Inget har hänt, just därför känner jag mig ledsen

Eller det är en blandning av att det är precis som jag vill ha det, men samtidigt ger det inte så mycket utrymme för spontanitet eller att få känna efter vad jag faktiskt vill i stunden.

Att helger fort bokas upp har ju såklart sina nackdelar. Jag och min sambo satt i en bar med ett par vänner för ett tag sedan och sa att det är dags att vi bokar upp en träff. Varpå vi också kom in på hur svårt det är att få till. Även fast det bara handlar om fyra personers kalendrar som ska klaffa så är det svårt att hitta en gemensam lucka.

Jag tar verkligen på mig att det är jag som bokar upp mig (och oss) långt fram i min och min sambos dynamiska duo. Och visst, det är så enkelt att gå till att dra en parallell till att det är en “tjejgrej”, men jag vill liksom inte göra det. Det är så enkelt att dra det kortet, och det är så överspelat.

I ett försök att istället rannsaka mig själv i frågan om fullproppade kalendrar så finns det inte riktigt bara ett svar. Det är väl som allt annat i livet, kanske inte en stor grej men den har sin komplexitet ändå. Jag tror att många kan känna igen sig i lite av det ena och lite av det andra som jag skriver, medan vissa tycker det här är totalt orelaterbart.

Precis som att jag tycker att bitterhet är slöseri på tid och ett liv, så tycker jag nog också att ledighet utan planer också kan vara slöseri på ledighet och ett liv.

Kanske ganska hårddraget, men det är min upplevelse och syn på livet antar jag. Värt att tillägga är att jag lider av kronisk fomo, alltså fear of missing out. Det finns inget som kan göra mig så nedstämd som känslan att något roligt händer, utan mig.

Sådan har jag varit hela mitt liv. Jag minns så väl en helgdag när jag var liten, någonstans mellan 7-10 år. Jag var ledsen på kvällen och mina föräldrar frågade vad det var för fel, och jag svarade att jag inte hade gjort någonting speciellt på hela dagen eller lekt med någon vän. Det kan nog vara ett av mina starkaste barndomsminnen, och lite komiskt att det är så starkt förknippat med fomo.

Nu blir jag lite i kontakt med det lilla barnet Linn, att det är så starkt rotat i mig att umgås med andra. Men jag tror också att det kanske är just i den stunden som jag lägger mitt värde. I att vara med. I att vara inkluderad. I att vara en del av något. När jag är i samklang med någon annan.

Själva ensamheten i sig har jag nog inget problem med. För det var först en tanke jag såklart gick till, att den fullbokade kalendern är ett tecken på rädsla för att vara själv, eller att inte trivas i mitt eget sällskap. Men det finns så många olika vinklar att angripa det på. För hur ensam är jag de kvällar som min sambo inte är hemma exempelvis, med tanke på den digitaliserade värld vi lever i. När jag dessa kvällar har sällskap av en, två ibland tre skärmar (samtidigt), vilket är vansinnigt egentligen.

Kalendrarna fylls ju dessutom på för att måna om de relationer som finns i ens liv. Att planera in tid till det som betyder något. Det som, i mitt fall, fyller mig med energi och får mig att känna total eufori, där mitt egenvärde vårdas som mest, och bäst.

För att gå tillbaka till lilla Linn, så var jag inte ledsen för att något hade hänt, utan snarare just det. Inget hade hänt. Jag kände slöseri på ledigheten. Precis som jag gör idag om jag ser en lucka i kalendern, framförallt en fredag eller lördag, så vill jag fylla den med vänner och skoj.

Men med det sagt, är det ibland svårt att lyckas med vänskapspusslet, och vi har ännu inte hittat en dag vi kan ses, vi fyra.