Jag vill kommunicera styrka, kärlek, ljus, luft, kraft, intelligens. Jag vill kommunicera färg, gärna färgen blå, som är så läkande. Jag vill kommunicera och få människor att tänka i nya banor. Jag vill kommunicera att man kanske bara skall känna skönhet i upplevelsen och i nuet.

Regina föds i Vasa i Finland, då fadern Christian Lund är regissör och teaterchef på Svenska Teatern.

– Pappa anställer min mamma som skådis och dansös och jag blir till. Jag ammas bakom scenen, jag föds in i teatern. Mina föräldrar skildes när jag var 1 år gammal. Pappa fick vårdnaden, men han var bara 23 och lät sina föräldrar ta hand om mig.

Regina växer upp hos farmor och farfar i Gävle. Farfar Wiggo Lund är advokat, farmor Brita Wahlquist, bibliotikarie.

Hur var farmor och farfar?

– Jag minns min farmor med sin värme och fasta hand. Hur hon bakade och berättade sagor. Farfar bar på ett lugn och en auktoritet, som blev min trygghet. Orden vägde tungt, jag lärde mig tidigt att lyssna, att läsa av stämningar, att iaktta. Mina farföräldrar gav mig rytm och språk.

I klassrummet händer något, när Regina börjar skolan. Hon sitter stilla, följer lärarens rörelser med blicken, suger åt sig ord som om de vore syre. Böckerna blir portaler – till andra världar, andra tider, andra människor. Hon lär sig snabbt att läsa. Det dröjer inte länge förrän hon läser på en nivå långt över sin ålder.

Vad betydde skolan för dig?

– Skolan blev inte bara en plats för inlärning. Det blev en plats där jag fick vara mig själv. Här fanns regler, men också struktur, uppmärksamhet, bekräftelse. Lärarna såg mig. Jag får höra att jag är ”begåvad”, ”duktig”, ”lättlärd”. Men att jag också var något annat: ovanlig. Någon som inte riktigt passar in i flickmallen. Men kunskapen ger mig makt. Orden ger mig röst.

Regina skriver långa uppsatser, berättelser, fantasier. Får höra att hon borde bli författare, akademiker, ”något stort”. Det fyller henne med stolthet – och press. Hon lär sig att prestation är en väg till kärlek, till respekt. Hon känner att när hon gör bra ifrån sig, får hon finnas till lite mer.

– Skolan blev mitt andrum. Ett ställe där jag för första gången börjar ana vem jag själv kan vara och att det kanske är någon helt annan än vad andra förväntar sig. Jag älskade att gå i skolan, jag hade kul och tyckte om att studera.

Under uppväxtåren tävlade Regina i gymnastik för Gefle Gymnastik Förening och vann guldmedalj i 70-iaden Gästrikland/Hälsingland. Hon spelade också musikal och fars, dansade och sjöng, i Gävle Musikteater

Regina är sjutton år när hon lämnar Sverige för ett år som utbytesstudent i Salt Lake City, Utah. Det är 80-tal, världen är i rörelse, och nu ska hon själv få röra sig i den. Det är ett steg ut i det okända – men också ett kliv in i sig själv. Hon kommer till en värld där allt är annorlunda: kulturen, språket, människorna. Men i det främmande ser hon sig själv tydligare.

Regina återvänder till Sverige med ett nytt självförtroende. Hon har sett att världen är större än Gävle.

– Jag hade lärt mig att jag kan förflytta mig – fysiskt, intellektuellt, konstnärligt, utan att förlora mig själv. Kanske till och med för att hitta hem.

Varför väljer du att läsa juridik efter studenten?

– Att läsa juridik kändes som att ta ansvar och göra något vettigt. Självklart var jag påverkad av farfar, advokaten, med hans känsla för moral och principer. Men jag fascinerades också av logiken i lag, struktur och rättvisa. Studier i juridik kändes som en grund att stå på, intellektuell stimulans, disciplin, ett tydligt mål.

Men en rastlöshet växer i henne. Teatern viskar i bakgrunden. En längtan efter det uttrycksfulla, som inte ryms i paragrafer.

