Hanssons magasin fyller 24

När Henrik Hansson var ung hade han många järn i elden, från attackdykare till att hoppa fallskärm. Han ville alltid testa sina gränser, upptäcka vad kroppen och intellektet klarade av. I dag, 61 år gammal, fokuserar han sin tid och sin energi på några områden: entreprenörskap, familjen, tidningen, musiken, budon och historieintresset.

Som barn bodde Henrik på Glasgatan 15. Pappa Bertil jobbade mycket, hade gjort en klassresa från ett arbetarhem till civilingenjör i kemi. Mamma Barbro spelade ofta på flygeln där hemma och ville bli konsertpianist. Tidigt lärde sig Henrik att sysselsätta sig själv. Det fanns kompisar på gården och han var tidigt aktiv i fotboll, bandy, handboll. KIS var laget i hans hjärta. Somrarna tillbringade han hos mormor och morfar i Katrineholm, men också hos en morbror med en ö i en sjö utanför Katrineholm.

Föräldrarna skildes, mamma flyttade till Stockholm. Henrik med sin tre år äldre bror Johan bodde kvar hos pappa i Köping.

Hur ofta träffade du din mamma?

– Jag åkte upp en gång i månaden till Stockholm, tidvis bara en gång varannan månad. På det viset lärde jag känna Stockholm. Mamma hade inte tid. Hon gjorde AT-tjänst som läkare och var mycket upptagen. Jag sov och åt där och sen gick jag ut på stan. Nästan maniskt gick jag runt i hela Stockholm och lärde mig stan. Jag tyckte det var jättekul. Jag känner likadant idag, när jag kommer till en stad. Då vill jag helst bara cykla runt.

I dag bor mamma Barbro i Yttermaling och Henrik har idag mycket kontakt med sin mamma.

Henrik började på S:t Olovsskolan, sedan blev det Karlbergsskolan till nionde klass. På Ullvi gick Henrik på teknisk linje, studerade till energiingenjör och fick göra sitt fjärde år i Helsingborg.

Några lärare i Köping som betydde mycket för dig?

– Mats Danielsson och Bo Fransson. De öppnade ögonen på oss och gav oss mycket frihet. Bo Fransson startade basketeran i Köping. Jag spelade mycket badminton med Bo och spöade honom ibland. Då blev han imponerad. Mats Danielsson lät oss vara kreativa på SO-lektionerna.

När Henrik var 14 år drabbades han av schlatter. Det innebär att benen växer snabbare än muskulaturen. Då fick han sluta med fotboll och började med karate. Det var storebror Johan som förde in honom i sporten. Sedan dess har han fortsatt med karate och jujutsu där han idag innehar 5e graden svart bälte i karate och 7e graden svart bälte i jujutsu.

– En ny värld öppnade sig i kampsporten. En engelsk instruktör, Ray Young, kom hit och tränade. Han flyttade till Stockholm och jag var ofta där och tränade. Han blev som en minifarsa för mig. Han är närmare 80 år i dag och vi har fortfarande kontakt.

Vad i budon var det som fångade dig?

– Den passade mig fysiskt väldigt bra. Sedan kände jag att det är så mycket kring den japanska stridskonsten som jag vill lära mig. Det tar aldrig slut, jag håller på än i dag. Jag lämnade min ordförandepost för två år sedan, efter över 40 år som ordförande i Köpings Karateklubb, som nu heter KMA, Köping Martial Arts. Men jag är fortfarande huvudinstruktör i klubben.

Sen kom lumpen, och då genomgick Henrik en utbildning till kustjägare och attackdykare i Vaxholm.

Hur var din tid i lumpen?

– En sanslös kamratanda, som var fullständigt beroende av att vi fungerade i grupp. Jag lärde mig hur mycket som ryms i en kropp, om man testar den. Jag lärde mig att om jag upplever ett problem skall det bara lösas. Jag gillar inte att fastna i det som varit och bubbla om gamla minnen. En del av mina lumparkompisar är kvar i kustjägariet och åker på expeditioner tillsammans.

Berätta om musiken i ditt liv?

– Det började med att jag fick höra mamma spela hela tiden, hon satt och tränade på familjens flygel. Så jag tänkte att det skulle väl jag också prova på. Det blev Kalle Johanssons vals i ungefär två års tid. Grannarna flyttade in och ut under oss. Det hade säkert varit väldigt plågsamt för dem. Men jag kände att jag kan gå vidare, så jag började lära mig ackordlära. Jag var inte bra på att läsa noter, jag tror jag är notdyslektiker.

Någon person som betytt mycket för dig inom musiken?

