Bland bollar och bus

Tre bollar har fascinerat Birger i hans liv: basketbollen, tennisbollen och bandybollen. Dessutom har han som polis hållit koll på buset i 30 år. Magazin24 har träffat honom.

Inför detta porträtt av Birger Sjöberg möter jag honom två gånger. Först i KBS-hallen, där vi i lördags tillsammans såg träningsmatchen i basket, Köping Stars mot Fryshuset. Andra gången i måndags i hans hem på Otto Hallströms väg, i ett hus nära Gammelgården.

Efter en trevande inledning vann Köping Stars till sist matchen mot Fryshuset. Ett för året helt nytt lag, varje spelare, återstår en import att värva innan säsongen i högsta serien, SBL, börjar.

– Jag hoppas på en lång spelare, med tyngd, energi och karisma, som kan ta många returer och ofta sätta bollen i korgen, säger Birger när matchen är över.

När vi ses hemma hos Birger frågar jag efter Papp-Birger.

– Jo, han finns på vinden, får jag veta, och jag ber Birger att hämta honom.

Historien om Papp-Birger är legendarisk. Den berättades också i den ikoniska filmen om Köping häromåret, Tårtgeneralen, med Mikael Persbrandt i huvudrollen.

I mitten av 1980-talet ökade snatterierna i affärerna i Köping, Arboga och Kungsör. Svinnet per år beräknades till 6 miljoner kronor. Polisen, butiksägarna och skolan bestämde sig då för att bilda en kampanjgrupp för att minska stölderna. Till sin hjälp tog de skolungdomar i sjuan och 150 extra poliser av papp.

Tanken var att ställa upp papp-poliser i naturlig storlek i butikerna och informera om vad snatteri kan få för konsekvenser för den som snattar. Idén gick hem och skulle förverkligas.

När det gällde att välja vilken polisman som skulle stå modell för papp-kopiorna föll valet på Birger Sjöberg.

– Jag var känd för mitt stora engagemang och min förmåga att få kontakt med ungdomar, inte minst inom sporten. Så jag tackade inte nej.

Conny Sillén fotograferade Birger Sjöberg i uniform och Perssons tryckeri tog fram poliserna som papp-figurer.

– Jag är ju 190 lång. Så långa poliser kunde de inte trycka. Så mina ”alter egon” fick bli 170 långa, berättar Birger och skrattar.

Varje butik fick betala 150 kronor för att få Papp-Birger i sin butik. På papp-bilden håller Birger en skylt som uppmanade kunderna att ”Stoppa butiksstölderna”. Det stod att alla stölder skulle polisanmälas, även om det gällde små belopp och snattaren var under 15 år.

Idén fick ett stort medialt genomslag i rikspress, radio och tv och spred sig till övriga Norden men också till länder som Tyskland, England, USA och Japan.

Kampanjen blev en succé överallt och snatterierna i butikerna minskade.

Vi sätter oss på Birgers balkong i det vackra septembervädret, fikar och samtalar om hans liv.

– Jag föddes i Vaggeryd i Småland, yngst av fem syskon. Min mamma var hemmafru, min pappa hade en central roll inom kooperationen och deltog aktivt i uppbyggnaden av nya Konsumföreningar.

En del av barndomen tillbringades sedan i Tranås innan familjen flyttade till Huskvarna. I Tranås spelade Birger bandy i Tranås Bois och minns intensiteten och alla känslor i lokalderbyn mot Nässjö. I Huskvarna blev det både tennis och basket. I tennis blev han Huskvarnamästare.

Hur kom basketen in i ditt liv?

– I Huskvarna hade jag en gymnastiklärare, Milos Buchar, som kom från Tjeckoslovakien. Han hade med sig sporten basket, som då inte var etablerad i Sverige. Tack vare honom fick jag en första inblick i spelets regler, teknik och fart. Det tände en gnista som blivit ett livslångt engagemang.

KFUM i Huskvarna hade vid den här tiden en stark föreningsverksamhet och tog emot unga spelare med öppna armar. Sjöberg började träna basket i denna förening och utvecklades snabbt.

– Jag hade dessutom en fördel som var svår att bortse ifrån: min längd. I tidiga tonåren drog jag iväg på höjden. Min mamma brukade berätta om ett läsår då jag växte två decimeter. Att vara lång gav mig ett naturligt övertag på planen, och kombinationen av fysisk utveckling och tidig introduktion till spelet gjorde mig till en lovande basketspelare.

Under skolåren var Birger också intresserad av historia. Böcker om Biggles, fulla av spänning och dramatik, var populär läsning på fritiden även om idrotten tog mest plats.

– Idrotten gav mig glädje och fysisk styrka. Men också disciplin, gemenskap och en känsla för hur man bygger relationer i föreningar och i lag. Tidigt insåg jag betydelsen av samarbete, ansvar och målmedvetenhet.

Birger gjorde sin värnplikt på A6 i Jönköping. Därefter sökte han och kom in på polisskolan i Malmö. Birger hamnade i Köping och på dans i Folkets Park en livfull sommarkväll träffade han Karin, som kommit att bli hans livskamrat.