–Jag levde ett slags dubbelliv – pluggade på dagtid, men sökte mig till kulturvärlden på kvällarna. Jag spelade, sjöng, skrev låtar. Prövade roller, både bokstavligt och bildligt. Till slut blev allt så tydligt: juridiken är min rustning, men inte min väg.

Regina söker till scenskolan i Göteborg. Inte med självsäkerhet, men med ett inre tvång. Det är nu eller aldrig. Hon kommer in på första försöket. ”Du bara gick rakt in”, säger lärarna.

– Jag fick beröm för min närvaro, mitt allvar, min absoluta koncentration. Jag förstod att kroppen visste vad huvudet inte vågat erkänna, att det var scenen som kallat. Inte för berömmelsen utan för möjligheten att säga något sant. Jag hade inget att förlora, men allt att uttrycka.

Utbildningen är krävande, både fysiskt och psykiskt. Det handlar inte bara om att lära sig teknik, utan om att blottlägga sig själv, gå in i andra människors psyken och göra det trovärdigt, varje dag.

– För mig handlade det inte om en lek med roller utan blev snabbt ett sätt att leva. Jag är aldrig halvhjärtad. När jag spelar gör jag det med hela kroppen, hela rösten, hela livserfarenheten.

Snart kommer de första stora rollerna. Hon spelar Ofelia på Riksteatern, en roll som kräver både skörhet och intelligens. I Arthur Millers Häxjakten gör hon en kvinna i kamp med både sig själv och sin samtid.

TV-rollen som Mona Kjellgren i Rederiet blir ett genombrott. Plötsligt känner folk igen henne på gatan. Hon får beundrarbrev, erbjudanden, uppmärksamhet. Men med synligheten kommer också något mörkare – baksidan av offentligheten. Hon märker snabbt att hon inte längre äger sin bild. Att människor inte ser henne, utan sin idé om henne.

– För mig har det aldrig handlat om kändisskap. Det viktiga är att gestalta något äkta. Att ge kropp åt frågor och känslor. Jag drivs inte av applåder, utan av sanning. Det som sårar mest är att bli reducerad. När min intelligens, erfarenhet, hantverk – allt det jag lagt år av mitt liv på – hamnar i skuggan av ett snyggt pressfoto eller en löpsedel. Jag ville bli tagen på allvar. Inte förpackad.

Regina börjar dra sig undan. Tackar nej till roller, till intervjuer. Söker sig tillbaka till konsten, till det hon kan kontrollera. För henne blir offentligheten aldrig ett mål – bara ett villkor. Ett hon måste lära sig att navigera, utan att förlora sig själv på vägen.

Regina rör sig i miljöer där prestation och utseende ofta vägs samtidigt. Teatern, musiken, media – alla genomsyras de av subtila (och ibland brutala) maktspel.

– Som ung kvinna fick jag sig snabbt lära mig att konkurrens är något underförstått. Det finns plats för en i taget. Och ofta upplevs den största konkurrensen komma från andra kvinnor.

Regina blir ibland beundrad, ibland ifrågasatt. Hon minns blickar, kommentarer, tystnader.

– Jag kunde känna att vissa kvinnor såg på mig mer som ett hot än som en syster. Det gjorde ont – men jag vägrade spela med i spelet. Istället sökte jag mig till de kvinnor som inte mäter eller jämför, utan delar. Det var bland dessa kvinnor jag fann min styrka, min lojalitet, mitt andrum.

Vad har männen i ditt liv betytt?

– När det gäller männen i mitt liv är bilden mer komplex. Jag har varit förälskad, älskat och blivit älskad. Men ofta har jag känt hur män backat när jag visat hela mitt jag, min styrka, min intelligens, min frihet. Män har älskat mig. Men inte alltid stått kvar. Kanske för att jag aldrig passat i rollen som någon att forma. Jag har inte velat bli frälst, bara sedd. När relationer blivit destruktiva har jag alltid lämnat. Alltid. När varje form av våld börjar, fysiskt eller psykiskt, går jag. Den gränsen är orubblig. Hellre ensam än förlorad. Jag har också lämnat och krossat hjärtan. Du är aldrig så ensam som när du är två med fel person.