– Ja, Janne Waldemarsson. Vi spelade mycket ihop på den tiden. Han sade till mig att om jag vill bli bra på ackordlära, så måste jag lära mig alla ackord som finns. Jag satte igång den processen och kan detta i dag. Jag är inte tillräckligt snabb, jag måste hela tiden träna. Enklare trubadurlåtar kör jag utan problem.

Henrik började komponera själv.

– Jag blev väldigt förtjust i synt­världen. Med den kunde jag göra stråkarrangemang utan att hyra in 14 stråkar.

Henrik startade musikrörelsen Stadskultstudion i Köping, tillsammans med Peter Gustafsson, som driver Rink i dag. De bodde ihop fjärde gymnasieåret i Helsingborg.

– Vi startade föreningen 1984 tillsammans med goda vänner. Sen började vi bygga Smedjan. Peter är en bra organisatör och entreprenör och som byggingenjörer kunde vi fixa alla ritningar och handlingar själva plus att vi hade goda hantverkare med i föreningen. Vi ordnade konserter på Smedjan hela tiden, nästan en i veckan. Jag var ordförande i föreningen i fem, sex år.

Nämn några du spelade med på den tiden?

– Oj! Första bandet hette LB-bluesband. Sen blev det Peace in Paris. Janne Berg sjöng, Leif ”Heffa” Nilsson spelade trummor, Nisse Järling var gitarrist och Christer Brehmer var basist. Sen hette bandet Primway med Janne Forsström, Mats Boman och Per Einan. Spelade också med en kille som heter Tommy Linna som bor i Stockholm idag. Vi var överallt och spelade. Syntperioden var mycket mode och kläder och attityd. Det var ju mycket musik som lever kvar än idag. Jag drev även musikstudio i Köping.

Du är mycket historieintresserad. Vad i historien intresserar dig mest?

– Nordisk historia och framförallt svensk historia. Just nu lyssnar jag på Dick Harrisons bok om Hansan. När jag jobbade på Reklamtryckeriet satt jag och undrade om vår svenske kung är släkt med Erik Segersäll, den kanske förste svenske kungen. Jag började forska och gräva. Det tog ett år, men det blev en regentlängd, som slutar med Karl den XVI Gustav som faktiskt är släkt med Gustav Vasa men inte med Erik Segersäll.

Berätta om konstgruppen Indacop.

– Jag, Kenneth Engström och Janne Danielsson startade konstgruppen Indacop år 1997. Vi experimenterade med det man kallar för performance art och traditionell konst. Vi gjorde mängder med utställningar. Vi gjorde en tunnelbanenedgång, där City Gym ligger idag, i samband med den jättestora fotomässan som hette Underexposed. Vi gjorde en liten tunnelbanelinje, precis som det ser ut. Munktorp-Centrum-Mälartorget. Vi satte upp skyltar och anvisningar. Till millenieskiftet gjorde vi ett verk som ett gigantiskt Meccano tillsammans med Köpings invånare. Kan fortfarande beskådas vid stationen i Köping.

Dina barn?

– Jag har två vuxna söner från ett tidigare äktenskap. Sam, 36 (inte biologisk son), jobbar som logistikexpert och är nybliven pappa. Olof, 33, jobbar på ett företag i Berlin som tar fram digitala instrument. Jag har även en liten dotter med min livskamrat, Lea Elsa är fyra år och går på förskola.

Hur är du som pappa mot Elsa jämfört med hur du var mot dina äldre söner när de var små?

– Ja, det är som natt och dag. Jag är ju en närvarande pappa hela tiden idag och gör allt med Elsa. Hon är en fysisk tjej och påminner om mig när jag var liten. Hon kan simma 25 meter, hon hoppar från trean. Hon älskar att klättra, är snabb i tanken och har ett superminne.

Var smärtar din artros?

– Ena axeln och vänster fot är värst. Ibland kan jag få så ont att jag inte kan röra mig, jag får stå still. Jag gillar att gå i skog och mark, men idag är det svårt. Kan få fruktansvärt ont i foten. När det blir kallt blir smärtan värre. Jag oroar mig för mina fingrar. De verkar rätt okej än så länge. Jag vill ju kunna skriva på datorn och spela piano.

Du har sett din favoritfilm ”Rosens namn” en handfull gånger. Varför är du så förtjust i den filmen?

– En fantastisk produktion. Inte Hollywood. En italiensk, tysk, amerikansk produktion. Detta skapar en helt annan feeling i filmen. Författaren Umberto Ecos manus. Sean Connery och en ung Christian Slater. Det är en tidsepok som är oerhört intressant. Jag undrar ibland om jag inte är reinkarnerad från 1300-talet. Jag är mycket intresserad av tiden runt digerdöden. Vad händer med ett samhälle under en sån här tid? Hur levde eller snarare överlevde människorna? Sånt kan jag gå och fundera på.

