”Jag vill att någon skall stå till svars!”

Jag har ett vuxet barn som vi kan kalla Max. Max har under en lång tid inte mått bra. Senhösten 2021 fick vi kontakt med ett personligt ombud. ”Bra!” tänkte vi. Fick till ett möte med försörjningsstöd och det blev ett bra möte. Max fick klart för sig att antingen så söker du jobb eller så behövs det ett läkarintyg. Max ville arbeta och accepterade villkoren.

Redan under det mötet gav försörjningsstöd intrycket att de förstod Max förutsättningar. Max själv såg möjligheter och saknade sjukdomsinsikt så det var bara att köra på. Då försörjningsstöd dessutom ställde krav och att de som sagt verkade förstå Maxs mående, hoppades jag att de skulle hantera saker annorlunda. Men våren gick. Max fick gå utan några som helst insatser från kommunens sida. Någon sysselsättning hade jag förväntat mig, för att bryta en negativ trend. Sommaren 2022 fick Max ett brev om att delta i en aktivitet annars riskerades avdrag på stödet. En promenad i samlad trupp varje tisdag. Motivet var att inte tappa rutiner under sommaren. Rutiner som aldrig upprättats. Max fick boendestöd inkopplat försommaren 2022.

Flera samtal och något möte senare så slutade allt i en katastrof. Max bröt kontakten med mig och sina bröder sommaren 2023. Min livlina var att jag med jämna mellanrum ringde boendestöd för att få veta om Max lever. När jag försökte få tag på Max under jul- och nyårshelgen utan framgång så ringde jag boendestöd. Jag fick då veta att Max har sagt upp stödet i december 2023 och de vet därför ingenting. Jag ringde polisen som var mycket hjälpsamma. De lyckades få kontakt med Max, ringde mig och sa att de kommer att göra en orosanmälan.

Mitt barn befann sig då i en svår psykos. Oförmögen att betala räkningar, hyra, el med mera. Klarade inte av att göra de ansökningar som socialen krävde (digitalt) för att få stöd. Max svalt. När jag mötte Max för första gången på länge hade hen blivit så mager att jag började gråta.

Vad vill jag då med denna insändare? Jag vill att någon skall stå till svars, för trots insatser från kommunen så fick det gå så här långt. Ingen vill ta ansvar för detta. Ingen vill säga att vi/jag har gjort fel. Max har blivit av med lägenheten samt idag fått veta att om hen vill bo någonstans så får hen ordna det själv. För det finns inga rutiner för de som blir utskriven ifrån psykiatrin med kort varsel. Det vill säga kommunen behöver tid att utreda, godkänna för att sedan kanske finna ett boende. I dag bor Max hos mig men ingen möjlighet till avskildhet.

Vad kommunen vill eller kan hjälpa till med är höljt i dunkel. Vi har frågat men inget tydligt svar. Bristfällig kommunikation är tydligen ett motto. Det är tydligt att nu när Max har “ordnat” boende så kan de sitta lugnt i båten. Det är ett evigt hummande och “jag förstår, jag hör vad du säger”. Jag skulle vilja att ni politiker som orkar och bryr er läser kommunens ställda utvecklingsmål. Att ni tjänstemän gör detsamma. Att ni läser de lagar och regler ni har att följa. Att förstå att de står över budgetmålet, Den heliga graalen i varje kommun. De tre t:na lever ni inte upp till. Det skulle vara trevlig då, för det verkar de flesta av er gått en kurs i.

Vad det än handlar om, var trevlig och säg att ni förstår. Vi gör det bättre (eller vad ni nu påstår) stämmer heller inte. Avslutnigsvis. Jag undanber mig något svar från en lättkränkt verklighetsfrånvänd politiker. Men jag kommer gärna till ansvarig nämnd och informerar om hur många av oss upplever verkligheten i denna präktiga kommun. Tidningen har mina kontaktuppgifter.

Förtvivlad