När du som mamma fick veta att din son ville byta kön, vilka känslor väckte detta besked i dig?

– Jag älskar mitt barn över allt på jorden. Jag kände glädje över att hon, som vuxen, hittat sig själv. Stolt över att mitt barn är så stark att hon tagit initiativ att bli sin egen på egen hand. Det finns så många sätt att vara människa på. Vår själ och vår personlighet begränsas inte av ett kön. Att byta namn, att byta identitet är ett val i livet.

Musiken i ditt liv – berätta!

– Musiken kommer till mig som ett naturligt språk. Inte som en karriärväg, inte som ett försök att passa in i en genre, utan som en inre röst som måste få form. Jag började skriva egna låtar tidigt. Toner och texter som bär på samma kraft som mina roller, men med en annan typ av närhet. Alltid på sina egna villkor. Jag tackar nej till skivbolag som vill putsa till eller forma om.

– Jag måste ha kontroll. Det är inte ett behov av makt, utan av integritet. Jag vill att varje låt ska vara ärlig, opolerad, sann. Jag kallar mina sånger för små filmer, scener ur ett inre liv, med ljud istället för ljus.

Musiken är ett av Reginas yrken, men ändå inte ett yrke, utan ett uttryck. En plats där känslor får ta den tid de behöver. Där hon inte måste förklara sig. Den ger henne en annan sorts frihet än teatern, mer direkt, mer personlig. Men också mer sårbar. När hon står på scen och sjunger egna texter, finns ingen roll att gömma sig bakom.

– Jag kompromissar hellre med framgång än med autenticitet. Och det är just därför min musik berör, för att den kommer från en plats som inte är till salu.

Hur går det till när du skapar?

– Jag skapar i perioder, men aldrig halvhjärtat. När jag går in i något – ett måleri, en roll, en låt – gör jag det med hela mig. Det är inte terapi. Det är inte en hobby. Det är ett livsvillkor. Ett sätt att tänka, känna, förstå världen. Jag går in i ett tillstånd, ett fokus som gör att allt annat bleknar. Det är där, tillsammans med när jag filmar och är inne i en roll, som jag känner mig mest levande.

Vad betyder inspirationen för dig?

– Inspiration är en romantisk överdrift. Skapandet kräver disciplin. Det handlar om arbete, närvaro, mod. Att sitta kvar fast det känns motigt. Att inte släppa igenom det som inte är sant. Jag är min egen största kritiker – men också min egen drivkraft. Ingen annan kan säga åt mig vad som är färdigt, vad som duger. Det känner jag själv, i hela min kropp.

Alla uttryck – sång, teater, måleri – hör ihop för Regina.

– De är inte separata konstformer, utan olika språk för samma sak: att fånga ett tillstånd, en rörelse, en sanning. En färg kan säga det en replik inte kan. En ton kan uttrycka det som en målning aldrig når. Det är i växlingen mellan dessa som jag hittar balans.

När känner du dig fri?

– I mitt skapande är jag fri. Där finns inga kompromisser, inga blickar att behaga. Där får kaoset struktur och strukturen känsla. Det är inte alltid behagligt – men det är alltid sant. Och det är allt jag kräver.

Dina framtidsdrömmar?

– Jag blickar framåt, men utan brådska. Det finns inga femårsplaner, inga checklistor. Bara idéer som väntar på rätt tidpunkt. Ett filmmanus ligger i skrivbordslådan, nästan färdigt. Jag kan tänka mig att regissera – att ta ett helhetsgrepp, få forma både berättelsen och uttrycket. Det är ett steg jag länge tvekat inför, men som nu känns naturligt. Självklart, nästan. Men i första hand vill jag göra fler filmroller.

Regina vill också ställa ut mer, kanske samla sina målningar, sina texter, sin musik i en gemensam installation – ett slags rumslig självbiografi. Eller åka utomlands och bo någon annanstans ett tag. Hon har bott själv i många år, men längtar inte nödvändigtvis bort från ensamheten.