Tror du på ett liv före detta?

– Nej, det tror jag faktiskt inte på.

Din relation till artificiell intelligens?

– Jag har snöat in på AI, gillar att hålla på med AI samtidigt som jag gör det med blandade känslor, kan känna förskräckelse. Framför allt alla moraliska aspekter som följer med AI. Tänk att AI kan kopiera dig och härma dig i allt. Till och med bättre än du själv. Sedan laddar du bara ner dig själv på en USB. Here you are.

Direkt efter skolan sökte Henrik och fick jobb på Skiftesgården, där han stannade 1985–1988.

– Jag fick rita planritningar för alla hus. Nisse Nordqvist ritade hur huset skulle byggas.

Sedan bytte Henrik till Oliver Sjölanders Nordiska Byggproduktion och började rita fasader – bygglovsritningar, situationsplaner och fasadritningar.

I två år jobbade Henrik på ett företag i Västerås, som sysslade med 3D-animeringar. Sedan började han på Reklamtryckeriet, först i baracken på Odensvivägen, sedan i det nuvarande huset på Glasgatan.

Vad gjorde du hos Tony Ahlm och Reklamtryckeriet?

– Jag var grafisk formgivare, satte allt ifrån tidskrifter till böcker, från broschyrer till affischer. Där började också min resa med Macintosh. Den var ju ganska ny i början på 90-talet. Det var ju en multidator så att den kunde jag även applicera in i musiken. Så alla programvaror och allting sånt är ju Mac idag. Jag har ju drivit studios också. Så jag har ju haft musikstudio på tre ställen i Köping.

Efter Reklamtryckeriet jobbade Henrik på Hasses reklam ute vid ridskolan. Varenda gatuskylt på den tiden var gjord av Hasses reklam.

– Jag och min gode vän Peter Rosendahl (Hasses son) försökte ta över verksamheten. Det blev inte så. Hasses reklam fick problem med konkurrensen och fick lägga ner.

Bärgslagsbladet ingick vid Millenieskiftet i ägargruppen Ingress Media. Där ingick också tidningarna Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda och Avesta Tidning.

En ny chefredaktör ville upphäva de traditionella yrkesgränserna och skapa nya multijournalister. Alla skulle göra allt. Journalisterna skulle börja fotografera. Fotograferna skulle börja skriva. Detta skapade en professionell motreaktion. Många på Bärsingen ville hoppa av. Då föddes Magazin24.

– Jag satt i möte med Kenneth Engström, som var annonssäljare, reportrarna Patrick Mörk och Carsten Corp och fotografen Janne Danielsson. Vi planerade under våren 2000, i oktober kom första numret.

Tidningen kom först ut som månadstidning – och den var gratis.

Först hette tidningen Magazin Köping. Sedan blev det Magazin KAK. Sedan blev det Magazin24. På nätet, utan betalväggar, hette vi till en början köping.nu.

– Vi följde maniskt sidvisningarna på nätet. Vi hade först 40, sedan blev det 400, sedan blev det 4 000. Det blev bara fler och fler. Vi var fascinerade av vår egen utveckling.

Vad var affärsidén från början?

– Att vi skulle komma ut gratis till alla och att våra annonspriser skulle vara lägre än Bärgslagsbladets.

Tidningen blev medlem i branschorganisationen Gratistidningarnas Förening.

– Vi var på vårt första GTF-möte 2001, jag och Kenneth Engström. Det var runt 18 stycken som satt i en träbarack ute i skärgården.

I dag har föreningen 150 medlemsföretag och de årliga mötena äger rum på kända hotell i Stockholm.

Tidningens namn är felstavat på två språk. På engelska stavar man Magazine, på svenska heter det Magasin – varför Magazin?

– Vi ville sticka ut, vi var lite inspirerade av dansbandsnamn.

Henrik framhåller Jan Rydes stora betydelse för tidningens tidiga överlevnad.

– Vi är lika gamla och hade gått i parallellklass på gymnasiet. Jan och Hästens annonserade generöst i uppstarten. Vi fick följa med på utbildningar i till exempel USA och kurser i personlig utveckling, positivt tänkande, NLP och annat. Jan Ryde var otroligt värdefull för oss. Vi hade nog inte klarat det utan honom. Sen började vi strukturera tidningen mera som ett företag. Det var en läroperiod där.

Tidigt kom Per Ståhl in som ekonomiansvarig. En klippa i 23 år. Alla diplom från UC i guld och silver på redaktionen bevisar kvaliteten i hans ekonomiansvar.

Patrick Mörk blev internationell fotbollsagent, bor i dag i Spanien. Carsten Corp blev nattchef på VLT, i dag pensionär. Janne Danielsson ville öppna eget, i dag den ende anställde stillbildsfotogrfen på SVT.

