Maktlösheten i Sverige

”Rösta med fötterna” är ett begrepp som förekommer i olika sammanhang. Det betyder bland annat att man ska byta ut det man inte är nöjd med, gå till en annan leverantör, en annan butik, ett annat politiskt parti. Går det inte att rösta med fötterna, då känner vi maktlöshet.

Motsats till maktlöshet är makt. I en demokrati har medborgarna alltid rätt att avsätta den politiska makten, de styrande. Men när dessa styrande anser det viktigare att behålla makten än att stå för sina värderingar, då känner väljarna maktlöshet.

Det hjälpte inte att de flesta väljarna ville avsätta Stefan Löfven. Annie Lööf och Jan Björklund ordnade så att han blev kvar och vi fick en salig röra av idéer och ideologier som regeringsförklaring.

Så hur ska svenskarna rösta nästa gång? Många gamla sagor inleds med ”Det var en gång…”

Nu för tiden börjar de flesta sagor med ”Om du röstar på mitt parti så ska vi….”

… avsätta Löfven, sa Annie Lööf och Jan Björklund – och räddade honom kvar.

”I mitt Sverige bygger vi inga murar” sa Stefan Löfven och sedan stramade han åt invandringspolitiken och stängde ute SD – t.o.m. när han sa sig vilja ha en bred samling mot våldet.

Alla partier (mest S faktiskt) har i otaliga frågor under åren drivit igenom sin politik med hjälp av SD och hela tiden diskuterat med SD i utskotten.

Trots det förklarar Annie Lööf att hennes samarbete med den S-ledda regeringen är ”för att hålla SD borta från politiskt inflytande”.

Effekten blev den motsatta.

I Demoskops färska oktobermätning fick SD 22,9 mot S 23,1 – dvs bara 0,2 % skillnad. Det är inom felmarginalen, så SD kan redan vara landets största parti.

Det är ett av mig och av många andra förutsett resultat av isoleringen av var femte väljares parti.

I kommuner där invånarna inte anser sig kunna lita på de styrande, där är SD:s valsiffra hög, läste jag i en utredning. Säkert gäller det också på riksplanet.

Och då är det inte bara politikerna det handlar om. För många känner maktlöshet också i kontakt med myndigheter.

Där kan man inte rösta med fötterna. För där styr tjänstemän och de är inte valda av folket. Som skolchefer på det lokala planet och generaldirektörer i rikssammanhang.

Försäkringskassan har makt. Den 58-årige uppsalabon som 2017, trots cancer och läkarintyg, nekades sjukersättning fick rätt i Förvaltningsdomstolen i år.

Men då hade han varit död i fem månader. Och i Ekots enkät förra månaden svarade 70 % av domstolarna att deras handläggningstider kommer att bli längre än de är nu.

När Arbetsförmedlingen centraliseras får funktionshindrade t.o.m. svårare än hittills att skaffa jobb.

Det är knepigare för t.ex. en Arbogabo med rullator att ta sig till AF i Köping än till ett kontor i Arboga.

Men vad värre är har många i denna kategori inte heller råd att skaffa dator, vissa har kanske även svårt att sköta en sådan.

Försäkringsbolagen har också makt. Jag vill berätta om ambitiösa egenföretagaren Kajin. Hon stängde för säsongen sitt Hamncaféet i Arboga den 2 september.

Natten till den 4 september var där inbrott, med förstörd dörr etc.

Fick du ut något från försäkringen, undrade jag. Nej, försäkringsbolaget vill inte försäkra caféet – ”eftersom det är fristående”.

Natten till förra onsdagen var det dags igen, med mer förstörelse. Och polisen åker inte ut på inbrotten ifråga för att säkra spår. Men Kajin räknar trots allt med att öppna igen i april. ”Om huset står kvar”, säger hon med något av förtvivlans ironi i rösten.

Visst kan man rösta med fötterna, och byta försäkringsbolag.

Men hjälper det?

Mälarenergi har också makt. Du kan rösta med fötterna och byta leverantör av själva elen. Men skifta elnäts-bolag går inte. Och nu kommer ”effektavgiften” att ge ännu högre elpris. Svenska Kraftnät ser till att höjningen hamnar hos konsumenten. Med 2-3 procent, tror energimyndigheten.

El är den renaste energikällan. Därmed inte sagt att vi ska rösta med fötterna, sälja vår bensinare och byta till elbil.

Norrmännen har gått på en nit. Där är Teslas elbil skattebefriad, den slipper vägtullar, har gratis parkering och får köras i bussfilen. I praktiken gör det att de rika 54 000 elbilsägarna i Norge får 4 miljarder per år från skattebetalarna.

I Sverige får rena elbilar stor bonus på skatten. Men alla som köper andra nya bilar drabbas av mycket högre fordonsskatt. Därför fortsätter folk att köra med gamla bilar som förorenar mer.

Tillverkningen av ett enda elbilsbatteri motsvarar utsläppen av att färdas i en dieselbil upp 25.000 mil.

Du måste köra en elbil upp till 20 år med normal körning innan den ger klimatfördelar som en ren dieselbil. (Enligt IVL:s forskning härom året.)

Elfordonens batterier har dessutom en annan mörk sida.

De behöver kobolt, som bryts främst i Kongo-Kinshasa, av fattiga människor, inte minst barn som jobbar under hemska förhållanden. Dödsfallen har skapat ordet Blodsbatterier. Så var sjätte svensk bilist väljer bort elbil av den orsaken.

Det är inte bra med vanlig bil och inte bra med elbil.

Så hur ska vi välja? Hur jag än gör är det dumt, exempelvis för klimatet.

Man känner sig maktlös. Och tänker på Michael Moores uttalande hos Skavlan:

”Rädda planeten! säger folk. Men planeten klarar sig alltid, det är vi som bor på planeten som lever farligt.”

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.