– Friheten är alltid mitt villkor. Jag vill inte bindas upp., Inte styras. Jag vill ta fullt ansvar för mitt skapande, mitt liv, mina relationer. Jag vill kunna gå när något inte känns rätt. Kunna säga nej. Kunna börja om. Trygghet är det som gör friheten möjlig.

Och det är kanske där allt landar: i viljan att vara lojal mot sig själv. I en livslång rörelse mellan uttryck, identitet och oberoende. Inte för att Regina måste – utan för att hon vill och inte kan något annat.

21 personliga frågor till Regina

1. Vem är du?
   – Jag är glad, snäll och tacksam. Jag är passionerad, livsglad och fokuserad.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När jag är med mitt barn. När jag skapar. När jag målar. När jag spelar in låtar. När jag filmar. När jag går in i en rollkaraktär. När jag simmar. När jag cyklar. När jag tränar. När jag är under vatten. När jag känner mig helt fri.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – När jag har haft svåra tider så har det dykt upp människor som helt plötsligt, helt osjälviskt och altruistiskt hjälper till. När människor bara är goda utan att ha någon egen baktanke.
4. Vilken människa i ditt liv har betytt mest för att bidra till att du är den du är idag?
   – Min farfar Viggo. Han gav mig disciplin, träning och närvaro. Han lärde mig om livet och han läste läxor med mig. Och han lärde mig om Picasso-konst. Han tog mig till Guggenheim i New York och visade mig min första konstutställning.
5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Närvaro. Lojalitet. Ärlighet.
6. Vem är bäst att få dig att skratta?
   – Komikern Eddie Izzard. Han har en intelligent humor som inkluderar hela mänskligheten. Han driver med den mänskliga historien utan personliga påhopp.
7. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
   – Våga bli ännu bättre att stå upp för mig själv när det verkligen gäller. Jag skulle vilja våga stå kvar när jag blir otrygg i en nära relation. Och inte fly.
8. En okänd talang?
   – Nej, det har jag ingen. Så fort jag hittar en talang i mig själv försöker jag vilt exponera den. Jag kanske inte kan läsa tankar, men jag kan läsa människor.
9. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Att flyga med min kropp. Jag skulle vilja kunna transformera mig till en annan människa. Jag skulle vilja lära mig att resa i tiden. Vore kul att lära mig läsa läppar och bli felfri i tankeläsning.
10. En frestelse du inte kan motstå?
    – Charmiga, snygga killar (skrattar)… Nej, det har jag lärt mig att motstå. Det sanna svaret är socker. Forskning visar att det är svårare att sluta med socker än med heroin. Jag har försökt sluta med socker, men kan inte.
11. En favoritfärg när du klär dig?
    – Jag klär mig helst i blått.
12. Din bästa årstid?
    – Jag älskar alla årstider.
13. Ett favoritcitat?
    – ”Ät aldrig något som är större än ditt eget huvud.”
14. En prestation du skulle vilja utföra?
    – Bära upp den kvinnliga huvudrollen i en väldigt komplicerad biofilm.
15. Din favoritfilm, alla kategorier?
    – Mission Impossible. Den filmen har allt: bra skådisar, action, tempo, bra foto, bra regimanus. Och den har hållit i så många år.
16. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Harpa är mitt spontana svar, fastän jag nästan aldrig lyssnar på harpa.
17. Vad drömmer du om, vad längtar du efter?
    – Jag är kommunikativ och extrovert. Men mina privata drömmar vill jag behålla för mig själv. Annars kan energin i drömmen rinna ut. Yrkesmässigt vill jag göra tio internationella filmer.
18. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Ingefära. Jag hackar den, lägger den under tungan. Tuggar som godis. Bra mot allt, till exempel inflammationer i kroppen.
19. Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
    – Alla länder i världen som jag inte besökt. Jag är nyfiken. Alla länder lockar mig.
20. Om du möter Gud på gatan, vad skulle du säga då?
    – Tack!
21. Din sista måltid i livet – vad vill du helst bli serverad?
    – Jag vill fasta mig in i döden. Jag vill donera mina organ till forskningen. Då vill jag att mina organ skall vara rena. Ingen skall behöva ta hand om mitt bajs när jag är död.