Nya generarationer har kommit och gått.

Bland tidigare journalister på tidningen berömmer Henrik framför allt två: Carl Juborg, i dag chefredaktör på Norrtelje Tidning och Fredrik Klevenhaus, i dag reporter på Bärgslagsbladet/Arboga tidning.

– Kleven var en smart kille som började strukturera upp både det digitala och det grafiska. Allt blev bättre mallat och vi fick mer fason på det hela.

Entreprenören Henrik Hansson har förblivit navet i verksamheten och drivit affären och tidningen vidare i nu 24 år.

– Dessa 24 år har varit en jävla resa. Det har varit lågkonjunktur och pandemi. Folk har misskött sig, vi har fått avskeda. Det har periodvis varit rörigt. Men så är det väl att driva företag. Det får man räkna med.

År 2015 kunde Henrik glädja sig åt att utses till Årets Företagare i Köping. I motiveringen hette det bland annat: ”Henrik har som framgångsrik företagare visat entreprenörskap inom en tuff bransch med konkurrerande alternativ. Henrik och hans företag är en sammanhållande länk för den lokala befolkningen.”

Vid årets branschgala tidigare i vår inom Gratistidningarnas Förening blev Magazin24 ”branschetta” med fyra nomineringar och två guld (bästa porträttserie och bästa grävserie).

Har du inte funderat på att lämna Magazin24 och göra något helt annat?

– En gång vartannat år funderar jag starkt på det. Jag tror att det är en del av en pågående process. Jag håller på att lära mig spela bas. Men jag undrar om jag inte skall lära mig spela klarinett i stället. Så där kan man hålla på. Jan Ryde var extremt noga med att ständigt påminna om att man måste hålla fokus, fokus, fokus.

Varför har du förblivit lilla staden Köping trogen hela ditt liv och inte flyttat till en större stad?

– Här har jag mitt kontaktnät och här har jag varit entreprenör och tidningsutgivare i 24 år. Vill leva och verka i mitt regionala perspektiv i Västra Mälardalen. Stockholm har sina fördelar, ligger nära Köping, åker dit när jag har lust. Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja ha ett hus i Italien. Men sen tänker jag – varför då? När man kan bo på hotell.

Henrik svarar på 15 personliga frågor

1. När känner du sann och äkta lycka?
   – Jag har artros och lever med smärta. Ibland, under lyckliga omständigheter och när lederna ligger rätt, kan jag vara smärtfri.  Då vill jag sitta på en engelsk eller irländsk pub med min glada familj och lyssna på jazz. Då är jag i total harmoni och känner mig lycklig.
2. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att få vara frisk och att min livskamrat Lea och min dotter Elsa är friska. Att det går bra för Magazin24.
3. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja lära mig italienska och lära mig mer om historia. Jag skulle vilja bli som Dick Harrison, som kan fängsla åhörare med en timmes lysande föreläsning om till exempel Hansatiden.
4. Vilken är din största extravagans?
   – Jag är oförskämt förtjust i ost.
5. Vilken människa i din närhet betyder mest för dig idag?
   – Min familj, bror och mina anställda och alla som är inblandade i produktionen av Magazin24. Men allra mest Lea och min dotter Elsa och min söner Olof och Sam. Jag vill ju att de ska må bra så länge jag lever och efter min bortgång.
6. Har du någon fobi?
   – Nej.
7. En rispa i fasaden?
   – I min ungdom brusade jag lätt upp i alla sportsliga sammanhang. Gick det inte min väg blev jag förbannad. Idag har detta klingat av. Jag behöver inte slå sönder en tennisracket för att jag missar en boll.
8. En okänd talang?
   – Jag är hyfsat bra på att känna igen fåglar och fågelläten. En talang från min fars sida.
9. En frestelse du inte kan motstå?
   – Om jag har en ledig lucka och en god vän ringer och säger… ”Ska vi gå ut och ta en öl, nu?”.
10. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – En Steinwayflygel.
11. När känner du rädsla?
    – När doktorn säger ”det här var inte så bra.” Då känner jag oro i hela kroppen. När han förklarar närmare anpassar jag mig till det jag är van vid, till exempel att ha ont i en del leder.
12. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du vilja göra då?
    – Stå på scen och spela med Snarky Puppy, ett amerikanskt jazzfusionsband. De är sinnessjukt bra. Jag sett och hört dem live flera gånger.
13. Vem skulle spela Henrik Hansson i filmen om ditt liv?
    – En yngre Anthony Hopkins.
14. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Mineralvatten.
15. Om du möter Gud, vad skulle du säga?
    – Jag hade fel. Visa nu att du har rätt.