Ni talar om att försvara demokratin!

Sällan har demokratin varit ett så återkommande ämne i debatten som nu. Vi uppmanas att stå upp för den, försvara den och värna människors möjlighet att delta i samhällslivet.

Men de klingar ihåligt när många utestängs från demokratin av något så grundläggande som en trappa. Demokratin börjar vi entrén!

Vad spelar det för roll att jag har rösträtt om jag inte kan ta mig in i vallokalen? Vad betyder mötesfriheten om jag inte kommer in på det politiska mötet? Hur ska jag kunna påverka kommunens beslut om fullmäktiges sammanträden hålls i lokaler där jag inte kan delta? Det här är inte hypotetiska frågor. Det är verkligheten för många människor med funktionsnedsättning.

Tillgänglighet beskrivs ofta som en byggfråga. Det är fel. Tillgänglighet är en demokratifråga. Det handlar om medborgarskap, jämlikhet och grundläggande mänskliga rättigheter. Ändå fortsätter samhället att bygga nya hinder.

Nya entréer uppförs utan ramper. Uteserveringar blockerar framkomligheten. Hissar saknas eller är trasiga under lång tid. Offentliga möten arrangeras i lokaler där människor med funktionsnedsättning inte kan delta fullt ut. Det mest anmärkningsvärda är att detta ofta sker trots att lagen är tydlig.

Plan- och bygglagen ställer krav på tillgänglighet. Diskrimineringslagen förbjuder bristande tillgänglighet. Sverige har dessutom förbundit sig att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där rätten att delta i det politiska och offentliga livet slås fast.
Problemet är inte att lagarna saknas. Problemet är att de alltför ofta inte tillämpas.

Kommuner blundar. Byggnadsnämnder låter bli att ingripa. Tillsynen blir tandlös. Resultatet blir att människor stängs ute från det offentliga rummet.

Det handlar inte bara om den som använder rullstol. Det handlar om människor med synnedsättning, hörselnedsättning, kognitiva funktionsnedsättningar eller andra behov av en tillgänglig miljö. Även äldre, barnfamiljer och många andra gynnas av ett samhälle som fungerar för alla.

Varje gång ett hinder accepteras skickas ett tydligt budskap: vissa människors deltagande är mindre viktigt än andras.

Politiker talar gärna om vikten av att fler ska engagera sig, rösta och delta i debatten. Men demokrati kan inte reduceras till högtidstal och kampanjer vart fjärde år.

Demokrati handlar om att faktiskt kunna vara där besluten fattas. Att kunna delta i möten. Att kunna komma in i biblioteket, medborgarkontoret, kulturhuset, vallokalen och kommunhuset utan att först behöva be om hjälp eller ta bakvägen.

När kommunen accepterar att en medborgare utestängs på grund av en nivåskillnad, en trappa eller en otillgänglig entré, har demokratin redan förlorat en del av sitt innehåll.

I valrörelsen hoppas jag därför att politikerna talar mindre om demokratins symboler och mer om dess förutsättningar. För demokratin börjar inte vid valurnan. Den börjar vid entrén. Så länge människor fortfarande hindras från att komma in kan vi inte på allvar säga att demokratin gäller alla.

Åsa Strahlemo, Förbundsordförande DHR (Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet)

---

Det här är en debattartikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till debatt@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.