Heder åt de som hedras bör

Här är var världen fått allting fel. Vi fäster så stor betydelse i media vid dem som jävlas med oss och inget gör.

Därför skall jag ägna den här krönikan åt arbeten som uppskattas för lite, borde tjäna bättre och som stretar på utan alltför mycket publik uppskattning.

Det jag inte kan bli därför att jag inte är karl nog till det är att jobba i hemtjänsten och åldringsvården. Det är stressigt, man måste vara tålmodig hela tiden, man får lyfta tungt och betalas tunt. 

Jag skulle inte palla det – särskilt att man måste vara tålmodig. 

Hemtjänsten och åldringsvården är något vi alltid förväntar oss att det skall fungera. Det skall bara finnas där. Men vi ägnar inte mycket tankar på de kvinnor och män som ser till att det fungerar under dagens alla timmar – helg som vardag. 

Oss emellan, att jobba i vård och omsorg är nog så närma riktigt solidaritet man kan komma. Fundera på det. 

Om solidaritet är att bry sig om andra, verka för andras bästa utan att själv sko sig i processen så är det de solidariska människorna vi ersätter lägre än de som inte är engagerade i andras bästa. 

Varför? 

Först för att det traditionellt varit ett kvinnoyrke och för det andra för att det uppfattats som manuellt och okomplicerat. 

Den logiken fallerar eftersom att arbeta med saker är rätt manuellt och okomplicerat, man lastar grus och tippar av det tre kilometer längre bort, men människor är krävande att arbeta med eftersom alla är olika, det finns mängder av behov och man kan inte bara parkera mänskliga behov som en cykel i ett cykelstall. 

Så berättelsen om hemtjänst och åldringsvård som ”enkla” arbeten är intellektuellt löjeväckande eftersom det finns inget enkelt i att hjälpa äldre, utsatta och svaga människor. 

Kommunens anställda är de som utför mest o­ffentlig service till vanliga människor. 

Jag har också med åren blivit allt mer imponerad av saker som bara fungerar utan att återigen vi tänker för mycket på det. 

Om vi bortser från dem som har privat brunn, så dricker tiotusental KAK-bor dricksvatten utan att riskera fläcktyfus och difteri. 

Jag fattar inte hur man ur den rätt bruna Hedströmmen lyckats få ut ett så välsmakande dricksvatten. 

Det övergår mitt förstånd – att åtminstone något stillastående surhål av ruttna löv skulle ge en bismak men icke. 

Istället flödar ur kranen ett delikat vatten som gör vatten på flaska till en krånglig omväg. 

Allt detta är saker som det aldrig talas om – utan det som fyller media är politik. 

Jag kunde bli politiker, mina skämt är halvkassa och jag är öppen till att fotograferas vid brandbil när hela skogen brinner. 

Det är ett enkelt arbete. 

Däremot skulle jag aldrig klara av att jobba i hemtjänsten eller få fram ett drickbart vatten ur Hedströmmen.