– Vi gifte oss på julafton 1967. Jag var 25 år gammal, Karin något år yngre. Vi slog oss ner på Marieberg i Köping, ett område som på många sätt speglade tidens optimism. De nybyggda bostäderna lockade unga familjer, och det var där vi själva skulle börja skapa vårt liv tillsammans. Det har blivit tre barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn sedan dess…

Köping blev inte bara en bostadsort utan ett hem i djupare bemärkelse för den växande familjen Sjöberg.

– Det var här jag byggde både min yrkeskarriär och mitt privatliv. De sociala banden förstärktes genom barnens skolgång och fritidsaktiviteter, och småstaden gav en känsla av samhörighet som jag uppskattade. Att kunna gå genom stan och känna igen människor, att bygga långvariga relationer och att se barnen växa upp i en trygg miljö blev viktiga värden.

När Birger Sjöberg bestämde sig för att söka till polisen var det ett yrke som fortfarande var djupt förankrat i lokalsamhället.

De första åren som polis präglades av närhet och synlighet. Stationen låg i rådhuset i Köping, och arbetsdagarna började alltid med en så kallad utsättning. Stationsbefälet gick igenom vad som hänt dygnet innan och fördelade uppdrag.

– Fotpatrull var en självklarhet, och jag minns hur viktigt det var att visa sig på gatorna. Poliserna kände de flesta i stan, och relationen till både ”buset” och vanligt folk byggde på igenkänning och samtal. Kommunikationstekniken var enkel – i stället för radio fanns röda lampor på utvalda hus. När lampan blinkade visste patrullen att de skulle gå dit och ringa stationen. Det var ett system som krävde fysisk närvaro och tålamod, men det fungerade.

Med tiden hårdnade uppdragen. Under tjänstgöring i Kungsör och på Nygård ställdes Birger inför svårare händelser och uppdrag.

– Det var mord, självmord och svåra olyckor där jag ofta var först på plats. Dessa möten med ond bråd död satte djupa spår i mig och ledde så småningom till en period av posttraumatisk stress. Jag brottades med mina minnen. Men jag fick stöd och kunde till slut återvända till en fungerande vardag.

På 1990–talet började en ny tid för svensk polis. Myndigheterna centraliserades, länspolismästare tog över lokalt ansvar och små stationer lades ner.

– För mig innebar det en omplacering till inre tjänst i Köping. Jag saknade närheten till invånarna men anpassade mig. När möjligheten att gå i pension tidigt dök upp, tack vare särskilda pensionspengar, tog jag den. Då var jag drygt femtio år gammal.

Poliskarriären hade då varat i tre decennier, från de första stegen i fotpatrull till en tid där organisationen förändrats i grunden.

– För mig blev yrkeslivet både en stolthet och en börda: stolthet över relationerna, närvaron och det förebyggande arbetet – börda genom de trauman och de svårigheter jag tvingades bära. Men polisyrket blev mer än bara ett jobb för mig. Det var ett kall, en del av min identitet och ett sätt att tjäna det samhälle jag blivit en del av.

Nu går vi över och pratar basket…

Innan Birger kom till Köping hade han spelat basket i KFUM Huskvarna, KFUM Nässjö och KFUM Västerås. Han hade spelat i juniorlandslaget.

I Köping var det naturligt att knyta an till KFUM Köping, som sedan blev Köping GIF, godtemplarna. En förening som byggde på nykterhetsrörelsens grundvärderingar.

– Kravet på alkoholfria medlemmar var något man tog på stort allvar. Men i praktiken var det öppenhet och idrottslig gemenskap som stod i centrum, inte absolut nykterhet.

Berätta om hur Bob Osberry kom till Köping!

– En av de viktigaste milstolparna i Köpings basket var rekryteringen av Bob Osberry, en spelare från Alabama som hade erfarenhet av de hårda rasupploppen i USA. Han hade redan spelat i Västerås, men lockades över till Köping i slutet av 1970-talet. Med honom kom inte bara rutin och skicklighet, utan också en träningskultur som höjde hela laget. Bob ställde stenhårda krav, både på sig själv och på de unga Köpingskillarna som fick följa honom. Jag blev snabbt hans närmaste man, en slags förlängd arm på planen och i omklädningsrummet. Tillsammans satte vi standarden för en resa som på bara några år tog Köping upp till Elitserien.

Vad hade Bob Osberry för filosofi?

– Den var enkel men effektiv: ”Äger vi plankan, vinner vi matcherna.” Med plankan menade han returtagningen, kampen under korgarna som ofta avgör en match. Träningarna präglades av fysisk intensitet – masonitskivor lades över korgarna för att tvinga fram returer och skapa hårda kampsituationer.

Framgångarna på planen byggde också en stark publik­kultur. KB-hallen fylldes, ibland långt över de budgeterade 300 åskådarna. När storlag som Alvik kom på besök kunde över 1 200 personer pressa sig in, och stämningen var elektrisk. Supportergrupper bildades, lokala företag gick in med små men viktiga sponsorbidrag, och staden började tala om basket som en stolthet.

Efter tiden som spelare tog Sjöberg ansvar som coach, inte minst för damlaget som han ledde till spel på näst högsta nivå.

