När opposition och insyn saknas

Den omfattande rivningsvågen förändrade inte bara stadens utseende utan även dess kultur och historia. I centrum för dessa förändringar låg en ny syn på stadsplanering och en växande tro på modernitetens arkitektoniska ideal.

Se den fantastiska dokumentären Staden i mitt hjärta av frilansfilmaren Anders Wahlgren. Här berättar han om hur hans barndoms Stockholm brutalt skövlades, ett övergrepp som fick mig att tappa hakan.

Visst kommer jag ihåg ”Klaragropen” när jag på 70-talet besökte min mor i Stockholm, och visst kan jag se alla de hus som fick ta plats efter alla rivningar. Ingen vacker syn.

Denna dokumentär ger en detaljerad inblick i vad som faktiskt fick vika för skopornas framfart. 1600- och 1700-talspalats med fantastisk arkitektur, affärshus i jugendstil och mängder av pittoreska caféer och hantverkslokaler. Innan skövlingen levde staden; efteråt gapade den kvällstid tom med massiva bank- och parkeringshus i kall betong.

Detta kan låta som nostalgiskt dravel. Man sa att husen var uttjänta, hade dålig standard och hade gjort sitt. Ett fåtal hus sparades dock och renoverades, något som socialborgarrådet Hjalmar Mehr (S) motsatte sig. Han ville inte ha några bevis för att det faktiskt gick att renovera. ”Allt ska bort”, var parollen.

Bakgrunden till rivningarna var att efter andra världskriget växte det fram en stark optimism kring framtiden och moderniteten. Man ville bygga bort trångboddhet och sanitära problem. Den framväxande modernismen inom arkitekturen och stadsplaneringen satte fokus på funktionalitet, ljus och rymd. Det fanns en önskan att skapa en framtidsanpassad stad med effektiva lösningar för trafik, bostäder och arbete. Stockholms stad, som exempel, började utarbeta planer för att modernisera och förnya innerstaden. I spetsen stod Stockholms dåvarande stadsarkitekt Sven Markelius, finansborgarrådet Hjalmar Mehr samt flera arkitektkontor som influerades av de internationella rörelserna inom modernismen och funktionalismen. Resultatet blev att äldre byggnader i centrala stadsdelar som Norrmalm, Södermalm och Kungsholmen ansågs vara föråldrade och i behov av rivning för att ge plats åt nya moderna byggnader.

Socialdemokratin hade alltså en avgörande roll i omvandlingen av flera innerstäder under 1960-, 70- och 80-talen, med en stark tro på modernisering och välfärdsstaten. Genom politiska beslut och stadsplanering, som till exempel Miljonprogrammet och Norrmalmsregleringen i Stockholm, strävade man efter att förbättra levnadsförhållandena och skapa en rationell och funktionell stadsmiljö.

Flera socialdemokratiska kommuner, som Köpings kommun med kommunalrådet Karl-Erik Wallbom som drivande, hakade på trenden. Resultatet blev en rivningsvåg även här. Inte av samma dimension som i Stockholm, men proportionerligt lika bedrövlig. Under en 30-årsperiod revs mängder av klenoder som Statt, Theodor Dahl-hus vid Esplanaden och Östra Långgatan samt flertalet vackra hus längs Stora gatan.

Problemen, som jag ser det, är främst fyra. Först och främst anser jag att visionen om det ”nya” myrdalska samhället (Alva och Gunnar Myrdal), där vi skulle ge plats åt det nya folkhemmet, inte var genomtänkt.
Det fanns redan ett ”folkhem”, fast med låg standard. Det hade räckt med att höja den och du hade fått en dubbel effekt: välfärd och trivsel. Nu fick man bara välfärd. Man var övertygad om att det inte skulle gå, att det inte fanns teknik för sådana renoveringar, vilket har visat sig vara fel.

Det andra är att om man nu dömt ut ett vackert 1800-talshus och till och med rivit det, varför ersätta det med ett katastrofalt, ångestladdat betong- och asbesthus? Smaken är som baken. ”Detta är det nya och det är vackert”, sa man. Men efter 50-60 år av utvärderingar och mätningar har denna åsikt också visat sig vara fel. Om nu en åsikt kan vara fel.

Det tredje problemet är att man för sent kom på att man kan bygga bort biltrafiken under jord och/eller kring staden/samhället.
I Stockholm visade sig detta problem bli en följetong. Man kommer inte ur trasslet av betongbroar som går härs och tvärs. Ta knutpunkterna söder om Centralstationen, infart Norrtull och Slussen. Den sistnämnda blir nu förmodligen bättre, men efter en kostnad på över 12 miljarder. Man vackra byggnader för att ersätta dem med parkeringshus i betong istället för att lägga parkeringsplatserna under jord.

Det fjärde problemet var: Hur hanterar man en ökande befolkning? Lösningen var enkel. Placera dem i förorter och i bostadsområden utanför centrum. Ogenomtänkt av den enkla anledningen att vi idag ser resultatet: ett avfolkat centrum eller som det så populärt heter – centrumdöd.

Hur kunde det bli så här?
Enligt dokumentären Staden i mitt hjärta berodde det främst på en sak: bristen på opposition och granskande kritik från media.

Besluten togs på ett diktatoriskt sätt och man var så auktoritär i sitt beteende att oppositionen till slut tynade bort, med ett undantag – den då aktiva vänsterrörelsen. Man kan tacka den och pensionärerna för att almarna vid Kungsträdgården idag fortfarande står kvar.

Av detta mörka kapitel i svensk stadsplaneringshistoria kan man lära sig många saker. Framför allt är det vikten av att det alltid måste finnas en granskning av vad som pågår i samhället, men framför allt en duglig opposition. Den opposition som inte opponerar bör byta sysselsättning.