Fotboll som liv och lust

Hans storhet som internationell fotbollsspelares kan också bevisas av att Leif blivit frimärke i ett konstigt land någonstans i långt-bortistan. Ingen svensk, aldrig så känd, ingen från Köping, aldrig så känd, har blivit frimärke i Ras al-Khaima.

Utom en – Leif Eriksson.

Ras-al-Khaima är ett av de sju emirat som bildar Förenade Arabemiraten på Arabiska halvön. Och här tittar man på fransk fotboll på tv – inte på engelsk, italiensk eller spansk.

Den blonde svensken från Köping gjorde som stjärna i OGC Nice sådant intryck på fotbollsfansen i Ras-al-Khaima att han avbildades som frimärke.

Stort!

Leif började i IK Westmannia, gick över till Köpings IS 1958, värvades till Djurgårdens IF 1960, där han blev svensk mästare två gånger under sina sex år i klubben. Han spelade i IK Sirius och Örebro SK innan han blev proffs i OGC Nice 1970. Han stannade i fem år, spelade 153 matcher, gjorde 43 mål och utsågs till franska ligans bäste utländske spelare. Efter ett år i SC Cannes avslutades fotbollskarriären i IK Sirius.

När Leif hade bestämt att fotbollskarriären var över erbjöds han att bli spelande tränare i KIS. Han tackade nej och valde i stället en civil karriär i Scandecor, ett internationellt företag som sålde väggaffischer som folk satte upp hemma, ibland inramade, ibland oramade.

Leif debuterade i landslaget 1962, mot Norge, som center, där han efterträdde legendariske Agne Simonsson, som vunnit silver i VM 1958, efter förlust mot Brasilien i finalen med 5–2, med Pelé som den store stjärnan.

Leif spelade 64 landskamper, varav 49 i A-landslaget. Han deltog i VM 1970, där Sverige inte gick vidare från gruppspelet. (Italien, Uruguay och Israel). Han utsågs till Stor Grabb av Svenska Fotbollsförbundet 1966.

Leif var också en framstående bandyspelare, i Köpings IS, Djurgårdens IF och IK Sirius. Blev svensk mästare i Sirius i bandy 1966. Leif är den ende som vunnit SM i fotboll och bandy – samma år.

Berätta om din barndom!?

– Vi bodde på Viktoriagatan, Byjorden, i Köping. Jag hade en nio år yngre bror, Arne. Min pappa Anders sålde symaskiner och var en skicklig säljare. Min mamma Eira var länge hemmafru, som mammor var på den tiden. Sedan jobbade hon på Domus på Stora Gatan.

I Bivurparken hängde Leif nästan jämnt, alltid full av energi. Spelade fotboll på sommaren och bandy på vintern med kvarterets killar.

– Vi bildade laget Esplanaden och sponsrades i engelska fotbollslagets Arsenals tröjor, berättar Leif.

De sex första åren gick Leif på S:t Olovsskolan. Sedan blev det realskola och gymnasium på läroverket, Karlbergsskolan. Som gymnasist var han med och vann Kronprinsens Pokal i bandy flera gånger, ett slags SM för läroverk.

Leif gick på handelslinje på gymnasiet, och har sedan också läst juridik och företagsekonomi på universitet.

Hur mycket av dina framgångar beror på talang, hur mycket på träning, träning, träning?

– Jag var träningsnarkoman. Tränade jämnt. Övade finter. Sköt mycket. Spelade varje dag. Jag hade bra fysik. Var aldrig sjuk. Lite medfödd talang hade jag nog. Varifrån vet jag inte. Min pappa hoppade stav, spelade inte boll.

Hur fick du ditt smeknamn, ”Chappe”?

– Ha, ha. Jag kom till en träning med Djurgården under ett paraply när det regnade. Jag har alltid gått lite utåt med fötterna. Synen av mig där och då fick kompisar att se Chaplin framför sig. Då föddes smeknamnet ”Chappe”.

Lyckligaste ögonblicken som fotbollsspelare?

Leif funderar. Kommer på tre minnen han vill berätta:

– När jag var 16 år gammal och debuterade i KIS, mot Hallstahammar, i division 2 (idag Super­ettan). Vi vann med 2–1 och jag gjorde båda målen.

– Norge på bortaplan, VM-kval 1969. Örjan Persson lyfte in en lång boll från höger, cirka 40 meter, jag tog emot bollen fem meter utanför straffområdet, fick en fullträff på volley, otagbart för målvakten, i hans högra hörn. Enligt många experter det snyggaste landslandsmålet någonsin.