Var det skillnad att träna tjejer jämfört med killar?

– Ja, tjejerna visade större ödmjukhet och omsorg om varandra. Parallellt byggde föreningen en stark ungdomsverksamhet, där JC-cupen, en klasscup mellan skolor, skapade livslånga band. Representationsspelarna tog ansvar för yngre lag och skapade den röda tråd som gjorde föreningen så stark.

Basketresan i Köping blev för Sjöberg inte bara en idrottskarriär utan ett livsprojekt. Den handlade om att bygga något som engagerade en hel stad, att fostra unga och att hålla fast vid de värderingar som lag och förening kunde bära. Än idag ser han tillbaka på den tiden som en av de viktigaste och mest givande perioderna i sitt liv.

När Sjöberg ser tillbaka på sitt liv blir det tydligt att både basketen och polisen format hans världsbild, men också gett honom verktyg att analysera samtiden.

– Jag följer fortfarande basketen i Köping och konstaterar att spelet idag är snabbare, mer tekniskt och betydligt mer spänstigt än under min egen tid. Dagens spelare behärskar båda händerna, kan dribbla och avsluta från alla positioner och hoppar på en nivå som dåtidens tränare knappt kunde föreställa sig. Samtidigt saknar jag vissa grunder – utblockeringen vid returtagning är ett exempel där jag menar att man tappat något viktigt.

Vad anser du om dagens föreningskultur?

– På min tid var Köpingslaget starkt präglat av lokala spelare, pojkar som växt upp i staden och bar klubbmärket med stolthet. Idag ser jag med viss sorg hur både amerikanska förstärkningar och svenska spelare snabbt försvinner. Kontinuiteten går förlorad. För mig är publikkulturen lika viktig som resultaten – känslan av att känna hälften av åskådarna i hallen, att basketmatcherna fungerar som hela stadens mötesplats. Den dimensionen riskerar att försvagas när laget byts ut för ofta.

Med din livserfarenhet, hur ser du på samhällsutvecklingen?

– Som gammal polis känner jag förstås sorg i hjärtat när jag ser hur brottsligheten utvecklats. Men jag är också ledsen över att polisens synlighet i den offentliga miljön minskat så kraftigt. Jag minns mitt arbete som kvarterspolis i Köping, där små stationer fanns utspridda i olika stadsdelar. På min tid patrullerade vi gatorna, träffade ungdomar, byggde relationer och löste problem i dialog med föräldrar, fastighetsskötare, föreningslivet. Närheten är nyckeln till förtroende, och detta kan inte ersättas med vaktbolag och patrullbilar. Centralisering och administration har ätit upp resurserna. Kvar står en befolkning som känner sig alltmer övergiven.

Vi tar med oss Papp-Birger och går ut och fotograferar.

Innan vi tar farväl konstaterar Birger:

– Jag är så tacksam för all den glädje och gemenskap som jag fått inom idrotten och alla insikter om samhället som mitt långa polisliv givit mig. Jag känner stor stolthet och vill alltid påminna om att allt är möjligt, bara vi sätter människan i centrum.

21 personliga frågor till Birger

1. Vem är du?
   – Jag är en snäll person. Jag tycker om att det finns ett regelverk i samhället. Och jag känner mig ganska ansvarsfull.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – Självklart i umgänget med mina närmaste – barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
3. Hur många barn, barnbarn och barnbarnbarn har du?
   – Tre barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn.
4. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att jag mår förhållandevis bra fysiskt och att jag haft en uppväxt jag är nöjd med.
5. Vilken människa i ditt liv har betytt mest för att du blivit den du är?
   – Min pappa. Han hade en fin grundinställning till livet, sunt förnuft och var aktiv inom demokratiska rörelser.
6. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Ärlighet och ansvarstagande.
7. Vilket språk skulle du helst vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja kunna fullgod engelska.
8. En okänd talang?
   – Att snickra och sköta om fritidshus.
9. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
   – Att konfrontera mig mer med den verklighet jag har så många synpunkter på.
10. Vad skulle du vilja lära dig?
    – Att spela ett instrument.
11. En frestelse du inte kan motstå?
    – Min hustrus goda mat i alla former och smaker.
12. En favoritfärg när du klär dig?
    – Blå.
13. Din bästa årstid?
    – Sommaren, för då kan man vara ute i naturen.
14. Ett favoritcitat som inspirerar dig?
    – Jag tror inte jag har något sådant.
15. Vad är det värsta du vet?
    – Eländet i världen – krig och fasor.
16. En favoritbok?
    – Vilhelm Mobergs Utvandrarna, som knyter an till mitt intresse för historia.
17. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Piano.
18. Vad drömmer du om, vad längtar du efter?
    – Fred på jorden.
19. Finns det en känsla du upplevt som du skulle vilja uppleva igen?
    – Känslan av att få representera Sverige i basket, till exempel i juniorlandslaget och KFUM:s Europamästerskap i Stockholm.
20. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Kolsyrade drycker.
21. Din sista måltid i livet, vad skulle du vilja bli serverad?
    – Strömming och potatis, med skirat smör.