Musiken som ett gudbevis?

Det verkar som de konstnärliga uttrycken ofta går hand i hand med det vi brukar beskriva som religiositet.

För att kunna skapa behöver man ofta rikta en blick både ”inåt” och ”utåt” mot något ”bortom” sig själv. Det handlar ofta om att försöka gestalta det ordlösa.

Både musiken och tron tilltalar vår förmåga att förundras, vår fantasi, konsten att föreställa sig något som vi inte kan se men som vi kan känna. Den svenska singer-songwritern Anna Ternheim sade i en intervju; ”Kanske är det ändå när jag skriver som jag upplever mest andlighet, som närvaron av något som är mer levande och större än allt materiellt.”

Musik kan beskrivas som något transcendent och sinnligt. Att vara närvarande här och nu men samtidigt känslan av något överjordiskt. Även om rockmusiken har sina rötter i den svarta gospelmusiken blev den tidigt klassad som en väg bort från Gud. Elvis Presleys världsberömda bålrullningar sågs som något farligt och direkt från djävulen. Detta trots att Elvis var bekännande kristen.

Men när popmusiken slog igenom under 1960-talet hade ett skifte skett vad gäller artisternas förhållande till Gud och religiositet. Gud och Bibeln var en ständig följeslagare i Bob Dylans sånger med sin pik under hans kristna omvändelseperiod 1979-1981. Rockbandet U2 har inspirerat många i deras förmåga att förena tro, andlighet och rockmusik.

Men har det alltid varit rumsrent att sjunga om Gud i svensk popmusik? För bara några decennier sedan ansågs det vara icke-coolt. Men de senaste åren har en mängd artister med rötter i kyrkan tagit plats på rockscenen.

Några exempel är David Åhléns ”We Sprout in Thy Soil” (2009) som fick översvallande recensioner i både svensk och utländsk press. Där den religiösa tonen lyftes fram som en positiv ingrediens av recensenter. Även Jonathan Johanssons album ”En hand i himlen” som släpptes samma år hyllades som ”ett himmelskt poplöfte”. Istället för att skriva om det förväntade som olycklig kärlek skrev Johansson om tvivel, högre makter och förtröstan på Gud.

Med sin bakgrund i baptistkyrkan har även Tomas Andersson Wij varit banbrytande i att bredda acceptansen för att blanda in tro och Gud i svensk pop. Albumet ”Ett slag för dig” (2000) fick enormt genomslag. Trots framgången kallar han sig själv ”för kristen för den breda publiken och för okristen för de kristna”.

Eldkvarn gjorde en lyckad kyrkoturné och medverkade i kristna mässor som blev hyllade liveskivor. Under 2025 har Tomas Anderson Wij gjort en kyrkoturné i hela Sverige med flera slutsålda konserter. Andra svenska artister som talat om betydelsen av andlighet, tro, religion, Jesus eller Gud är Carola, Emil Svanängen, Ola Salo, Nicolai Dunger, Dogge Doggelito, Sebastian Stakset, Frida Hyvönen, Kajsa Grytt, Tomas Di Leva, Stefan Sundström, Laleh, Nina Persson, Louise Hoffsten och många fler.

Det är en positiv utveckling att sekulariserade Sverige börjat sträcka sig bortom förutfattade fördomar som finns om kyrka, tro och religion till en större och rikare värld genom sin nyfikenhet till musikens attraktionskraft.

Kanske älskar vi musiken för att den väcker en resonans inom oss, en längtan, en bortglömd dröm, ett minne, en igenkänning. Musiken ger oss inte svaren men den vågar ställa frågorna. Den för oss hem innan vi ens visste att vi var vilse.