– När jag äntligen, vid 28 års ålder, fick skriva mitt första proffskontrakt med OGC Nice.

Bäste tränare du haft?

– Det var biträdande landslags­tränaren, Jean Snella. Han var en oerhört skicklig taktiker, under Torsten Lindberg, som var bäst på fysik och kondition.

Vilken medspelare har betytt mest för att få dig att blomma ut?

Denna fråga funderar Leif länge på. Sedan svarar han Hasse Nilsson.

– Hasse och jag var radarpar i både Djurgården och Sirius. Jag var framspelaren, han var målgöraren.

Vilken av alla klubbar du spelat för klappar ditt hjärta mest för i dag?

– Djurgården. Kulturen och djurgårdsandan är stark. Klubben tar också på olika sätt hand om oss gamla spelare, som inte längre presterar på plan och vinner medaljer och pokaler åt klubben.

En boll, två lag, 22 spelare – varför fascinerar fotbollen miljarder människor världen runt?

– Fotboll är så enkelt. Du behöver en boll. Inte ens en boll. Det kan vara ett kålhuvud. Du skall spela med fötterna, får inte använda händerna. Sedan skall du passa till den som har samma färg på tröjan och få in bollen i målet framför dig, inte målet bakom dig. Alla förstår, alla kan lära sig, alla kan spela fotboll.

Din favoritplan att spela på, varsomhelst i världen?

– Jag har spelat på många arenor över hela världen. Råsunda förblir min favorit. Lite lagom. Inte för stort. Stämning och tradition. Här debuterade jag i allsvenskan för Djurgårdens IF mot IFK Norrköping. Vi vann med 2–0. Jag gjorde båda målen. Synd att Råsunda fotbollsstadion är riven.

Om jag har en okänd talang är den okänd även för mig.

Köpings IP nämner Leif också som en favoritarena, i det lilla formatet, så vackert beläget nära Karlbergsskogen.

– Jag minns när KIS mötte Örebro SK och lockade en publik på över 8 000 åskådare. Vilka tider!

En okänd talang?

– Jag kan inte sjunga, inte dansa, inte laga mat. Om jag har en okänd talang är den okänd även för mig.

En frestelse du inte kan motstå?

– Wienerbröd med mycket gult i mitten.

Leif bor i Uppsala med hustru Ann-Christine från Kolsva, som arbetat som operationsassistent. I Uppsala finns också sonen Matz, som spelat cirka 100 A-lagsmatcher i Sirius, och jobbar på bank i Stockholm. Sonen Björn, med 20 matcher i Sirius A-lag, är entreprenör i Estlands huvudstad, Tallinn.

Leif har ett litet kontor därhemma där han ägnar sig åt aktieinvesteringar. Han spelar också en hel del golf, med 20 som handikapp.

– Nu när jag fyllt 80 räknar jag med att förbättra mitt handikapp. Med ålderns rätt får jag lägga bollen på det röda utslaget, alltså något kortare. Jag slår inte långt, men jag slår rakt och jag är bra på att putta.

Din koppling till Köping idag?

– Min hustru har två bröder. Själv har jag fyra kusiner. Jörgen Pettersson är den jag har mest kontakt med.

I början på mars i år, bara några veckor innan han skulle fylla 80 år, välkomnades mannen, myten, legenden – Leif Eriksson från Byjorden i Köping – till Allianz Riviera i Nice. Där fick han inför en fullsatt arena motta Supportrarnas Pokal med den berömda Nice-örnen.

”Kungen har kommit tillbaka”, framhöll klubbpresidenten medan 35 000 hemmasupportrar jublade.

Därefter kunde matchen mellan OGC Nice och Paris Saint Germain börja, med världsstjärnan Leo Messi i motståndarlaget.

Hur slutade matchen?

– Nice vann med 1–0.

Kalle Köping Gustafsson har fått en staty invigd i veckan. Om Leif Eriksson får en staty efter sin död får framtiden utvisa.

Men – det finns noterbara likheter mellan dessa fotbollsstjärnor i olika epoker. Båda spelade i KIS. Båda värvades av Djurgårdens IF. Båda blev svenska mästare i denna klubb, båda två gånger.

Kalle gjorde det första landslagsmålet någonsin – mot Norge. Leif gjorde det snyggaste landslagsmålet någonsin – mot Norge.

De stora grabbarna från Köping.